Politik och mellanöstern: augusti 2011

31 augusti 2011

Libanon söker efter försvunna i Libyen

Under ett besök i Libyen i augusti 1978 försvann den högt respekterade religiöse ledaren Imam Sayyed Moussa Sadr och två av hans medföljare, något som låst fast relationerna mellan Libanon och Libyen. Den libyske diktatorn Mouammar Ghaddafi påstår att de tre personerna åkte vidare till Italien, vilket italienarna febrilt nekar till. I Libanon är man övertygad om att Ghaddafi kidnappat männen.

Under åren har främst shiiadominerade organisationer baserade i Libanon pressat den libyske diktatorn för information om de försvunna männen, men förgäves. Under de senaste månaderna har dessa organisationer uttryckt nya planer för att ta reda på vad som har hänt imamen, och när de libyska rebellerna rapporterades att de intagit Ghaddafis ökända palats i Tripoli lovade de att skicka en delegation till Libyen för att äntligen få veta vad som har hänt. Sedan många år tillbaka håller bland annat Hizbollah och Amal-rörelsen årliga ceremonier till minnet av Imam Sayyed Moussa Sadr.

23 augusti 2011

STL har fortfarande inga bevis

Det 45-sidor långa åtalet som lämnades av Daniel Bellemare till åklagaren Daniel Fransen i specialdomstolen för Libanon (STL) publicerades för allmänheten nu i veckan. Åklagaren Fransen blev förvånad över den svaga bevisningen i åtalet, något många libanesiska medier ser som slutet på STL. Bellemare's åtal bygger på endast ett (1) bevis, vilket är att de anklagades mobiltelefoner kopplas till mordet på Rafik al-Hariri. 

Det är välkänt att Israel har omfattande kontroll över Libanons telekomsektor. Experter har visat att telefonnummer kan kopieras och användas av flera mobiltelefoner samtidigt utan att den riktiga ägaren till ett visst nummer känner till det. Vid ett uppmärksammat fall gjordes två samtal inom loppet av åtta sekunder. Det intressanta är att de två samtalen gjordes från två olika städer som ligger ungefär 80 km från varandra. För att sätta det i perspektiv färdas den internationella rymdstationen ISS med en hastighet på ungefär 7,5 km per sekund vilket betyder att inte ens om mobiltelefonen var på rymdstationen (och om man kunde ringa från den höjden) kunde man hinna ringa från de två städerna inom åtta sekunder. Det finns i nuläget ingen som färdas snabbare än astronauterna på ISS.

De libanesiska medierna briljerar över den svaga bevisningen i åtalet då den visar att Bellemare inte var så smart. De människor som så gärna vill se Hizbollah ta smällen för Israels mord på Rafik al-Hariri är så pass desperata att de ändå kör på så dåligt bevis. Att tänka sig, så många stormakter och andra aktörer spenderade massvis med pengar och lade ner energi på STL för att oskadliggöra Hizbollahs hot mot Israel, och de kunde inte ens komma med något bättre. Att denna domstol har blivit ett politiskt verktyg som USA och Israel använder för att diktera i Mellanöstern går längre inte att förneka.

Enligt vad jag har förstått av situationen används STL även för att destabilisera Syrien. Detta även när anti-syriska politiker i Libanon dragit tillbaka sina anklagelser mot Syrien för mordet på Rafik al-Hariri. Till och med sonen, Saad al-Hariri, drog tillbaka sina anklagelser ifjol. STL är därmed ett politiskt verktyg som övergivits av Libanons anti-syriska politiker, men som fortfarande utnyttjas av västerländska supermakter samt Israel. Det lär behövas om man planerar att invadera Syrien...

21 augusti 2011

Krisen mellan Egypten och Israel

Strax efter attackerna mot Eilat i södra ockuperade Palestina, då minst sju israeler dödades, gick det israeliska flygvapnet IAF till attack mot civila mål i Gaza-remsan. Ungefär samtidigt utförde Israel en räd riktad mot sin granne Egypten, där fem egyptiska gränsvakter föll martyrer. De senaste dagarnas eskalering har skördat många liv och har försatt Israel i en väldig svår situation.

Den tillfälliga regeringen i Kairo, ledd av landets armé, krävde snabbt en officiell ursäkt från Israel. Den israeliska försvarsministern Ehud Barak uttryckte "ånger" över situationen, men den israeliska regeringen tog saken med ro verkar det som. Egypten och Israel har varit i fred sedan Camp David-överenskommelsen skrevs på 1979. Sedan Hosni Mubarak tvingades avgå i februari tidigare i år har relationerna, och fredsavtalet, allt mer ifrågasatts. Det egyptiska folket uttrycker missnöje mot fredsavtalet då det är förknippat med högförräderi att skapa fred med Israel, en regim som hyser förakt mot arabvärlden.

Ursäkten nådde Egypten till slut, men regeringen i Kairo verkar inte vara nöjd. Redan dagen efter attacken i Eilat demonstrerade tusentals människor utanför den israeliska ambassaden i Kairo. I lördags klättrade en ung man upp på byggnaden och plockade ner den israeliska flaggan. Han hängde upp en egyptisk flagga istället. Demonstranterna skanderade mot den israeliska regimen och bad sin armé om vapen så att de kunde åka till Sinai-halvön och kämpa mot Israel. Situationen liknar väldigt mycket relationerna mellan Turkiet och Israel strax efter attacken mot Mavi Marmara den 31:a maj ifjol. Medan Turkiet senare tog en allt mjukare inställning när massmedier slutade uppmärksamma de nio turkarnas martyrskap, är det mest troligt att Egypten istället tar en hårdare inställning. Som jag tidigare har nämnt är egyptiernas favorit fortfarande Gamal Abdel Nasser, som är väldigt omtyckt i hela arabvärlden för sin framgångsrika kamp mot Israel.

Israel ter sig bete sig på ett schizofrent sätt. En del av Israel är på krigsstigen och verkar inte dra sig för att starta ett större krig som omfattar stora delar av Mellanöstern. Det inkluderar givetvis en offensiv mot Sinai-halvön, vilket israelerna tycker Egypten inte klarar av att säkra. Ett av Camp David-överenskommelsens villkor är att Egypten får som mest ha 500 soldater på hela halvön, vilket förmodligen är den främsta anledningen till säkerhetsproblematiken. Den andra delen av Israel är diplomatisk och försöker reparera skadorna. Även den diplomatiska sidan omfattar inte Gaza-remsan. De båda delarna är överens om att Gaza-remsan måste bestraffas för attacken i Eilat. Netanyahu-regeringen lyckades övertyga hela Israel om att Hamas låg bakom attacken, och som du kanske redan känner till är israeler alltid snabba med att lägga skulden på någon. Den för Israel exklusiva paranoian är ett resultat av bland annat AIPAC:s argumentation att "Israel är omgiven av onda arabstater", och att Israel därför har "rätt" att slå till när den känner sig hotad.

Netanyahus regering verkar onekligen domineras av inkompetenta politiker. Jag tror inte att det här är ett misstag. Jag tror inte att israelerna  hade lite otur. Även om israelerna har blivit allt mer diplomatiska sedan de förnedrande förlusterna i 34-dagars kriget sommaren 2006 och Gaza-kriget vintern 2008/9, beter de sig fortfarande impulsivt och på ett typiskt "skjut först och fråga sen"-basis. Onekligen kommer den senaste tidens handlingar leda, eller åtminstone bereda väg, till ett nytt storkrig. Inte bara kommer nästa krig omfatta Palestina, Libanon, Syrien och Iran, utan säkerligen även Egypten, Turkiet, Irak och några av gulfstaterna. Det finns en mycket stor chans att Israel inte överlever före årsskiftet. Det var en sak att bråka med Syrien, men att bråka med Egypten är något helt annat. Till skillnad från Iran gränsar Egypten till Israel. Blir det krig, lär egyptierna nå Tel-Aviv inom en vecka. Den egyptiska armén kan inom dagar mobilisera miljontals män och kvinnor. Ger man folket fria händer kan mellan 20 och 40 miljoner människor marschera mot Tel-Aviv. Problemet blir då att hitta vapen till alla dessa människor.

Dagen då ett storkrig bryter ut närmar sig. Men än finns det fortfarande hopp om att det åter lugnar ner sig. Det är dock svårt att tro att det händer inom den kommande månaden då Palestina snart utropas som stat, vare sig FN stödjer palestinierna eller ej måste det nämnas. För mycket står på spel just nu, vilket är just därför risken för krig är så stor. Allt fler människor inser också att Israel är svag, och den gruppen av människor som tycker att det är dags att upplösa Israel växer för var dag. Samtidigt planerar Nato att invadera Syrien. Det ska nämnas att Syrien och Libanon har gjort sig redo för en internationell invasion, som förutspås bestå av en miljon soldater och som kommer att landsättas via medelhavet.

17 augusti 2011

Palestinsk ambassad invigs i Libanon

Den palestinske presidenten Mahmoud Abbas invigde under tisdagen den andra palestinska ambassaden i världen. Den första finns i Teheran och har varit öppen sedan början av 80-talet. Den andra öppnas snart i Libanon, vilket Abbas också söker stöd från då Libanon för tillfället representeras i FN:s säkerhetsråd. De Palestinska Myndigheterna tänker i nästa månad utropa Palestina som stat med 1967 års gränser, vilket har irriterat israelerna.

16 augusti 2011

Invasion av Syrien kanske nära

Av den senaste veckans utveckling att döma lär Nato snart förklara krig mot Syrien. Turkiet, som tidigare respekterade sin grannes inrikesproblem har under den senaste tiden ändrat tonläget radikalt. Den turkiske utrikesministern Ahmed Davutoglu har vid flera tillfällen varnat Syriens regering. Igår varnade han Syrien för sista gången. Nästa handling kan därmed vara mer än bara verbal.

Den turkiska regeringen har tydligen tappat vettet samtidigt när Nato planerar att beväpna regimkritiska terrorister med tyngre vapen, som luftvärn- och pansarvärnvapen. Det som är intressant är att Turkiet har blivit Natos röst i Syrienfallet, och Nato verkar ha blivit desperat nu när syriska soldater har omringat terroristerna. Den turkiska armén har stationerat tiotusentals soldater vid gränsen mot Syrien. Därför misstänker jag att Nato snart försöker invadera Syrien, något som förmodligen kan utlösa ett nytt världskrig. Ett eventuellt krig mot Syrien kan komma att destabilisera relationerna mellan väst och den muslimska världen.


15 augusti 2011

Kriget som förändrade en hel värld

Klockan åtta på morgonen den 14:e augusti för fem år sedan tog det våldsammaste kriget sedan Irakinvasionen i mars 2003 slut. Mellan den 12:e juli och den 14:e augusti 2006 pågick ett fullskaligt krig mellan Libanon och Israel. Kriget startade när Israel började angripa civila mål bara timmar efter att motståndsorganisationen Hizbollah kidnappade två israeliska soldater. Det var tänkt att de kidnappade soldaterna skulle bytas mot libanesiska fångar som satt i israeliska fängelser. I juli 2008 genomfördes fångbytet.

Under de 34 dagar av krig förändrades inte bara Mellanöstern, utan hela denna värld som rör sig kring Israel och dess säkerhet. Den israeliska armén gick från att vara känd för att vara "Mellanösterns starkaste armé" till att bli känd som en besegrad armé - besegrad av enbart tre tusen män. Under kriget träffades omkring 400 Merkava pansarvagnar av pansarbrytande granater. Många förstördes helt och hållet. Merkava, tidigare känd för att vara världens mest avancerade pansarvagn blev nu istället en symbol för pansar-gravarna i södra Libanon. Utöver pansarvagnarna sköt Hizbollah ner sju helikoptrar och bombade två krigsfartyg, varav en sjönk utanför den södra staden Tyre (Tyros). Medan Israel medger ungefär 90 dödade soldater talar Hizbollah om minst 450, kanske även så många som 750 dödade israeliska soldater.

Den främsta anledningen till att israelerna besegrades är för att de underskattade Hizbollahs förmåga. Den dåvarande israeliska premiärministern Ehud Olmert sade att kriget skulle vara över på tre dagar. Men fel hade han. De israeliska generalerna var övertygade om att Hizbollah inte skulle överleva veckans slut. Men när raketerna började falla ner på de israeliska militärbaserna förändrades det mesta. Inte bara kunde Hizbollahs raketer nå längre - de kunde också träffa med högre precision och göra mer skada än i det tidigare kriget. I ren desperation övergick Israels precisionsstrategi till hänsynslösa bombräder riktade mot civila mål. På bara en vecka mördades flera hundra civila libaneser. Sjukhus bombades. Vägar, broar, skolor, kraftverk och allt annat som utnyttjades av civilbefolkning, men inte av Hizbollah. Hizbollah bestämde sig för att gillra fällor och låta israelerna inta byar i södra Libanon för att senare beskjutas och tvingas fly tillbaka. De mest våldsamma striderna ägde rum i och utanför dessa byar intill gränsen. Bara i Aita al-Shaaeb dödades 50 israeliska soldater inom loppet av 17 dagar. Hela byn ödelades av israeliska bomber, men Hizbollah slog fortfarande tillbaka.

Efter kriget
Samma dag kriget tog slut åkte tusentals libaneser tillbaka till sina byar i hopp om att deras hus fortfarande stod kvar. De flesta hade tyvärr inte den turen. Men med hjälp av donationer främst från Iran och Qatar kunde det mesta återuppbyggas på bara några år. De mänskliga förlusterna kan inte byggas på nytt eller renoveras. Men de som föll offer i kriget föll offer som martyrer. De föll offer för en ondskefull förtryckarregim som än idag tror att den får bete sig så som den vill.

Israel har försökt att lära sig av kriget. Varje år håller den israeliska armén flera övningar i syfte att vara mer förberedd inför nästa krig, vilket onekligen kommer förr eller senare. Israel har hotat Libanon många gånger sedan krigets slut. Inte nog med det har Israel provocerat landet tusentals gånger sedan dess. Israel beräknas ha brutit mot FN-resolution 1701, vilket dikterade krigets slut, mer än 8.000 gånger med ett snitt på 4-5 gånger om dagen. I augusti ifjol utbröt en eldstrid mellan libanesiska och israeliska soldater när en israelisk armépatrull försökte hugga ner ett träd på libanesiskt territorium. Två libanesiska soldater, en journalist på den libanesiska sidan av gränsen och en israelisk militärofficer dödades i eldstriden. Medan bildbevis finns på att det var Israel som bröt mot resolutionen, valde ändå FN att stödja Israel.

Världen som förändrades
För denna värld är Israel det viktigaste som finns. Det spelar ingen roll vad din politiker säger till dig. De flesta politiska beslut som påverkar mer än det enskilda landet tas i syfte att gynna Israel. Det är just därför Israel har överlevt alla sina brott mot mänskligheten, trots all den massiva kritiken från det internationella samfundet. Tro det eller ej, trots att det finns de människor som vågar kritisera Israels handlingar har de inte makten att göra något mer av sin kritik. Något som försvagar den naiva bilden av att västvärldens stormakter står för de mänskliga rättigheterna är alla de resurser som donerats till Israels befogande. Exempelvis USA har donerat mer än 100 miljarder dollar sedan 1960-talets början, och detta i det officiella. Hur mycket de donerat till Israel "under bordet" vet nog ingen.

Trots detta kunde israelerna inte invadera Libanon. Den första pansarvagnen som passerade gränsen bombades efter 17 meter, och längre än så kunde israelerna inte ta sig. När de tog sig in i libanesiska byar var det bara för att Hizbollah hade gillrat fällor - de lät israelerna ta sig dit. Denna förnedring fullbordades i samband med Gaza-kriget vintern 2008/09 då Hamas slog tillbaka mot den israeliska terrorn med samma sorts tålamod och bestämdhet som Hizbollah. Efter 22 dagar av blodiga strider tryckte israelerna på för en vapenvila med Hamas, för mer än så hade de inte klarat. Det går även rykten om att israelernas vapenlager nästan var slut när kriget mot Libanon tog slut. Ryktena gör gällande att Israel hade mindre än 15% kvar av sina vapenlager. En vecka till och de hade tagit slut. Alla dessa bomber som användes, och det enda man lyckades uppnå är 17 meter. Det är vad den israeliska armén är kapabel till idag, att ta centimeter av mark istället för kilometer.

Idag är det Hizbollah som anses vara den mäktiga parten mellan de två sidorna. Detta garanterar inte enbart Libanons säkerhet från israelisk terror, utan har även givit tillbaka libaneserna ära. Hizbollah visade en hel värld att man kan stå emot Israel och dess agenda, men främst visade de att man kan besegra Israel och dess agenda. Teknologi är inte det viktigaste, utan tålamod och god planering. Hizbollah, som Olmert trodde skulle bli historia är idag den mest populära organisationen i den muslimska världen, och den åtnjuter även mycket stöd från icke-muslimer. Libaneserna visade också än en gång att de inte tänker låta sig bli ockuperade. Världen blev ett vittne till hur ett folk besegrade en ondskefull förtryckarregim, och detta lilla landet blev också en inspirationskälla till alla människor som kämpar mot sionismen.

10 augusti 2011

Nytt krafttag mot Syrien

Under de senaste dagarna tog tre arabiska stater hem sina ambassadörer från Syrien i protest mot regimens hårda tag mot terrorister och våldsamma gäng, ibland även kallade "fredliga demonstranter" i en allt större skara länder. De tre länderna är Bahrain, Kuwait och Saudiarabien. Beslutet kom efter att USA försökte förmå arabstaterna att börja pressa regimen i Syrien. Den saudiska kungen Abdullah bin Abdel Aziz menade att regimens tillslag mot de militanta gängen "går emot Islams principer".

Det är onekligen även emot Islams principer att sprida lögner och stödja våldsamma människor som mördar andra människor. Det som är intressant är att det pågår protester även i Saudiarabien. De största protesterna ägde rum i de östra delarna av landet och då krävde demonstranterna bland annat ett tillbakadragande från Bahrain, där saudiska trupper stationerades i våras i syfte att stoppa protesterna mot regimen i landet. I den lilla nationen med ungefär en miljon medborgare har hittills mer än 1.000 personer mördats av regimen i Manama, vilket gör revolutionen i Bahrain till den blodigaste i hela arabvärlden, bortsett från det numera inbördeskriget i Libyen.

Utöver tidigare rapporter på utländska vapenleveranser till terroristerna som plågar det syriska folket, kommer det hela tiden nya bevis som pekar främst på USA:s, Israels och Saudiarabiens inblandning i våldet - något som kan och kanske även bör ses som en krigsförklaring mot Syrien. Att Saudiarabien, wahhabismens hemland och USA:s och Israels närmaste allierad i arabvärlden sätter käpparna i hjulet för de förbättrande relationerna mellan Riyadh och Damaskus måste enbart betyda en sak; att sionisterna och wahhabiterna börjar förlora kontrollen i Syrien och att de är redo att offra Saudiarabiens förtroende i syfte att säkra al-Assads fall. Saudiarabien placeras nu i linje mot Iran, vilket givetvis ligger i sionisternas intressen. Men även den korrupta regimen i Riyadh skulle göra allt för att undvika en direkt konfrontation.

Den ökade pressen på Syrien kommer inte enbart från Washington D.C, Tel-Aviv och Riyadh, utan även från New York, från FN:s högkvarter. Generalsekreteraren Ban Ki-Moon krävde nyligen att våldet upphör. Säkerhetsrådet diskuterade också fallet, men lyckades inte nå en enhetlig front. Trots det kan fallet Syrien splittra världens stormakter, med västvärlden på ena sidan och Ryssland och Kina på den andra. Det går fortfarande rykten om att Nato planerar ett anfallskrig mot Syrien, men det återstår att se hur villig Nato är att starta ett nytt världskrig vilket ett krig mot Syrien definitivt skulle resultera i.

Det mest intressanta är upploppen som dragit igång i Storbritannien. De påminner mycket om Paris under åren 2004-05, men de brittiska upploppen kan kopplas närmre till Grekland och de massiva protesterna mot regeringens besparingsprogram. Protesterna i främst Aten kan relateras till den växande kritiken mot EU-projektet vilket är en bidragande faktor bakom den stora skulden. Visserligen har många sydeuropeiska länder sedan årtionden tillbaka svårt att hushålla med sina resurser, men EU tillsammans med världsbanken IMF har pressat flertalet länder till att privatisera, vilket oftast leder till att ännu mer pengar försvinner. Det finns de som nu säkerligen och skämtsamt kan påpeka att Nato bör bomba den brittiska regimen för att den brukar våld mot sina kritiker. Det är högst intressant att Nato har blivit ett verktyg för offensiv i andra länder men blir en passiv observatör när ett västerländskt land hotas.

USA hjälpte till att bomba Huthi-befolkningen i norra Jemen tillsammans med de saudiska och jemenitiska arméerna. Trots det vägrar USA bomba Jemen idag till folkets fördel. Bahrain kommer inte ens på tal, för där har USA en bas tillhörande den amerikanska arméns femte sjöflotta. Egypten och Tunisien kom aldrig heller på tal. Det räckte med ickebindande fördömanden. Varför är Libyen och Syrien annorlunda? Ännu viktigare idag - varför fördömer väldigt få ledare de våldsamma gängen i brittiska och syriska städer? Om ingen tänker fördöma våldet under de kommande dagarna kan man fråga sig varför Storbritannien och Syrien behandlas så annorlunda.

06 augusti 2011

Två män åtalas för vapensmuggling

Två libaneser står åtalades för smuggling av vapen till Syrien enligt säkerhetskällor i Libanon, uppgav al-Manar under lördagen. De två männen uppges vara medlemmar i Framtidsrörelsen som tidigare av Syrien anklagats för att smuggla vapen till militanta grupper i Syrien. Både libanesiska och syriska soldater har på senare tid koordinerat operationer för att stoppa smugglingen.

Växande protester mot den israeliska regeringens inrikespolitik

Sedan tre veckor tillbaka pågår det demonstrationer på flera håll i ockuperade Palestina, också känt som "Israel" i vissa kretsar. Demonstranterna är främst judar med israeliskt medborgarskap och som kräver reformer avseende bostadspolitiken i landet. Vissa israeliska källor hävdar att tiotusentals, kanske även hundratusentals människor deltar i protesterna mot den högerorienterade regeringen som leds av Benjamin Netanyahu.

De svåra ekonomiska kriserna har slagit hårt mot den illegala befolkningen i ockuperade Palestina, och även ännu hårdare mot palestinierna själva. De ständigt återkommande krigen och den massiva militära upprustningen är de främsta orsakerna. Den politiska låsningen mellan palestinierna, israelerna och det internationella samfundet är en annan orsak. Israel har sedan det bildades släppt in miljontals migranter, och sionisterna är ansvariga till att befolkningsmängden mångdubblats på bara 94 år, från 700.000 år 1917 (då Balfour-deklarationen skrevs på) till drygt 10,5 miljoner människor idag, inklusive Västbanken och Gaza-remsan.[1] Av Israels 7 miljoner medborgare är ungefär 5 miljoner illegala bosättare. Resten är araber som fått israeliskt medborgarskap.

Israelerna har onekligen inspirerats av de arabiska revolutionerna som nu pågått i ett halvt år. Revolutionerna i Tunisien och Egypten började också som protester mot de höga levnadskostnaderna. Om de israeliska protesterna leder till att Netanyahus regering tvingas avgå återstår det att se. Den några årtionden gamla högervågen kan komma att stanna upp när allt fler människor protesterar mot privatiseringarna.

Samtidigt kommer det in rapporter på eskaleringar mellan den israeliska ockupationsarmén och palestinska motståndsmän i Gaza-remsan. Israeliska stridsflygplan har bombat Gaza-remsan i flera dagar nu, medan motståndsmän svarat med raket- och granateld. Konflikten är på väg att nå ett nytt vägskäl då de Palestinska Myndigheterna förväntas utropa Palestina som stat i nästa månad. President Mahmoud Abbas har under flera månaders tid försökt att samla stöd hos FN. Det talas om att det finns en ganska stor skara länder som är beredda att erkänna Palestina som en suverän stat. Israel gillar givetvis inte detta, och det har till och med gått rykten om att Mossad ligger bakom den fruktansvärda massakern i Norge, då Norge var bland de första länder som bestämde sig för att stödja palestiniernas ambitioner. Terroristen A. Breiviks sionistiska kopplingar ligger till grund för dessa rykten samt Israels försök att sabotera palestiniernas chanser.


Mer om protesterna:

02 augusti 2011

"Fredliga demonstranter" stal vapen (Syrien, Del 2)

Den statliga nyhetsbyrån i Syrien (SANA) rapporterade i lördags att skjutvapen har stulits från en myndighetsbyggnad i staden Hama. Andra myndighetsbyggnader, bland annat ett polishus, stacks samtidigt i brand. Många medier rapporterar att mer än 100 personer har dödats i helgens strider. Vad de dock inte rapporterar är att många av offren är soldater samt poliser, och att militanta grupper har belägrat sig i staden. Situationen i Hama är väldig lik Nahr al-Bared 2007, som belägrades av wahhabitiska terrorister i mer än tre månader.

Pro-israeliska massmedier i västvärlden har lyckats förvirra sina läsare om konflikten mellan al-Assad regimen och de så kallade "islamisterna". Dessa "islamister" är snarare wahhabiter som får stöd av Saudi Arabien, USA och Israel. Wahhabiterna har länge haft ambitionen att störta al-Assad regimen i syfte att försvaga motståndet mot Israel. Det är ju vad detta handlar om; Israel. I lördags kunde jag avslöja att ett syriskt "oppositionsmöte" som hölls i Frankrike för snart en månad sedan hade många sionistiska gäster som använde mötet för att angripa Iran. Mötet visar oss vilka de är som stöder statskuppförsöket mot Syrien. Och Iran.

Syrien har väldigt tuffa vapenlagar. Jag har också fått veta att man kan bli fängslad i flera år bara för att ha burit en kniv på allmänna platser. Så, sedan många årtionden tillbaka är det bara armén och polisen som har tillgång till skjutvapen. Att militanta grupper lyckats skjuta ihjäl hundratals soldater och polismän visar att de måste ha fått hjälp från utlandet. Den 13:e april skrev jag om att tre personer gripits av syriska säkerhetsagenter misstänkta för att ha fört in vapen i landet. De tre männen avslöjade på TV att de fick hjälp av partiet 'Framtidsrörelsen' i Libanon. Det partiet har länge varit fientligt inställt gentemot Syrien.

Läser man svenska tidningar får man bara en bråkdel av sanningen. En sak som är intressant är att "demonstranterna" har lyckats släppa många bilder och videoklipp under månadernas gång. Trots det har de inte lyckats ta en bild på en pansarvagn i Hama trots att de påstår att staden stormades av pansarvagnar. De bilder som kommer ut är annars ofta suddiga och strikt förvirrande. De flesta pro-Assad demonstrationer ignoreras helt och hållet av medierna - som om de aldrig ägt rum. Resten förvanskas till att bli "anti-Assad".

Jag utgår ifrån att alla människor som vill se att Syriens regim faller antingen inte förstår politiken i Mellanöstern eller att de stödjer Israel. Om man inte förstår politiken i Mellanöstern är det lätt att missa sionistmötet i Frankrike. Jag finner helt enkelt inga andra förklaringar till kritiken mot regimen i Syrien. De folkliga demonstrationerna mot regimerna i Tunisien, Egypten, Jemen och Bahrain använde aldrig skjutvapen mot sina arméer. Anledningen till det är att de flesta familjer har en son i armén. Men de människor som har dödat mer än 500 soldater och polismän i Syrien har troligen inga familjemedlemmar i armén. Dessa militanta män är kanske inte ens syrier. Ponera att en militant grupp hade dödat 500 svenska soldater här hemma. Hur hade Sverige reagerat i jämförelse med Syrien?