Hela femton månader efter att israeliska ockupationssoldater sköt ihjäl nio turkar ombord på fartyget Mavi Marmara på internationellt vatten valde Turkiet att införa vad de kallar "diplomatiska sanktioner" mot Israel. För många i Mellanöstern kommer beslutet inte en dag för tidigt, då många på senare tid har blivit fundersamma över Turkiets alltför mjuka attityd gentemot regimen i Tel-Aviv.
Medan Turkiet omedelbart krävde en officiell ursäkt för massakern som ägde rum tidigt på morgonen den 31:a maj 2010, intog den turkiska regeringen en ståndpunkt full av tålamod - och med förhoppningar om att Israel snart skulle be om ursäkt så att allt kunde återvända till det normala. Israelerna valde dock att inte be om ursäkt, och de menade att Ship to Gaza var ett "hot" mot Israel. För att få stöd från sina vänner i väst, och även från Turkiet, spred israelerna lögner om att Mavi Marmara transporterade vapen till palestinska motståndsorganisationer, vilka Israel ser som "terroristorganisationer". Men lögnerna höll inte i sig länge.
För hängivna Palestina-aktivister var Turkiets nya konflikt med Israel goda nyheter. Många tänkte att äntligen inser den turkiska staten att Israel inte är värd sin vänskap, och förhoppningarna var att Turkiet skulle byta sida och stödja Palestina, åtminstone socialt. Dessa förhoppningar sattes på prov när sionistiska huliganer började våldföra sig på medborgare såväl som egendomar i Syrien. Samtidigt när det finns goda bevis på att "upproren" i Syrien är sanktionerade av sionister samt wahhabiter med rötter i Saudiarabien (det finns bland annat bevis på att libaneser med anknytning till Saudiarabien levererat vapen till huliganer i Syrien[1]) valde Turkiet ett väldigt intressant förhållningssätt gentemot konflikten i Syrien.
Den turkiska regeringen, med utrikesministern Ahmet Davutolgu i topp, valde att pressa president Bashar al-Assad. Vid flera olika tillfällen uppmuntrade den turkiska regeringen president al-Assad att bland annat "stoppa våldet mot civilbefolkningen". Det började också gå rykten om att Turkiet, i egenskap som medlem i Nato, tänkte invadera Syrien för att störta regimen i Damaskus för att ersätta den med en väst-orienterad regim.[2] Den turkiska armén lät till och med åter-anställa ca 7.000 soldater och stationera de vid gränsen mot Syrien.
Varför Turkiet intog en så pass fientlig inställning gentemot regimen i Damaskus vet jag inte. De senaste årens goda relationer mellan de två länderna gör det ännu svårare att förstå Turkiets intentioner. Samtidigt har stormakterna i väst varit försiktiga under den så kallade "arabiska vårens" gång. I Tunisiens och Egyptens fall väntade man tills att de respektive diktatorerna förlorade makten, tills det att president Obama och premiärminister Cameron började stödja folkets vilja. Därmed, Tunisien och Egypten skiljer sig markant från Bahrain och Jemen, där västerländska stormakter genom sin allierade Saudiarabien slagit ner fredliga demonstrationer, och Libyen och Syrien, där samma västvärlden hotat med våld i syfte att "skapa demokrati". Vad avser Libyen var Nato snabb med att få det stöd den behövde (från FN) för att påbörja sina operationer mot Mouammar Ghaddafi. Många experter som intervjuades på TV och radio förutspådde snart en Nato-ledd invasion av Syrien. Och som det såg ut, med Turkiet först i ledet.
För dig som förstår Mellanöstern kanske du inser att Israel och Syrien inte är vänner. Snarare, de är ärkefiender. Och så har det varit sedan 1947, då sionisterna utropade "staten" Israel i Palestina. Och som jag tidigare har argumenterat finns det verkligen bara två sidor. Antingen ställer man sig på Israels sida eller inte. Några länder som stödjer Israel är Saudiarabien, Jordanien och Egypten (än så länge, den nuvarande regeringen i Kairo respekterar fortfarande fredsavtalet med Israel). Några länder som inte gör det är Iran, Syrien och Libanon. Det finns de länder som försökt ett tredje sätt, men detta har inte varat länge. De länder som jag uppfattar som "neutrala" i den bemärkelsen är Irak och Qatar. Men Irak styrs delvis från Washington, och Qatars kungliga familj som styr landet är nära allierade med wahhabitiska Saudiarabien.
Som det ser ut som behandlar Turkiets regering Syrien och Israel ur två isolerade perspektiv. Kanske försöker turkarna stärka sin geopolitiska roll genom hot och hot om våld? Kanske har den turkiska regeringen en intention att behålla sin vänskap med Israel oavsett vad, och att den nuvarande krisen mellan Turkiet och Israel bara är ett spel för gallerierna. Men till vilken nytta? Det är frågan. Hur som helst kommer man inte undan om man påstår att det bara är ett spel för gallerierna. Anledningen till det är att Turkiet nu tar räden mot Ship to Gaza till den internationella domstolen ICJ.[3] Oavsett domstolens beslut är detta ett bakslag för Israel, då inte mindre än en vän till regimen i Tel-Aviv tog Israel till domstol. Detta innebär att Israel förlorat sin immunitet mot rättsliga påföljder, och bara det kan bidra till att Mellanöstern blir en säkrare plats.
2)http://www.almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=23706&cid=23&fromval=1&frid=23&seccatid=20&s1=1
Mer intressant läsning:
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar