Det många människor helst vill glömma med Syrien

Sedan slutet av mars pågår det väpnade strider mellan regimtrogna regeringsstyrkor och militanta grupper i Syrien. Det började i den södra staden Dara'a nära den jordanska gränsen då regeringsstyrkor stormade byggnader där beväpnade militanta gömde sig och planerade att genomföra en statskupp. Många massmedier, de flesta kända för att vara Israelvänliga, påstod gång på gång att regimen i Damaskus försökte kväva "fredliga protester" mot president Bashar al-Assad. De regimkritiska demonstrationerna som visades på flera arabiska TV-kanaler visade dock miljontals människor demonstrera för Bashar al-Assad.

Kulmen nåddes den 21:a juni, vilket jag uppmärksammade i denna blogg. 2,5 miljoner människor samlades i Damaskus för att hylla presidentens lovord om reformer. Sedan dess har de militanta grupperna försvagats avsevärt. Två veckor senare började rykten florera på nätet om att USA har bytt sida och börjar stödja al-Assad. Dock har dessa rykten inte bekräftats. Men märkbart är att amerikanska politiker har lättat på sin kritik av Syrien. Ungefär samtidigt rapporterade ett antal medier om att ett syriskt oppositionsmöte hade hållits i Frankrike.[1] Konferensen samlade många sionister som utnyttjade tiden till att angripa Iran. Även när konferensen blev ett totalt misslyckande (mötet sågs som ett skämt) blev det alldeles för uppenbart vilka idémakarna till den blodiga konflikten i Syrien är - en samling sionister som i många år planerat att störta regimerna i Syrien och Iran. När de misslyckades med att störta regimen i Teheran efter valet 2009 flyttade de fokus till Syrien.

Nätet florerar med påståenden om att USA och Israel ligger bakom den "arabiska våren". Dessa påståenden är falska. Revolterna är arabernas svar på ett århundrade av förtryck, terrorism och förnedring. Men till skillnad från Tunisien, Egypten, Jemen och Bahrain pågår det ingen revolution i Syrien. Syrien (och Iran för den delen) är vad de övriga araberna tar inspiration från. Inte nödvändigtvis de tuffa lagarna som begränsar yttrandefrihet, för det finns ingen riktig yttrandefrihet i dessa två länder. Men det är inte vad araberna söker. Vad de söker är självständighet från just USA och Israel. De har tröttnat på alla dessa lyxhotell och restauranger som byggs enbart till eliterna - de vill ha arbete och pensioner. De vill ha sjukvård och skolutbildning. Helst gratis, finansierad med ett skattesystem som också garanterar en riktig industrialisering, för än idag är det bara Syrien och Iran som är riktiga industriländer som också är självständiga från sionisterna.

Samtliga Syrienkritiker fokuserar enbart på landets begränsade friheter. De har glömt bort (eller bara helt enkelt ignorerar) att Syrien är det enda arabiska landet som erbjuder sina medborgare gratis sjukvård och skola. Detta tack vare Bashar al-Assad. Det är just därför han är populär. Något annat som gör honom ännu mer populär är att han inte har gett efter för sionistiska hot. Han och Mahmoud Ahmadinejad är två presidenter som står emot Israels aggressioner, vilket är just därför Syrien och Iran utsätts för så pass många statskuppförsök. Syrien behöver lätta på sina lagar, vilket är vad folket kräver. Men det ligger inte i folkets intresse att störta regimen, eftersom det öppnar möjligheten för Israelvänner att ta makten i landet. Presidenten har lovat reformer, och förtjänar sin tid. Dessutom ligger det i alla våra intressen att utreda anklagelserna mot de personer som fört in vapen i landet. Vapen som används i syfte att störta regimen...

1)http://www.almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=20906&cid=22&fromval=1&frid=22&seccatid=46&s1=1

Utarmat uran användes i mordet på Rafik al-Hariri

Nyligen avslöjad fakta visar att bomben som dödade den förre libanesiska premiärministern Rafik al-Hariri bestod av utarmat uran och var högst sannolikt tillverkad i USA. Materialet i bomben är av samma typ som de bomberna som användes i början av Irak-kriget. Den irakiska staden Falluja bombades av de amerikanska styrkorna med utarmat uran år 2004. Den israeliska terroristorganisationen Mossad påstås senare ha fört över materialet till Israel.

Materialet till bomben som användes i mordet sägs bara finnas i ett fåtal länder, däribland USA, Tyskland och Japan. Det vill säga, de mest industrialiserade länderna. I november ifjol publicerade nättidningen voltairenet.org en artikel där författaren Thierry Meyssan menade att en avancerad robot användes i mordet.[1] Roboten beskrivs vara endast ett fåtal decimeter lång, och består av utarmat uran. Roboten förklarar den stora kratern som formades av den våldsamma explosionen som ödelade ett helt kvarter. Den tidigare teorin om att en bilbomb hade format kratern verkade bli allt mer ohållbar.

Explosionen var så kraftfull att material som metaller smälte på ett ögonblick medan andra material, inklusive organiska, påverkades betydligt mindre. Skadorna av explosionen var olika från tidigare bombdåd. Varför denna typ av vapen användes kan vara att mördarna ville ha garantier på att Rafik al-Hariri inte skulle överleva. Konventionella sprängämnen kanske inte var tillräckliga för att förstöra al-Hariris bepansrade bil.

Rafik al-Hariris bil hade också ett signalstörnings-instrument ombord, vilket vars syfte var att störa alla fjärrstyrda bomber i sin närhet. Instrumentet kunde också störa alla sorters värmesökande robotar, även den som användes i mordet. Instrumentet som sägs vara tillverkad i Sverige i samarbete med USA och Japan rapporteras inte ha fungerat då bomben slog ner. Tidigare avslöjades det att CIA och Mossad har de tekniska kunskaperna att stänga av alla kända signalstörnings-instrument, vilket är ett ytterligare bevis på deras inblandning i mordet.

Att ett vapen med utarmat uran användes i mordet visar på att konventionella sprängämnen inte var tillräckliga för att lyckas mörda Rafik al-Hariri. Kratern som formades är bevis nog på att en robot slog ner intill Hariris bil. En bil lastad med sprängämnen kan inte forma en sådan stor krater. Inte heller kan sådana sprängämnen smälta metaller. Slutligen menar Meyssan att denna robot kan enbart avfyras från ett obemannat flygplan, ett så kallat UAV eller "drone". Under den dagen då bomben slog ner flög två amerikanska flygplan över libanesiskt territorium. Det är vad USA faktiskt erkänner. Men detta är nog inte hela sanningen. Ifjol bevisade Hizbollah Israels roll i mordet när organisationen visade videofilmer på hur israeliska obemannade flygplan kartlade Rafik al-Hariris rutter genom Beirut.

1)http://www.voltairenet.org/Revelations-on-Rafik-Hariri-s

Mer läsning:

http://www.almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=22836&cid=23&fromval=1&frid=23&seccatid=14&s1=1

http://www.almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=22926&cid=23&fromval=1&frid=23&seccatid=14&s1=1

Attacken i Norge och framtiden

Attacken i Norge kom som en chock för oss alla. Skräckbilderna på döda kroppar och förstörda byggnader i Oslo var väldigt svårsmälta. Historien känner alla till nu - vad som hände på regeringskvarteret i den norska huvudstaden och massakern på ön Utöya. Men det människor har svårt för att förstå är mördaren Anders Behring Breiviks historia. I mer än tio års tid har massmedier försökt övertyga oss om att enbart "muslimska fundamentalister" är kapabla till att utföra sådana dåd. Kort efter attacken i Oslo misstänkte många människor just muslimer för att ligga bakom. Al-Qaida tog till och med på sig dådet.

Den gripna mördaren visade sig vara en sann Israelvän. En riktig sionist och medlem i en frimurar-loge. Utöver det en hängiven islamofob och konspirationsteoretiker. Anders beskrivs i massmedia som en "högerextremist" som ofta talar om att Europa är på väg att "islamiseras". Han föraktar även vänsterorienterade och politisk aktiva ungdomar. Kanske för att många av de har invandrarbakgrund.

Att han är en Israelvän nämns dock inte i etablerade medier. "Högerextremist" räcker. Vad jag uppfattar av hela denna historia är att terrordådet gick snett. Jag tror inte att det var meningen att Anders skulle gripas. Meningen var nog att al-Qaidas frivilliga skuldbekännelse skulle räcka för att sätta skräck i européerna i dessa svåra tider. Det var ju så det blev efter elfte september dådet 2001. Eftersom ingen av de skyldiga greps räckte Usama Bin Ladins (ännu obevisade) inblandning i attentaten mot USA. Och så var det igång. USA fick legitimiteten att angripa vilka länder det än ville. Om det inte vore för de ekonomiska kriserna hade USA invaderat fler länder. Attentaten mot Norge utfördes i samma syfte - att starta ett massivt krig mellan västvärlden och den muslimska världen.

Breiviks gripande ledde till att de allra flesta pro-sionisterna började tveka. De riktigt övertygade sionisterna står fast vid sina åsikter oavsett vad. Men det är de tveksamma som tidigare lierat sig med sionismen av mindre väsentliga skäl som nu kan komma att byta politisk riktning. Medan högerorienterade aktivister kommer att slopa sitt stöd till Israel för att istället fokusera på renodlad nationalism, lär vänsterorienterade aktivister bli ännu mer Israelkritiska. Våldet mot de norska vänsteraktivisterna på Utöya lär också påverka valresultaten i många europeiska länder många år framöver. Jag tror också att väljarkåren i större utsträckning kommer att villkora sitt stöd till de högerorienterade partierna som gjort sig kända för sin kritik av Islam. Sverigedemokraterna behöver nödvändigtvis inte förlora nästa val, utan kanske snarare uppleva sig mer marginaliserad på grund av den ökade förståelsen för relationerna mellan dessa partier och det allt mer högerorienterade Israel.

Sionismens avslöjade roll i attackerna i Norge lär också öka uppmärksamheten till de övriga terroristcellerna som opererar på europeisk mark, celler som tidigare ignorerades på grund av att sionistiska våldsmakare lyckades komma undan. Numera är det inte enbart muslimska extremister som kommer att jagas, utan samtliga extremister som uppfattas som hot mot den europeiska civilisationen.

Den diplomatiske och oföränderlige Saad al-Hariri

Ledaren för den nya oppositionen i Libanon, Saad al-Hariri, intervjuades under tisdagskvällen på den libanesiska TV-kanalen MTV, som ägs av partiet 'Libanesiska styrkor' och ledd av Israel-agenten Samir Geagea. Saad har spenderat den mesta delen av sommaren i Saudi Arabien, där familjens företag stod inför rätta för att några miljarder dollar som investerats av privatpersoner hade försvunnit. När han åkte tillbaka till Libanon för bara några dagar sedan hade han bytt taktik och blivit lite mer diplomatisk. Han vägrar att erkänna den nya regeringen som leds av Najib Miqati, och lovade också att försöka sabotera den. Men å andra sidan poängterade han behovet av diskussioner mellan de olika politiska blocken.

Saad al-Hariri fortsatte att försvara Specialdomstolen för Libanon (STL) trots den växande kritiken mot den. Han menade också att det inte är lämpligt att gå emot internationella domstolar, och hänvisade till de internationella lagarna och normerna. Saad al-Hariri och hans 14:e mars-block har kritiserats mycket för sitt blinda stöd till den internationella domstolen, i synnerhet efter att Hizbollah presenterade obestridliga bevis på Israels inblandning i mordet på Saads fader Rafik al-Hariri. Beviset, som presenterades på två presskonferenser i augusti ifjol, visar att israeliska obemannade spaningsflygplan följde Rafik al-Hariris vägrutter månader före mordet. Dessutom erkände en israelisk agent att han befann sig på mordplatsen bara dagen innan mordet i syfte att mäta avstånd mellan olika objekt på platsen.

Saad al-Hariri har inte tagit åt sig kritiken. Snarare verkar han vara mer övertygad än någonsin att domstolen är rättvis. Han talade också om Hizbollahs vapen, vilka han anser är ett hot mot Libanons säkerhet. Precis som Israel och USA tycker alltså. Han påstod att hans eget parti, 'Framtidsrörelsen' och andra allierade partier "inte har några vapen". Vilket är en skär lögn.

Saad al-Hariri, som fortfarande har ett visst stöd i Beirut och i Tripoli i norra delen av landet, fortsätter att driva politiska idéer som inte fungerar i praktiken. Det här visar att det 14:e mars-blocket fortfarande inte har insett sina misstag, vilket förklarar det minskande stödet till blocket. Hoten om sabotage mot den nya regeringen kommer bara att försvaga al-Hariris roll på den politiska arenan. Det libanesiska folket fick inget av Fouad Sanioras regering åren mellan 2005 och 2009. De fyra åren blev bortkastade för att USA och Saudi Arabien vägrade att låta Libanon utvecklas. Saad al-Hariris regering från november 2009 till januari 2011 var också lika misslyckad av samma anledning.

Den FN-sanktionerade domstolen STL har kritiserats mycket för att vara ett amerikanskt och israeliskt projekt i syfte att angripa Hizbollah och dess vapenarsenal. Saad al-Hariri ignorerar fortfarande den kritiken. Han fortsätter att försvara amerikanernas och israelernas agenda, och dessutom utöver det gör sig medvetet till en politisk motståndare till Hizbollah. Saad al-Hariri blev från början en populär anti-Hizbollah politiker, och vilken som orsakade kriserna i landet under de senaste 6 åren. Istället för att konstruera en enad front mot USA:s och Israels Mellanöstern-ambitioner blev Saad en av flera stycken personer som drev en strikt pro-israelisk politik - tvingad av USA och finansierad av Saudi Arabien. Med det växande stödet till Hizbollah i hela världen, ökar också Saudi Arabiens kostnader för att motverka det stödet... och det tragiska är att det går utöver det libanesiska folket som vid varje val mutas med pengar av saudiska agenter. Och mutor är allt de får från de korrupta politikerna.

Israel och CIA styr Libanondomstolen STL

Israel har i flera år planerat ett inbördeskrig i Libanon. Men samtliga försök har misslyckats. Det senaste försöket misslyckades efter att libaneserna synade den så kallade Specialdomstolen för Libanon (STL). Många människor började att ifrågasätta domstolens ovilja att utreda Israels roll i mordet på Rafik al-Hariri i februari 2005. Hizbollah lät i lördags avslöja ännu fler skandaler inom domstolen.[1]

Domstolens ordförande - en erkänd Israelvän

Israelvännen heter Antonio Cassese, som har försvarat den israeliska ockupationsregimen i åratal. Som juridisk rådgivare försvarade han även Israels krigsbrott mot de mänskliga rättigheterna. Cassese valdes att leda STL trots sin historia. Libanon och Israel är i krigstillstånd med varandra. Ändå valdes en Israelvän att leda domstolens arbetsuppgifter.

Åklagarens toppkonsult har erfarenhet av att jaga Hizbollah

Robert Baer, åklagaren Daniel Bellamere's toppkonsult rapporteras ha jagat Hizbollah i 15 år. Baer är också med i terroristorganisationen CIA som orkestrerat dussintals statskupper och tusentals terroristattentat mot oskyldiga människor världen över. CIA misstänks vara skyldig till massakern i Beirut-förorten Bir Hassan på 80-talet, då ett 50-tal människor föll offer i ett kraftigt bombdåd. Baer rapporteras hata "islamiska terrorister", vilka Hizbollah definieras som av CIA.

Topputredaren och korruptionen

Gerhard Lehman, biträdande ordförande för utredningen av mordet på Rafik al-Hariri, anklagas nu för korruption. Men än idag bara av libaneserna. Lehman syntes tydligt i en videofilm som sändes på al-Manar på lördagen ta emot en sedelbunt efter att ha gett hemligstämplad information till en eller flera okänd(a) man(män). I länken som följer med längst ner i artikeln syns en sedelbunt i Lehmans vänstra hand. Lehman misstänks ligga bakom läckorna till massmedierna. Läckorna har kraftigt försvagat domstolens förtroende.

Varför Hizbollah är målet med STL - en analys och förklaring av de geopolitiska intressena i Mellanöstern

År 1978 invaderade Israel Libanon. Syftet, enligt israelerna, var att stoppa de palestinska attackerna från södra Libanon. Det riktiga syftet var mycket större än så; regional dominans. Vissa jag har talat med menar att Syrien var målet med invasionen det året. Libaneserna lyckades dock hålla emot och så småningom bestämde israelerna sig för att dra sig tillbaka. Fyra år senare invaderade israelerna Libanon igen. Denna gång nådde de israeliska trupperna huvudstaden Beirut. Samtidigt grundades Hizbollah. Denna organisation, som på svenska heter "Guds parti", började bekämpa den israeliska ockupationen. Under 18 år tid, fram tills våren 2000 befriade Hizbollah Libanon bit för bit. De sista striderna i maj 2000 ägde rum alldeles intill gränsen mot ockuperade Palestina, känt som "Israel". Israel kapitulerade, och kriget var äntligen slut.

Ett halvår senare vann George W. Bush det amerikanska presidentvalet. I januari 2001 sattes de nya planerna igång. Den israeliska terroristorganisationen Mossad och amerikanska CIA bombade World Trade Center byggnaderna i New York och lade skulden på "islamiska terrorister". Robert Baer hade förmodligen en roll i skuldsättningen av världens muslimer. Terroristattackerna mot USA gav amerikanerna och israelerna fria händer att invadera muslimska länder. Efter några år av krig i Afghanistan och Irak (någon gång under 2004) flyttades fokuset åter tillbaka till Libanon och Syrien. Men för att få kunna invadera Syrien måste man först ockupera Libanon, insåg sionisterna. Då valde de att mörda Rafik al-Hariri i syfte att skapa en konflikt mellan sunniter och shiiter i landet. När man väl lyckades starta ett inbördeskrig tänkte man skicka in soldater "för att lugna ner situationen", precis som när Nato skickade soldater till Libanon efter Israels invasion 1982.

Något inbördeskrig blev det dock aldrig av. Sionisterna planerade istället ett nytt krig mot Libanon - en israelisk invasion. I juli 2006 kidnappade Hizbollah två israeliska soldater. Den israeliska krigsmakten tog tillfället i akt och attackerade Libanon. Kriget, som varade i 34 dagar, var en katastrof för den israeliska krigsmakten. Med minst 450 dödade israeliska soldater och flera tusen skadade var kriget både en PR-katastrof och innebar försvagat krigsmoral för den israeliska armén. Denna armé, som en gång i tiden var den starkaste i Mellanöstern, lyckades inte ta sig in 17 meter i Libanon. Notera att det tog 6 timmar för israelerna att inta Beirut under invasionen år 1982.

Israelerna, som planerade att krossa familjen al-Assads makt i Syrien kunde nu inte ens skicka en enda pansarvagn över gränsen till Libanon. Så, i ren frustration lät sionisterna 'Specialdomstolen för Libanon' bege sig på Hizbollah. Första gången STL försökte påverka Libanons politiska struktur var i maj 2009, bara två veckor före parlamentsvalet, vilket inföll den sjunde juni samma år. STL, förmodligen Gerhard Lehman, läckte då information till den tyska tidningen Der Spiegel om att Hizbollah låg bakom mordet på Rafik al-Hariri. Syftet med läckan var givetvis att påverka Hizbollahs vinstmöjligheter i valet. Amerikanerna och den saudiska kungafamiljen försökte också förmå det västallierade 14:e mars-blocket, ledd av Saad al-Hariri, att bannlysa Hizbollah från den politiska arenan och samtidigt starta ett krig för att beslagta Hizbollahs vapenarsenal. De försökte, men misslyckades. Hizbollah och deras allierade inom 8:e mars-blocket (opponent till det västallierade 14:e mars-blocket) avslöjade skandal efter skandal, vilket orsakade kriser inom det 14:e mars-blocket. I januari i år föll Saad al-Hariris regering efter att han vägrade ifrågasätta STL:s förtroende. Sionisterna tog då tillfället i akt att starta ett uppror mot den syriske presidenten Bashar al-Assad i Syrien och även i norra Libanon. Sionisterna valde alltså att spela två kort; (1) att få STL att försvaga Hizbollahs ställning och (2) att fälla al-Assad med ett "folkligt uppror".

De nya geopolitiska förhållandena

Efter helgens avslöjandena har STL:s förtroende än en gång skakats. Men västvärldens stormakter lär även i fortsättningen stödja denna domstol. Men för Libanon och alla andra länder i Mellanöstern (även för ockupationsregimen Israel) anses STL vara ett misslyckande. Helgens avslöjanden har förmodligen tvingat STL ut ur det politiska spelet. Samtidigt har Bashar al-Assad fått kontroll över de sioniststödda "folkliga upproren", som inte alls var folkliga. För två veckor sedan samlades flera miljoner människor i Damaskus för att stödja deras president. Liksom de 11:e februari-demonstrationerna i Iran 2010 har 21:a juni demonstrationerna i Syrien 2011 "dödat" den sionistledda "revolutionen" i landet. Demonstrationerna i Iran ledde till att den gröna rörelsen kollapsade, när mellan 10 och 15 miljoner iranier demonstrerade för den Islamiska republiken. Men Bashar al-Assad har inte utkämpat sin sista strid än. Sionisterna lär försöka igen, som de gjorde med Hizbollah.

STL kommer sannolikt att fortsätta med sin Hizbollahkampanj, men med minskad styrka. För att invadera Syrien behöver Israel hitta andra ursäkter. Just nu går det rykten om att sionisterna försöker förmå Nato att invadera Syrien i syfte att "försvara den syriska civilbefolkningen". Men först måste Nato invadera Libyen för att testa sin förmåga. Jag misstänker dock att en västledd invasion av Syrien kan leda till ett nytt världskrig. Ett invasionskrig mot Syrien skulle få bägaren att tippa över, och leda till de kraftigaste protesterna någonsin i den muslimska världen. Men å andra sidan skulle Nato redan få det svårt med Libanon och Iran, som högst sannolikt skulle förklara krig mot sionisterna. De två länderna skulle sannolikt följas av Irak, Palestina, Egypten och Pakistan. Men viktigast av allt är att sionisterna har bitit för mycket av det sura äpplet. De har gett sig in i ett spel som de inte kan hantera. Deras impulsiva beteende och omogna attityd gentemot de mänskliga rättigheterna kan mycket väl leda till ett storskaligt krig vilken sekund som helst. Men så har det varit i många år. Detta är absolut inget nytt. Jag tror inte att det blir krig under de kommande två månaderna. I september väntas palestinierna utropa en egen stat genom en omröstning i FN. USA och Israel försöker sabotera palestiniernas chanser, men först med diplomatiska medel. Sionisterna kan komma att flytta fokus från Syrien till Palestina...

1)http://www.almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=20576&cid=23&fromval=1&frid=23&seccatid=14&s1=1