Politik och mellanöstern: januari 2011

28 januari 2011

Historiska protester i Egypten

Efter fredagsbönen idag fortsatte protesterna mot Hosni Mubaraks regim i Egypten. Det Muslimska Brödraskapet deltog också, och det har talats om att hundratusentals demonstranter deltog i protesterna i flera storstäder runt om i landet. Nyheter om vad som händer i landet kan man läsa nästan var som helst, så jag ska inte repetera allt. Men det som är intressant att reflektera över är hur detta påverkar landets och regionens framtid. Föga förvånande var det rätt många medier och analytiker som tog de första protesterna med en nypa salt. Visserligen var det väntat att även Egypten skulle dras in i denna våg av protester, men å andra sidan har Mubarak en jättelik armé av polismän som alltid är redo att slå ner demonstranter. Men finns det en till aspekt i Egyptens fall - Gaza-remsan.

Under operation 'Gjutet bly' för två år sedan protesterade hela arabvärlden mot Hosni Mubaraks beslut om att fortsätta blockera Gaza-remsan. Många kritiska röster kom även inifrån. Nu när Mubaraks regim riskerar att kollapsa är det många som spekulerar om Gazas framtid. Många är övertygade om att gränsöppningen i Rafah kommer att öppnas, vilket i så fall skulle leda till att Israels isolationspolitik då misslyckas. Israels militära dominans på 80-, och 90-talet kan beror mycket på samarbetet med Egypten. När Israel bildade en allians med Egypten och Jordanien kunde regimen i Tel-Aviv sätta mer fokus på palestinierna och Libanon. Nu har Libanon en militär kapacitet som överstiger israelernas förmåga att hantera den. Syrien har tagit en allt tuffare ställning gentemot Israel. Detsamma gör palestinierna. Utöver detta riskerar det att brisera på gränsen mot Egypten. Hur ser framtiden ut då?

Ingen bör bli förvånad över Israels och USA:s förfäran över protesterna i Egypten. President Obama uppmuntrade nyligen sin egyptiske kollega att "vidta politiska reformer".[1] Många människor funderar på vad dessa kan tänkas vara. Jag själv tror att den amerikanske presidenten försöker lära Hosni Mubarak att ge efter lite, för att få stopp på protesterna. I sionistetablissemanget finns det förhoppningar om att protesterna snart dör ut om Mubarak ger lite efter. Jag tycker faktiskt att det låter lite logiskt att det skulle kunna bli så. Men jag tror inte att det räcker enbart med förbättrade friheter och högre löner. Det finns ett djuprotat missnöje mot Mubarak. Dessutom inser de flesta egyptier att Mubarak aldrig tänker släppa loss Rafah, vilket blev uppenbart när israelerna massakrerade oskyldiga palestinier i Gaza-remsan.

Det talas ofta om att arabvärlden är som ett svart hål vad gäller demokratiseringen. Andra regioner har varit mycket bättre på att låta sig demokratiseras. Men att det inte blev så i arabvärlden beror på främst USA, som snabbt insåg att arabisk demokrati inte gynnar Israel. I de flesta arabdiktaturer utgör islamister oppositionen. Du kanske inte vet det för att västerländska massmedier gillar verkligen inte att skriva om just detta. I Egyptens fall utgör Muslimska Brödraskapet majoriteten av oppositionen. De är lierade med Hamas och är väldigt inriktade på väpnat motstånd mot Israel. För att garantera Israels säkerhet var diktatoriska system därför ett måste.

Jag har läst en hel del artiklar på Aftonbladet, DN och SvD under de senaste dagarna och kan konstatera att det finns en underliggande oro mot de länder som idag sköljs av protester. När Tunisien befriades tidigare denna månad skrev bl.a. Aftonbladet något i stil med att "islamister riskerar att ta över makten". De ignorerade fullständigt i att även i Tunisien utgör islamisterna en majoritet av oppositionen. Nu är det viktigt att återigen poängtera att det är inga al-qaedister jag talar om. Jag talar om troende muslimer som oftast tar till intellektuella medel för att förbättra sin omgivning i enlighet med islamiska ideal. Islamister är oftast konservativa och därför emot liberala och sekulära tankevärderingar. Intressant nog, som du säkert har märkt, är jag själv också kritisk lagd mot liberalismen. Bara för att nämna det.

Demokrati är inte helt och hållet beroende av liberalismen. Palestina är inte vad man skulle kunna kalla en liberal demokrati, utan snarare en islamisk demokrati. Även Libanon och Turkiet kan hamna i samma kategori, trots att Libanon har riktigt odemokratiska lagar som reglerar vem som får vara president (måste vara kristen maronit), premiärminister (sunnimuslim) och talman (shiiamuslim). Jag ser fram emot att den arabiska världen demokratiseras.

Jag tror att människor i framtiden kommer att dra paralleller mellan Iran 1979 och den arabiska världen 2011, just för att de var revolutioner som inspirerades av islamisk anda - vilket är att aldrig ge upp. Anledningen till att sionisterna har misslyckats med att styra muslimer är för att vi muslimer har en integritet som inte går att bryta. Vi har en styrka som ingen tyrann eller bomb kan skaka. Jag brukar alltid påminna folk om palestiniernas tålamod. I mer än 60 år har palestinierna stått ut med sionisternas förtryck. Ändå står de ännu idag på egna ben, och slår ibland även tillbaka mot sionisterna mörka hjärta.

Det är väldigt viktigt för omvärlden, i synnerhet för västvärlden, att acceptera denna process i arabvärlden. I 65 år har västvärldens supermakter nekat muslimerna deras rättigheter. Nu vittnar vi en ny epok där arabstaterna vinner mer självständighet. Med denna nyvunna självständighet kan successivt börja lösa sina problem. Förhoppningsvis leder det till att ockupationerna tar slut, men om sionisterna vägrar att acceptera denna utveckling kommer vi säkerligen se fler och intensiva krig. Men å andra sidan har Hizbollah och Hamas visat hela världen hur maktfördelningen verkligen ser ut. När Mubarak-dynastin väl har tagit slut är wahhabiternas Saudi Arabien näst på tur. Inom 2-3 år får Iran kanske stöd från Egypten och Saudi Arabien.

25 januari 2011

Kampen mellan Islam och Sionismen tar ett ytterligare steg

Det oppositionella blocket lyckades under dagen säkra en majoritet i parlamentet i Beirut med 68 av totalt 128 mandat. Saad al-Hariris block knep alltså 60 mandat. Med det beslöt oppositionen att låta den före detta premiärministern Najib Mikati forma en ny regering, vilket han kommer att påbörja med nu på torsdag.[1]

Men idag är en dag kantat av våld och upplopp. När det blev klart att oppositionen tog majoriteten av mandaten fylldes gatorna främst i Beirut och Tripoli med anhängare till Saad al-Hariri och hans parti. Många av dessa hamnade i bråk med libanesiska soldater och polismän. De kastade sten, brände bilder på bl.a. Mikati och satte eld på ett antal bilar. Några journalister från al-Jazeera blev attackerade av upploppsmännen. Även kontoret angreps av demonstranterna.[2]

Med detta kan man nog lugnt säga att Saad al-Hariri och alla andra ur 14-mars blocket nu står utanför regeringsbildandet. Alltså har USA:s, Frankrikes och Saudi Arabiens investeringar gått till spillo. Om oppositionen lyckas bilda en ny regering kommer dessa länder för första gången på många år att låsas ut från Libanons inrikespolitik. Lyckas denna regering också lösa problemen med el- och vattenförsörjningen (vilka har varit ett stort problem under många år) lär oppositionen få ännu mer stöd i nästa val, vilket hålls först om två och ett halvt år.

Bilderna från Libanon tyder på att det har varit riktigt kaotiskt under tisdagen. Men egentligen kan man lätt bli lurad med tanke på att demonstranterna har varit relativt få. Det 14-mars blocket har under de två senaste åren skakats av skandaler och problem. Det allra värsta var förmodligen när den drusiska ledaren Walid Jumblatt hoppade av från blocket med hela sitt parti. Under den senaste tiden har hans parti stött oppositionen. Av situationen att döma verkar befolkningen tydligen avvakta de senaste händelserna, förmodligen i hopp om att den nya regeringen ska klara av att lösa de problem som Saad al-Hariri inte kunde lösa, just för att USA, Frankrike och Saudi Arabien hela tiden lade näsan i blött.

När Aftonbladet, Dagens Nyheter och de övriga svenska massmedierna rapporterar om de senaste händelserna från Mellanöstern har de mest skrivit om en ny framtidstro. Tunisierna lyckades nyligen störta sin västallierade diktator. Protester i andra nordafrikanska länder blir bara större och större.[3] Al-Jazeera avslöjade också nyligen Fatahs och PLO:s försäljning av Palestina till ockupationsregimen Israel, vilket jag skrev om igår. Vad som händer just nu i Mellanöstern är att folket har börjat få nog av sina marionetter till ledare. Araberna har uppvisat ett enormt tålamod under flera årtionden, men nu börjar något hända. Vad som alltså händer är att fler muslimska länder följer den iranska modellen. Jag talar inte enbart om revolution, utan om islamisk-inspirerad revolution.

Tro det eller ej, de arabiska diktatorerna är alla sekulära diktatorer. Det gäller även den saudiske kungen Abdullah bin Abdul Aziz, som är närmare allierad med USA och EU än med sina närmaste grannar. Sekularismen visade sig vara en förrädisk ideologi för den muslimska världen. När den spred sig kort efter andra världskriget tog folket emot dessa ideal med öppna armar. Men redan efter ett par årtionden började allt fler muslimska länder återgå till Islamismen, om än fortfarande bara delvis. Den Islamiska revolutionen i Iran 1979 var startskottet på återvändandet till Islam. För att stärka grunden i mitt argument vill jag referera till några tunisiska studenter som har beslutat sig för att forma en organisation inspirerad av den libanesiska Hizbollah.[4] Det här är verkligen något som Aftonbladet & Co. aldrig skulle våga skriva om.

Men varför skulle de inte göra det? Det kanske du undrar. Som jag tidigare har argumenterat pågår det ett krig mellan sionismen och Islam. Man måste helt enkelt välja sida, vilket libaneserna gjorde idag. När protesterna i Tunisien var som allra värst oroade sig många här hemma över att "islamister skulle ta över makten", helt ovetande (eller ignorerade) om att islamisterna utgör en majoritet i landets opposition. Det finns ett hat mot Islamismen, och genom hatet försöker man skydda de sekulära reservaten i den muslimska världen.

Det är faktiskt inte så konstigt om Tunisien nu börjar gå längs samma vägskäl som Iran gjorde på slutet av 70-talet. Vill man förklara varför islamismen är på frammarsch i Libanon måste man då ta hänsyn till de pro-västliga ledarnas korruption. Sekulära ledare är helt enkelt lättare att korrumpera. Vill du ha en ledare som inte går att korrumpera välj då en ledare som tror på Gud, för att han lär inte bry sig så mycket om de mutor han blir erbjuden.

För att återgå till det jag skrev om igår finns det en stor chans att Fatah och även PLO får många problem att handskas med i den närmaste framtiden. Varför då? Jo, för att Mahmoud Abbas (som egentligen enligt lag var tvungen att avgå från sin presidentpost i januari 2009) var på väg att sälja sitt folk till Israel. Han var redo att neka fem miljoner palestiniers rätt att återvända till sina hem, som Israel rev ner.[5] Inte nog med det, författarinnan till doktrinen "The New Middle East" (Det nya Mellanöstern) Condoleeza Rice ansåg att palestinierna kunde bosätta sig i Latinamerika istället. Så, några européer bosätter sig i Palestina och fördriver urinvånarna. Sen anser en före detta amerikansk utrikesminister att urinvånarna kan bosätta sig någon annanstans. Detta är en skandal av historiska proportioner. Och Abbas och hans stab godkänner denna skandal. Tror du att Mahmoud Abbas är en Islamist eller en sekulär marionett? Gissa gärna.

Jag sitter inte bakom en datorskärm och propagerar för en viss ideologi utan att ta hänsyn till allt som har hänt under historiens gång. Ordet "propagera" är alldeles för hårt anser jag. Det finns islamister som är alltför extremistiska, likväl finns det sekulära som är bättre än islamister. Hur de förhåller sig till varandra kan diskuteras. Men ur den muslimska världens perspektiv finns det bara en lösning på de problem som uppstår vilket är återvändandet till Islam. Västvärlden har inte kunnat erbjuda muslimerna några som helst stabila politiska grunder. Verkligheten är snarare tvärtemot vad västvärldens ledare gärna påstår. Dessa ledare har faktiskt gjort inget annat än att korrumpera muslimska ledare i syfte att försvaga Islam, som religion och som en motståndskraftig ideologi mot ockupation och kolonialisering.

Liksom palestinierna har även libaneserna tröttnat på dekadenta ledare som aldrig får något bra gjort. Det är därför flest palestinier röstade på Hamas, och inte Fatah. Libaneserna lät sig mutas med hjälp av saudiska petrodollars under valprocessen i juni 2009. När befolkningen sedan blev ångerfull kollapsade Saad al-Hariris regering efter 14 månader av misslyckanden med att hantera de allra minsta problemen. Dödsstöten var när det avslöjades att Saad al-Hariri fortfarande skyddar de 'falska vittnena' i Rafik al-Hariri-målet, vars vittnesmål satte oskyldiga personer i häkte i flera år.

Snart kommer den USA- och Israel-stöttade specialdomstolen STL förmodligen anklaga Hizbollah för ett brott som den inte är skyldig till. Allt fler människor i den muslimska världen är övertygade om att det var israelerna som mördade Rafik al-Hariri. Syftet, tror dessa, var att starta ett inbördeskrig i Libanon. Nu försöker amerikanerna och israelerna igen genom att anklaga en shiitisk organisation för att ha mördat en av Libanons främsta sunniledare. Känner du igen detta? Det här är vad som hände Irak år 2004. USA anklagade då shiia- och sunnimuslimer för att ha legat bakom terrordåden mot civila irakier, när det egentligen var det wahhabitiska al-Qaida som med stöd från Riyadh och Washington D.C brände ner landet. Amerikanerna föreslog senare en uppdelning av Irak, en i kurdisk, en i sunnitisk och en i shiitisk stat. "Söndra och Härska". Detta är precis vad det handlar om. Med 1,5 miljarder muslimer som en mäktig motpol mot den materialistiska och konsumtionsfanatiska idealen från väst är splittring precis vad som behövs. Dessutom handlar detta om Israels säkerhet. Om muslimerna var enade hade Israel aldrig överlevt. Så enkelt är det faktiskt.





24 januari 2011

Slutet för Fatah?

Al-Jazeera avslöjade igår att de Palestinska myndigheterna och Fatah erbjöd den israeliska ockupationsregimen nästan hela östra Jerusalem under 2008.[1] Erbjudandet hölls hemligt och var förmodligen avsedd att stärka partiet ifall det gick i hamn. Men det gjorde det inte. Israel vägrade att gå med på erbjudandet. Varför dem vägrade försöker jag förklara senare i denna artikel.

Fatah har i mer än två årtionden satsat på att uppnå fredliga lösningar med Israel. Till en början gick det rätt bra. Initiativen på 80-talet ledde senare till det historiska Oslo-avtalet vilket byggde på idén om en tvåstatslösning med Jerusalem som båda staternas huvudstad. Det var tänkt att huvudstaden skulle vara odelad och på sikt sudda ut de övriga gränserna mellan Israel och Palestina. Men när den dåvarande israeliska premiärministern Yitzhak Rabin mördades av en sionist var det slutet på Oslo-avtalet.

Några år senare tog sig kandidaten till premiärministerposten Ariel Sharon in i al-Quds området med hundratals poliser vilket satte igång den andra intifadan. Vid den tidpunkten kunde man konstatera att fredsinitiativen var så gott som döda. Intifadan berodde också på befrielsen av södra Libanon. Några månader före intifadan kapitulerade israeliska trupper från södra Libanon (undantag Sheeba-regionen) vilket fick den israeliska armén att verka svag.

Fatah hamnade i strider med den israeliska armén, men storfavoriten var Hamas som vann landets parlamentsval i januari 2006. Det som drev Fatah till att mjukna upp så pass mycket var förmodligen ett desperat behov av goda partipolitiska resultat. Medan palestinierna i allmänhet fortfarande ser väpnat motstånd som den enda lösningen försöker en av landets dominerande partier att istället resonera med Israel. Dock utan resultat.

Israel å andra sidan vill inte ha fred. Sionisternas dröm är att styra allt mellan floderna Nilen (Egypten) och Eufrat (Irak), och alltså inte enbart Palestina. När israelerna tvingades kapitulera från Libanon 2000, och återigen 2006 visade det sig att denna dröm är omöjlig att infria. Men sionisterna anser att palestinierna är svaga och envisas därför med att inte ingå i fredslösningar med Palestina. Jerusalem må vara ytterst viktig för sionisterna, men deras mål är inte att enbart ta över hela staden. De vill att varenda icke-judisk medborgare inom hundratals kilometer från staden ska lämna sina hem. Förmodligen vill sionisterna skapa en 'buffertzon' som kanske når så långt som den jordanska huvudstaden Amman.

De Palestinska myndigheterna och Fatah har nekat till al-Jazeeras avslöjande. Men oavsett vad tror jag att stödet till Fatah kommer att minska ytterligare. Hamas har fortfarande störst stöd, och det är så för att palestinierna helt enkelt vill att motståndsmän ska fylla ledarrollen. Det senaste avslöjandet kan därmed innebära att Fatah förlorar det sista stöd det har kvar.

(OBS att det var de Palestinska myndigheterna som gav eftergifter till Israel enligt al-Jazeeras avslöjande. Men inom organisationen PLO är det Fatah som är det största partiet, och därmed det dominerande. PLO lär ta skada av avslöjandet, men jag tror att det är främst Fatah som påverkas.)

21 januari 2011

Terrorn i Irak bör påminna oss om verkligheten, men gör inte det

DN.se och många andra medier rapporterar om att flera terrorattentat riktade mot civila människor i Irak har ägt rum under de senaste dagarna. Dödssiffrorna från dåden är ofta tvåsiffriga och tyder på en ny våg av terrordåd. I Karbala mördades 45 personer av terroristerna under gårdagen.

Irak har tidvis haft det relativt lugnt under de senaste åren, men våldet har aldrig tagit en paus. Al-Qaida storsatsar på att slutföra sina planer på att rensa Irak på människor. Samtidigt har organisationen utfört terrorattentat i flera andra muslimska länder, i synnerhet mot kopter i Egypten under de senaste veckorna.

De senaste dagarnas våldsdåd i Irak bör påminna oss om vilka det är som drabbas av den globala terrorismen - alltså de muslimska länderna. Idag mördades som sagt 45 pilgrimer på väg till Karbala, en stad som är helig för många muslimer. Samtidigt när muslimer mördas för sin tro finns det ett till problem som växer för var dag här hemma i Sverige och i övriga Europa, vilket är islamofobin.

Islamofober och andra Islamhetsare påstår ständigt att de "muslimska" terroristerna är ett hot mot västvärlden. När inga dåd sker tvingas Islamhetsarna anklaga muslimer för att "tycka om att ha ihjäl varandra". Den som har levt tillräckligt länge kanske minns fortfarande George W. Bush's galna påstående om att irakiska muslimer mördar varandra i Irak 2004. Hans påstående var och är fortfarande felaktigt eftersom det är al-Qaida, och inte vanliga medborgare, som står för våldet.

För att förstå terrorismen måste man först förstå hur kriminella organisationer fungerar. Kriminella typer söker alltid mer förmögenhet. Terrorister söker istället mer makt. Al-Qaida, vilket följer den wahhabitiska ideologin, söker makt för att den vill låta wahhabismen dominera den muslimska världen. Därav terrorn mot muslimer. Al-Qaida är därför inte intresserad av att utföra terrorattentat mot icke-muslimska länder.

Världsterrorismen är idag en mångmiljardindustri. Inte bara ger al-Qaida USA och andra imperialistisk-lagda, militaristiska regimer legitimitet att ockupera delar av den muslimska världen. Al-Qaida sår också 'Fitna' (inbördeskrig) mellan muslimer. Den sionistiska och imperialistiska doktrinen bygger på de tre välkända orden "Söndra och Härska", och det lättaste sättet att ockupera den muslimska världen är att underhålla muslimerna med konflikter vilka sionisterna sått via al-Qaida. Sionisterna kan inte göra det själva då det helt enkelt inte skulle ge samma resultat.

De som tidigare läst denna blogg har redan mött mina påståenden om relationerna mellan sionismen och al-Qaida, relationer som bygger på ett samarbete mellan sionisterna och wahhabiterna. För att det israeliska projektet ska kunna överleva är terrorismen en nödvändighet snarare än ett hot för israelerna.

Här i Europa stiftas det anti-terrorlagar hela tiden. Rädslan beror på falska hot. Rasister får också mer utrymme för att bilda islamofobiska partier som för bara tio år sedan hade mött så massiv kritik att dessa partier omöjligen hade kunnat överleva. Det är dags för alla människor att inse att Europa håller på att bli en härd för rasism och intolerans. Detta hat som hela tiden byggs på riktas i synnerhet mot muslimer, varav många själva har tvingats fly från terroristernas våld.

Resultatet av dessa tusentals terrordåd som plågat den muslimska världen är att wahhabismen har kunnat stärka sitt grepp samtidigt när Europa allt mer återgår till att domineras av konspirerande regimer, vars drivkraft är att förgöra muslimskt enande. Jag förnekar inte att det faktiskt finns de som är villiga att utföra attentat i västvärlden. Men dessa dåd är annorlunda. De syftar inte till att skapa kaos på gatorna, utan i parlamenten.

Islamhetsarna är verkligen på frammarsch, men några saker de vägrar medge om är att det är den muslimska världen som ockuperas och drabbas av terrordåd. De flesta dödsoffer i dagens krig är muslimer. Det spelar ingen roll hur ofta dessa lögnare anklagar muslimer för att "ha ett tycke för död". Lögnarna kommer att för alltid förbli lögnare, men det som är viktigt är att de vanliga medborgarna förstår sanningen. Vi har ändå trots allt fortfarande demokrati i de allra flesta länderna. Folket kan fortfarande påverka. Men under sionisternas grepp kanske den lyxen försvinner snart...

16 januari 2011

Korrupta domstolar, krig, splittring och revolutioner

Den tunisiska diktatorn Ben Ali tvingades fly landet tillsammans med sin familj. Det sägs att Saudi Arabien tog emot honom med öppna armar. Saudierna valde senare att bekräfta att dem har tagit emot den nu störtade diktatorn. Det verkar vara så att det tunisiska folket lyckades krossa hela systemet med mod, styrka och motivation. Det är verkligen imponerande! Samtidigt rapporteras det dock att kriminella gäng har tagit över gatorna i landets städer. Förhoppningsvis kan ett nytt ledarskap utses väldigt snart för att föra landet in i framtiden.

Det rapporteras också om liknande protester i Libyen och Jordanien.[1] Utöver Algeriet växer protesterna även mot den egyptiske diktatorn Hosni Mubarak. Störtandet av Ben Ali kom verkligen som en chock för araberna, varav många som är riktigt missnöjda med sina respektive ledare. Det finns en stor risk att protesterna snart blir lika stora i andra länder också. Så, alla intresserade bör följa utvecklingen noggrant.

Som kontrast mot situationen i Nordafrika avslutades valet i södra Sudan idag. Det talas om att en stor majoritet av väljarna är för en splittring av landet. I Storbritannien röstade 97% av exilsudaneser för en splittring.[2] Om de är så pass representativa för övriga väljare återstår det att se när slutresultatet offentliggörs, vilket sägs vara i mitten av nästa månad. Men hos många människor finns det redan en underliggande känsla på att Afrika snart kommer att få ett nytt land. Splittringen gynnar givetvis inga andra än de som lever i enlighet med mottot "Söndra och Härska". Man får gärna gissa hur många gånger man vill på vilka dessa människor kan tänkas vara. Men så svårt är det inte.

Det har ryktats länge att Israel har varit aktiv i den sudanesiska konflikten. Även USA har funnit intresse i landet som har enorma mängder naturtillgångar. Sudan har också orsakat instabilitet i regionen och stärkt de korrupta arabdiktatorerna då konflikten fungerade lite som en avledningsmanöver. Det finns också en djupare sida av konflikten, som på sätt och vis reflekterar den övriga världen, med motsättningar mellan kristna och muslimer. Vill man jämföra kan man ta en titt på Europa där Kristendomen, mot sin vilja, ställs emot Islam och muslimer. Det här är egentligen inget vare sig de kristna eller muslimer vill. Det är som konflikten mellan shiia- och sunnimuslimer i Irak - de utsattes för så pass många terrorattentat att de började hata varandra. Sudan har också drabbats av terrordåd, med ofantliga dödstal både bland kristna och muslimer. Terrorism är inget vanliga människor använder sig av. Terrorism är snarare organiserad brottslighet som skumma stater och företag deltar och investerar i.

Fortsätter man med temat "Söndra och Härska" hamnar man oundvikligen förr eller senare i Libanon, som imorgon måndag troligtvis kommer att få se produkten av det STL har sått under de senaste månaderna. Specialdomstolen för Libanon (STL) förväntas då åtala Hizbollah.[3] Tidigare sade man att det skulle ske igår lördag, men ni som läst denna blogg länge vet nog vid det här laget att STL alltid skjuter upp åtalet. Men någon gång måste de sluta göra det. Så, imorgon kan situationen i Libanon återigen flamma upp. Det blir inget krig tror jag, men det är ju vad USA och Israel förväntar sig.

Sionisterna pressar verkligen STL för att åtala Hizbollah. De hoppas nämligen att de pro-västliga ledarna i landet ska börja slå på samma krigstrummor som sionisterna slagit på i många år nu. Å andra sidan kommer det rapporter från Libanon om att oppositionen snart kanske bildar en ny regering med upp till 70% av mandaten i parlamentet. Om de lyckas är STL-projektet onekligen ett misslyckande. Men även utan en ny regering tror jag att STL misslyckas. De pro-västliga ledarna är alltför svaga och på väg att överges av sina allierade. Många har också börjat tveka på sina allierade i Washington D.C, Paris, Riyadh och Tel-Aviv.

Ikväll tänker Hizbollahledaren Sayyed Hassan Nasrallah hålla ett till TV-sänt tal för att diskutera de senaste händelserna. Han har en förmåga att skapa förstånd bland libaneserna, så jag tror att landet kommer att vara mer enat än någonsin när STL publicerar sin rapport imorgon, förmodligen. Man kan nog lätt konstatera att den arabiska världen är i gungning just nu. Tunisien kan få ett nytt ledarskap som för en gång skull är bra för sitt folk, och även för palestinierna. Den arabiska världen har tröttnat på ockupationsregimen Israel, och vill mycket gärna se en förändring. 2011 är det året då många talade om ett stort krig i Mellanöstern. Men jag tror att 2011 kan vara det året då diktatorer faller, och banar väg för ett Mellanöstern där folket styr sig själva och inte av USA och Israel.

Jag tror att araberna kommer att enas mer under den kommande tiden. I slutändan tror jag att sudaneserna kommer att skämmas lite för att de tänkte på splittring. Människor i hela världen måste börja tänka på att försöka komma överens med varandra, istället för att bygga murar och stängsel. När folk enas förlorar även terroristerna sin motivation då deras försök är förgäves och utan resultat...



15 januari 2011

Kidnappad libanes släppt

Israeliska trupper passerade gränsen till Libanon under onsdagen och kidnappade en fåraherde vid byn Rmeich, som ligger ungefär en kilometer från gränsen. Mannen släpptes dagen efter. Det här är den fjärde liknande incidenten sedan 33-dagars kriget sommaren 2006. Totalt har fem libaneser kidnappats av den israeliska ockupationsregimen, men samtliga har senare släppts. Den libanesiska armén anklagar israelerna för att kränka landets suveränitet nästintill varje dag. Israel har brutit mot FN-resolutionen 1701 mer än 7.000 gånger på knappt 4½ år, med ett snitt på 4-5 gånger per dag. Man undrar varför massmedier i övrigt är tysta och vägrar rapportera om dessa ständiga kränkningar.

13 januari 2011

En hel palestinsk by förstörd

Byn Al-Dqayqa nära staden Al-Khalil på Västbanken förstördes idag av den israeliska ockupationsregimen. Flera bulldozers, med stöd från den israeliska armén, tog sig in byn och började riva ner byggnader. 300 bybor rapporteras vara hemlösa efter attacken. Många människor protesterade mot rivningen och fyra personer uppges ha gripits i samband med demonstrationen.

I veckan rev israelerna ner ett hotell med historiska anknytningar i Jerusalem. En synagoga planeras att byggas där. Under den senaste tiden har bygget av hundratals nya bostäder godkänts av de israeliska myndigheterna i den heliga staden.

12 januari 2011

Saad al-Hariri och USA tänker inte kompromissa om Hizbollah

Det talas om att oppositionen i Libanon tänker lämna regeringskabinetten idag. Om de verkligen har gjort det kvarstår att se fram tills kvällen, men det verkar bli så. Saudi Arabien och Syrien har under en längre tid hållit möten om Libanon och till en början såg det ljust ut. Det positiva resultatet förväntades nu i mitten av januari, men nu sägs det plötsligt att diskussionerna mellan länderna har nått en återvändsgränd. Oppositionen gick då snabbt ut och krävde av premiärministern Saad al-Hariri att hålla ett möte ministrarna emellan för att diskutera säkerhetsläget, varav specialdomstolen för Libanon (STL) som är huvudämnet. Premiärministern vägrade dock och åkte till USA istället, efter ett tidigare besökt i Saudi Arabien. Trovärdigheten för Saad al-Hariri ifrågasätts nu, och oppositionen upplever att de viktiga säkerhetsfrågorna nonchaleras.

Den syriska tidningen al-Watan påstod häromdagen att STL kommer att publicera sin slutrapport nu på lördag, där de kommer att anklaga Hizbollah för mordet på Rafik al-Hariri i februari 2005.[1] Hizbollah har sedan de första anklagelserna nekat och riktat misstankar mot Israel. Det finns en allmän tro att Israel ligger bakom mordet, med motiv att splittra landet. Israel ser Hizbollah som ett hot och vill mycket gärna se ett internt motstånd mot organisationen, både från andra politiska partier och sina egna anhängare. Ett liknande och tydligt exempel är Israels stöd till den "gröna rörelsen" i Iran under upploppen. Med splittring hoppas israelerna på att fortsätta dominera hela regionen.

Det råder också en allmän tro att västvärlden stödjer Israels agenda avseende Libanon och Hizbollah. USA, Storbritannien och Tyskland är de länder som stöttat tribunalen STL mest. Det är som Hizbollahs ledning  brukar säga - att STL inte längre är en juridisk institution, utan snarare ett politiskt kort med motivet att åter försätta Libanon i inbördeskrig. Senast Israel försökte lägga Libanon under sig pågick ett inbördeskrig i landet. Fyra år tidigare, nämligen 1978, lyckades libaneserna slå ner alla israeliska invasionsförsök. Israelerna har förstått att Libanon med Hizbollah i spetsen är omöjlig att ockupera, vilket gäckar regimen i Tel-Aviv.

Som tidigare nämnt besöker Saad al-Hariri just nu USA, Israels närmaste allierade. USA har länge gett sig in i Libanons inrikespolitik. President Barack Obama och många av hans medarbetare har också många gånger uttryckt stöd till STL, trots libanesernas och arabernas minimala tillit till tribunalen. Som det ser ut idag ligger USA bakom krisen i landet. Inom några dagar kommer Hizbollah att anklagas för ett mord som Israel högst sannolikt begick. Samtidigt när det finns bevis på israelisk delaktighet vägrar både STL och alla andra västerländska ledare att medge om att den nuvarande versionen (om Hizbollah i mordet) är orimlig och kan ej försvaras vetenskapligt eller juridiskt. Som tidigare nämnt i denna blogg arbetar STL utifrån teorin att Hizbollah är skyldig, och att tribunalen därför sökt efter det minsta beviset i snart två år, men förgäves. Hizbollah har å andra sidan presenterat bevis, vilket framgår i min artikel "Hizbollah presenterar bevis: Israel bakom Hariri-mordet" den 9:e augusti ifjol.[2]

Beviset till trots fortsätter den löjliga tribunalen jaga Hizbollah för ett mord som organisationen flera gånger nekat till. Det mest intressanta är att massmedier faktiskt följer upp israeliska mord (som mordet på Hamasledaren al-Mabhouh ifjol), så man (det gör jag) utgår ifrån att politikerna vet minst lika mycket om Israels mordpolitik. Men än idag, snart sex år efter de fruktansvärda morden på Rafik al-Hariri och ett 20-tal andra personer finns det ingen västerländsk ledare eller journalist som vågar åtminstone teorisera om en eventuell israelisk inblandning. STL har blivit ett politiskt redskap i jakten på Israels fiender. I slutändan skadar detta en institution som västvärlden håller högt, nämligen FN. Tribunalen är FN-sanktionerad och arbetar i dess regi. Nu när folk har insett att STL har blivit politiserad; hur tror du att arabvärlden/den muslimska världen ser på FN om några dagar? Hur kommer världen att reagera när den överstatliga organisationen FN sätter länder i brand bara för att göra några ockupanter i Jerusalem och Tel-Aviv glada och nöjda?

Hur blir det med de internationella lagarna och de mänskliga rättigheterna, vilket vartenda land måste respektera, när en tribunal finansierad med amerikanska skattepengar ger sig på oskyldiga människor vars enda brott är att de gör motstånd mot Israels ockupationspolitik? Vi kan idag teorisera om att Libanon kommer att ha det svårt framöver, vilket jag skulle hålla med om. Men jag tror att hela världen kommer att få det svårare om STL visar sig vara den libaneserna befarar den för att vara - ett israeliskt redskap. Israel har bevisligen begått massor av brott mot de internationella lagarna och mot de mänskliga rättigheterna. Ändå slipper de undan, och utöver det fortsätter flera västerländska länder försvara detta kriminella beteendet. Samtidigt ger man sig på Hizbollah för att de försvarar sitt land, Hamas för att de försvarar sitt folk och sitt land och Iran för att de vill bygga kärnkraftverk. Vi lever i en laglös värld, och i en sådan värld gör STL inga saker bättre.

Den enda lösningen vore om STL valde att gå tillbaka till ruta ett och arbeta utifrån de juridiska normerna. I så fall lär de hitta de verkliga skurkarna, istället för att låta de gå fria.



Artikeln är baserad på följande rapporteringar:

11 januari 2011

Om Tunisien och varför massmedierna inte bryr sig

Protester har plågat Tunisien i ett tag nu. Tusentals människor har intagit gator och torg för att protestera mot de stigande levnadspriserna och bristen på jobb. I början såg demonstrationerna ut att vara lugna, men sedan började rapporter om dödsoffer nå övriga världen. Nu senast påstås det att minst 50 personer har dödats i oroligheterna.[1]

Vad som egentligen händer kan nog ingen svara på. Men det är rätt uppenbart att polisen använder allt för mycket våld mot demonstranterna, alternativt demonstranterna som provocerar fram våldet. Men det finns ändå inget i hela världen som rättfärdigar sådant våld.
Det jag tänker på i synnerhet angående konflikten är att liknande protester kan äga rum i fler länder. Tunisien är inte ensam vad gäller de allt dyrare levnadspriserna, som mat, vatten, hyror och allt annat som ingår i det vardagliga paketet. Samtidigt när allt blir dyrare kvarstår lönenivåerna samtidigt när antalet jobb minskar. Man undrar om pengar faktiskt försvinner från folket och in i någon annans fickor. Men eftersom det här är ett multinationellt, om inte globalt, fenomen finns det kanske mindre paranoida förklaringar.

Hur som helst, det här är något som kräver enormt mycket arbete att kartlägga. Något jag upptäckte mycket lättare var dock massmediernas uppmärksamheten kring Tunisien, vilket egentligen är relativt fritt jämfört med sina grannar. Ändå är det så tyst att man skulle kunna tro att regeringen håller medierna i ett järngrepp.

Den arabisk-engelska tidningen al-Jazeera lät publicera en ledare som tar sig an denna fråga.[2] Artikelförfattaren frågar sig varför medieuppbådet kring Tunisien är annorlunda än den om Iran i samband med presidentvalet i juni 2009. Jag tänker inte återge artikelns slutsatser här, men jag tycker ändå att det är värt att man läser den. Det tar inte lång tid förrän man inser att Iran var betydligt viktigare för massmedierna. Varför? Mitt svar är; se vilka Iran stödjer.

Är man en som går emot Israels politik stämplas man som "kontroversiell". Det fick iranierna erfara. Tunisien är till mesta delen ett land som, liksom sina grannar, inte bryr sig riktigt hur det går för palestinierna. Inte nog med det, Marocko är en hängiven USA-allierad liksom Libyens Mouammar Khadaffi, som för inte så länge sedan var en av USA:s värsta fiender. Men nu är han också allierad med USA, och följdvis även med Israel. Egypten är också en nära Israelvän, detta tack vare diktatorn Hosni Mubarak.

Som du säkert inser är många nordafrikanska stater nära allierade med USA och Israel, och är därför inte "kontroversiella" i den bemärkelsen. Massmedierna väljer därför att inte fokusera på konflikter som uppstår i dessa länder. Det gynnar helt enkelt inte den israeliska agendan. Samtidigt ger man utrymme till annat skräp som möjligtvis är mindre väsentligt i nyhetsvärlden.

Vad gäller Iran har landet nyligen gripit en iranier misstänkt för samröre med terroristorganisationen Mossad.[3] Mannen erkände senare på iransk TV, dock utan namn. Mannen ifråga berättade om vad israelerna tränade honom i, och hur de gjorde det. Han berättade också om sin resa till Israel och Mossads högkvarter. Mannen är nu misstänkt för att ligga bakom mordet på en iransk kärnfysiker i januari ifjol.
Iran har under den senaste tiden gripit flera Mossad-spioner och lär fortsätta göra det. Under de senaste åren har 100-tals israeliska spioner gripits i Syrien, Libanon och i Gaza-remsan. I kontrast mot detta härjar spionernas kollegor fritt i Nordafrika.