Desinformationens mörka makt

Vid det här laget i den så kallade "informationsåldern", som vi alla påstås leva i, har du förmodligen upptäckt att verkligheten är väldigt annorlunda än du först trodde. Kanske tycker du att det finns alldeles för mycket information i din omgivning. Kanske tycker du att den snarare ofta är 'desinformation' - det vill säga felaktig information med avsikt att förmedla något som inte överensstämmer med verkligheten. Inom den politiska sfären är desinformation tråkigt nog väldigt vanlig. Denna metod används oavbrutet av vissa människor världen över i syfte att stödja en viss utveckling, ibland på partipolitisk nivå och ibland även på internationell nivå. I denna artikel ska vi gå igenom tre exempel på desinformerade händelser i vår moderna historia.

Libanon - det första exemplet på desinformation

I början av maj 2008 användes denna metod som en manöver av det pro-saudiska partiet al-Mustaqbal (Framtidsrörelsen) som styrs av Saad al-Hariri, son till den mördade Rafiq al-Hariri, mot den populära och framgångsrika motståndsrörelsen Hizbollah. Det 14 mars-blocket, som styrs av Framtidsrörelsens ledare lät sprida rykten om att Hizbollah genom övervakningskameror spionerade på Rafiq al-Hariris internationella flygplats strax söder om huvudstaden Beirut. Hizbollah nekade till uppgifterna och uppmanade sina anhängare att hålla en demonstration som en reaktion mot den senaste tidens anklagelser mot organisationen.

På morgonen den 7:e maj, då denna demonstration skulle hållas utbröt våldsamma strider i Beirut efter att hundratals okända och beväpnade milismän skickats in i staden av Saad al-Hariri. De första striderna utkämpades mellan dessa milismän och den libanesiska armén, som av säkerhetsskäl stationerat ut tusentals soldater inne i staden. Det tog dock inte lång tid för oppositionen i 8 mars-blocket, vilket Hizbollah har en ledande roll i, att skicka egna miliser för att slåss sida vid sida med den libanesiska armén mot de okända milismännen. Men efter extremt snabba anklagelser från Saad al-Hariris anhängare drog Hizbollah tillbaka sina stridande män ungefär två timmar efter att striderna bröt ut - anklagelserna nådde snabbt hela världen och nu trodde alla att Hizbollah försökte genomföra en statskupp mot den libanesiska regeringen.

När striderna inne i Beirut tog slut två dagar senare visade det sig att 14 mars-blocket låg bakom våldet och desinformationen. Flera partier inom blocket började att förlora stöd samtidigt som stödet för Hizbollah ökade i takt med att internationella organisationer fortsatte att anklaga organisationen för denna påstådda statskupp. Det hela visade sig vara ett försök att krossa organisationen för att bana väg för en ny israelisk invasion. Israels invasion av Libanon 1982 var framgångsrikt just för att landet var i ett inbördeskrig just då. Libanon 2008 var ett väldigt annorlunda land, som dessutom två år tidigare förolämpade den israeliska ockupationsarmén genom att besegra den i 34-dagars kriget (12 juli - 14 augusti 2006) - ett krig som internationellt sett blev känt som 'det andra Libanonkriget'. Striderna i maj 2008 var inget mer än en israelisk hämnd för nederlaget i kriget sommaren 2006.

Iran och Ahmadinejads stora seger

Drygt ett år senare, den 12:e juni 2009, var det presidentval i Iran och Mahmoud Ahmadinejad spåddes vinna en jordskredsseger. Under sin första mandatperiod gjorde Ahmadinejad sig populär inte bara i Iran utan i hela Mellanöstern för sin ärliga och generösa attityd. Ahmadinejad representerar karaktäristik som väldigt få ledare i regionen innehar - de flesta är ju som känt giriga och roffar till sig både makt och förmögenheter. Men inte Ahmadinejad.

Men efter att röstningen genomförts började en för tillfället okänd grupp, kallad den 'gröna rörelsen', sprida rykten om att det hade valfuskats. Denna grupp började att våldföra sig på civilpersoner runt om i landet och snart startade en inrikeskonflikt som hela världen uppmärksammade. Som vanligt snappade massmedier i västvärlden upp dessa falska rykten och började att publicera dessa och bara de. För första gången i dessa sammanhang började den 'gröna rörelsen' använda sig av sociala medier, främst youtube, i sin Israel-stödda kamp mot regimen i Teheran. Om Israel inte kan bomba landet på egen hand (eller även med stöd från västvärlden) låter man nämligen en grupp fanatiker göra jobbet istället.

Dessa youtube-klipp gjorde gällande att regimen låg bakom våldet som inte sällan ledde till dödsoffer. Men snart visade det sig att dessa videoklipp var förfalskade och att deras enda syfte var att sprida desinformation - det var nämligen den gröna rörelsen som låg bakom våldet. Anledningen bakom spridningen av dessa videoklipp var att skapa en opinion emot regimen. Både USA, EU och Israel förstod mycket väl att en attack mot Iran bara skulle leda till ökad popularitet för regimen i Teheran, vilket vore en oönskad situation. Minst sagt. Men till skillnad från en militäroffensiv mot Iran kan sociala medier fungera som bomber som är långt mer effektiva i den israeliska kampen mot Iran.

Den gröna rörelsen gick ifrån att ha över hundratusentals anhängare i juni 2009 till att ha bara några få hundra i februari 2010. Det iranska folket förstod väldigt snabbt att den gröna rörelsen får stöd av USA och Israel, vilket innebar slutet för denna 'färg-revolution' som Israel önskade Iran.

Syrien - den sista striden före världskrig

I mars 2011 började många syrier demonstrera för reformer i hopp om att få vara en del av den Arabiska våren vilket vid just det tillfället hade lett till två diktaturers fall. Men i Syriens fall krävde demonstranterna inte ledarens avgång. De sökte nämligen förhandlingar med den populäre presidenten Bashar al-Assad.

Två veckor senare utbröt en strid i den lilla staden al-Dara'a vid gränsen till Jordanien. Den syriska armén sköt ihjäl dussintals milismän i en moské i staden. Det var startskottet på en kamp som pågår än idag - en kamp mellan den syriska regimen och wahhabitiska fundamentalister understödda av Qatar, Turkiet, Jordanien, 14 mars-blocket i Libanon och den israeliska terroristorganisationen Mossad som i sin tur får stöd av västerländska underrättelsetjänster.

Terroristerna räknas till ett antal tusen personer som är tungt beväpnade med vapen som inte är tillverkade i Ryssland. Då Syrien varit en nära allierad med Ryssland i mer än 40 år köper den syriska armén alla sina vapen från ryssarna - allt ifrån eldvapen till robotar och missiler för alla typer av mål som pansarvagnar och krigsfartyg. Då terroristerna ofta använder vapen som inte tillverkats i Ryssland kan man lätt konstatera att någon annan än syriska myndigheter fört in de i landet, vilket gör det extremt svårt för opponenter till den syriska regimen att argumentera för sin sak vilket är att störta regimen.

Under de senaste tio månaderna av strider har tusentals bilder och videoklipp på terroristernas aktiviteter publicerats och nu ser man tydligt att det som händer i Syrien hände också i Libanon 2008 och i Iran 2009. Terroristerna utför brott och lägger sedan skulden på regimen för samma brott. Bilder och filmer som publiceras är redigerade för att stärka anklagelserna mot Syriens regim. Men inte sällan kan man hitta felaktigheter i deras material som pekar mot förfalskning av bevis.

Igår påstod terroristerna att uppemot 260 civila personer hade dödats av den syriska regimen i staden Homs. Men några bilder publicerades aldrig. Ett 20-tal lik av män är allt man fick se. Homs styrs för tillfället av terroristerna då Arabförbundet tvingade Syrien att dra tillbaka sina trupper från staden. Resultatet är laglöshet och dagliga mord i Homs. Senare under gårdagen avslöjades det att uppemot 100 terrorister hade dödats i en strid med syriska styrkor i utkanten av staden. Det innebär därför att det är mycket möjligt att stridande "milismän" förvandlas till "civila" efter sin död.

Med desinformation uppnås israelisk dominans

Under tidigare år kunde israelerna besegra alla sina fiender med egna soldater, flygplan och pansarvagnar. Kriget 1967 visade sig vara det sista kriget israelerna kunde vinna. I kriget 1973 återerövrade Egypten Sinai-halvön. 1979 förlorade sionisterna kontrollen över revolutionen i Iran, och resultatet blev den Islamiska Republiken som idag är sionisternas allra värsta fiende. Både amerikanerna och britterna understödde revolutionen som började i senhösten 1978, detta i syfte att störta shahen som blev alltmer obekväm för västvärlden genom att kräva allt högre utgifter för oljeexporten till samma västvärld.

1982 började en ny våg av offensiv riktad mot Libanon. I kriget 1978 lyckades israelerna ockupera Sheeba-gårdarna, men inget mer. I 1982 var Libanons nationella försvar ännu sämre på grund av inbördeskriget i landet. På bara sex timmar nådde israelerna Beirut och det var då Hizbollah bildades. Några veckor senare tvingades israelerna att dra sina trupper ut ur Beirut, och gradvis flyttades fronten allt mer söderut. På 90-talet kontrollerade israelerna endast gränsen och några få kilometer bortom den, och i maj 2000 bestämde sig israelerna att kapitulera genom att ta sig över gränsen till ockuperade Palestina (Israel). Kapitulationen var ett hårt slag mot den israeliska krigsmoralen och svaret blev det elfte september-dådet i USA 2001. Med amerikansk hjälp hoppades nu israelerna på en ny offensiv mot hela arabvärlden.

Det israeliska nederlaget i sommaren 2006 blev slutet för drömmen om "Eret'z Israel" (Stor-Israel). Sionisterna insåg snart att de är omgivna av flera starka aktörer som aktivt arbetar för Palestinas befrielse. Därför blev de tvingade att besegra sina fiender med andra metoder. Om Israel inte kan vinna på slagfältet, skickar de istället al-Qaida och andra wahhabitiska fundamentalister. Det första smakprovet blev den palestinska flyktingförläggningen Nahr al-Bared i norra Libanon som belägrades av Israel-vänliga 'Fatah al-Islam' i maj-september 2007. Terroristerna hade då fått träning och vapen av både Israel och Saudiarabien i syfte att starta ett nytt inbördeskrig i Libanon, denna gång mellan sunni- och shiiamuslimer. Detta försök misslyckades dock efter att den libanesiska armén krossade terroristorganisationen.

Denna militära segern över al-Qaida tvingade de Israel-vänliga aktörerna att tänka på nytt och i 2008 började den FN-sanktionerade Specialdomstolen för Libanon (STL) slänga ur sig påståenden om att Hizbollah låg bakom mordet på Rafiq al-Hariri. Striderna i maj 2008 ledde till en ny seger för Hizbollah som nu bestämde sig för att spendera de kommande två åren med att ignorera STL i takt med nya rykten om ett israeliskt invasionskrig. I augusti 2010, som var kulmen på STL-konflikten, släppte Hizbollah bevis som otvivelaktigt pekar ut Israel som ansvarig för mordet på Rafiq al-Hariri.

Ett halvår tidigare, i februari samma år, hade 15 miljoner iranier demonstrerat till stöd för den Islamiska Republiken. De massiva demonstrationerna som ägde rum under ceremonierna till minnet av revolutionens seger i februari 1979 innebar slutet på den gröna rörelsen som nu hade förpassats till historieböckerna. Men givetvis var sionisterna inte nöjda och spenderade därför de kommande månaderna med att hitta nya sätt att störta fientliga regimer.

I takt med att den Arabiska våren eskalerade i början av 2011 blev sionisterna åter desperata. Hosni Mubaraks fall skrämde slag på Israel som nu förväntade sig ett krig i Gaza-remsan och vid den egyptiska gränsen. För att inte bli helt isolerade bestämde de sig för att störta den syriska regimen. Sionisterna använde sig av sina gamla vänner, wahhabiterna, för att genomföra operationen och de wahhabitisk-dominerade regimerna i Qatar och Saudiarabien stod för finansieringen och träningen av tusentals terrorister som senare skickades till Syrien för att orsaka så mycket kaos som möjligt. Det intressanta är att dessa inte skickades till ockuperade Palestina. Wahhabiterna kämpar inte för Palestinas sak, utan snarare emot den.

Al-Qaida har utfört terrorattentat i nästan samtliga av världens muslimska länder, från Marocko i väst till Indonesien i öst. Men än idag har al-Qaida vägrat att attackera israelerna. Utöver det hotar al-Qaida ständigt att mörda muslimer, men väljer att förbli tysta inför det palestinska lidandet i israelernas händer. Wahhabiterna har i likhet med sionismen valt att manipulera en hel religion för egen vinning. Deras mål är att dominera Islam på samma sätt som sionister dominerar Judendomen - en dröm om att förvandla en fredlig religion till en våldsam ideologi med mord på agendan. Men för de tre exemplen som uppmärksammas i denna artikel är våld inte deras enda metod, utan även desinformation.

Sionisterna såväl som wahhabiterna är idag extremt desperata då deras dröm om makt aldrig varit lika långt bort som det är idag. Demonstrationerna i Saudiarabien, Kuwait, Bahrain och Jemen är bevis nog på det folkliga missnöjet mot det wahhabitiska styret. Då våld inte längre fungerar som ensam metod har desinformationen blivit en allt viktigare metod för fundamentalisterna. Alldeles för många människor har idag inte tillräckligt med tid att läsa flera källor och analysera och jämföra mellan de, så de nöjer sig därför med att läsa en tidning eller att titta på en TV-kanal. Resultatet är att innehållet i de förmedlade nyheterna lätt kan manipuleras i enlighet med en viss agenda utan att den stora skaran människor upptäcker något i överhuvudtaget. Det är just därför så många människor tror på påståendena om att den syriska regimen mördar egna medborgare. För den som dock vet mycket om Syrien är dessa påståenden inte mer än bara löjliga. Bashar al-Assad är väldigt populär, så varför döda civila? Varför riskera att förlora stöd? Varför bege sig på civila när tusentals terrorister är klart ett mer allvarligare problem än den lilla oppositionen?

Sedan Hizbollahs seger över den israeliska armén under sommaren 2006 har israelerna utfört flera operationer i syfte att lamslå sina fiender. Syrien är det senaste exemplet, och idag vet vi att terroristerna inne i Syrien har försvagats avsevärt efter attacker av den syriska armén. Rysslands och Kinas veto mot den senaste FN-resolutionen är också ett tecken på operationens förväntade misslyckande. Om inte israelerna lyckas övertyga västvärlden om att attackera Syrien (och därmed starta ett tredje världskrig) innan sommaren kan man konstatera att det israeliska ockupationsprojektet har misslyckats. De flesta israelerna har dubbla medborgarskap och tänker fly ockuperade Palestina så fort de blir oroliga. Jag tror att vi kommer att få vittna Palestinas befrielse inom ett år, men kostnaden blir ett regionalt krig mellan folket och wahhabiterna som onekligen kommer att kräva många människoliv.

Syrien kommer att fortsätta uppleva våld långt framöver. Fundamentalisterna är många till antal och väldigt lömska, men även de lever på lånad tid. Allt fler asiatiska länder stödjer både Iran och Syrien, och tydligen lär detta leda till en ny spricka mellan väst och öst. Om Iran eller Syrien blir attackerade lär det bli ett nytt världskrig. Varken Ryssland eller Kina tänker tillåta fler västsponsrade krig i västra Asien. Deras retorik räcker som bevis, men även de ökade vapenexporterna till Iran och Syrien pekar på detta.