Efter fredagsbönen idag fortsatte protesterna mot Hosni Mubaraks regim i Egypten. Det Muslimska Brödraskapet deltog också, och det har talats om att hundratusentals demonstranter deltog i protesterna i flera storstäder runt om i landet. Nyheter om vad som händer i landet kan man läsa nästan var som helst, så jag ska inte repetera allt. Men det som är intressant att reflektera över är hur detta påverkar landets och regionens framtid. Föga förvånande var det rätt många medier och analytiker som tog de första protesterna med en nypa salt. Visserligen var det väntat att även Egypten skulle dras in i denna våg av protester, men å andra sidan har Mubarak en jättelik armé av polismän som alltid är redo att slå ner demonstranter. Men finns det en till aspekt i Egyptens fall - Gaza-remsan.
Under operation 'Gjutet bly' för två år sedan protesterade hela arabvärlden mot Hosni Mubaraks beslut om att fortsätta blockera Gaza-remsan. Många kritiska röster kom även inifrån. Nu när Mubaraks regim riskerar att kollapsa är det många som spekulerar om Gazas framtid. Många är övertygade om att gränsöppningen i Rafah kommer att öppnas, vilket i så fall skulle leda till att Israels isolationspolitik då misslyckas. Israels militära dominans på 80-, och 90-talet kan beror mycket på samarbetet med Egypten. När Israel bildade en allians med Egypten och Jordanien kunde regimen i Tel-Aviv sätta mer fokus på palestinierna och Libanon. Nu har Libanon en militär kapacitet som överstiger israelernas förmåga att hantera den. Syrien har tagit en allt tuffare ställning gentemot Israel. Detsamma gör palestinierna. Utöver detta riskerar det att brisera på gränsen mot Egypten. Hur ser framtiden ut då?
Ingen bör bli förvånad över Israels och USA:s förfäran över protesterna i Egypten. President Obama uppmuntrade nyligen sin egyptiske kollega att "vidta politiska reformer".[1] Många människor funderar på vad dessa kan tänkas vara. Jag själv tror att den amerikanske presidenten försöker lära Hosni Mubarak att ge efter lite, för att få stopp på protesterna. I sionistetablissemanget finns det förhoppningar om att protesterna snart dör ut om Mubarak ger lite efter. Jag tycker faktiskt att det låter lite logiskt att det skulle kunna bli så. Men jag tror inte att det räcker enbart med förbättrade friheter och högre löner. Det finns ett djuprotat missnöje mot Mubarak. Dessutom inser de flesta egyptier att Mubarak aldrig tänker släppa loss Rafah, vilket blev uppenbart när israelerna massakrerade oskyldiga palestinier i Gaza-remsan.
Det talas ofta om att arabvärlden är som ett svart hål vad gäller demokratiseringen. Andra regioner har varit mycket bättre på att låta sig demokratiseras. Men att det inte blev så i arabvärlden beror på främst USA, som snabbt insåg att arabisk demokrati inte gynnar Israel. I de flesta arabdiktaturer utgör islamister oppositionen. Du kanske inte vet det för att västerländska massmedier gillar verkligen inte att skriva om just detta. I Egyptens fall utgör Muslimska Brödraskapet majoriteten av oppositionen. De är lierade med Hamas och är väldigt inriktade på väpnat motstånd mot Israel. För att garantera Israels säkerhet var diktatoriska system därför ett måste.
Jag har läst en hel del artiklar på Aftonbladet, DN och SvD under de senaste dagarna och kan konstatera att det finns en underliggande oro mot de länder som idag sköljs av protester. När Tunisien befriades tidigare denna månad skrev bl.a. Aftonbladet något i stil med att "islamister riskerar att ta över makten". De ignorerade fullständigt i att även i Tunisien utgör islamisterna en majoritet av oppositionen. Nu är det viktigt att återigen poängtera att det är inga al-qaedister jag talar om. Jag talar om troende muslimer som oftast tar till intellektuella medel för att förbättra sin omgivning i enlighet med islamiska ideal. Islamister är oftast konservativa och därför emot liberala och sekulära tankevärderingar. Intressant nog, som du säkert har märkt, är jag själv också kritisk lagd mot liberalismen. Bara för att nämna det.
Demokrati är inte helt och hållet beroende av liberalismen. Palestina är inte vad man skulle kunna kalla en liberal demokrati, utan snarare en islamisk demokrati. Även Libanon och Turkiet kan hamna i samma kategori, trots att Libanon har riktigt odemokratiska lagar som reglerar vem som får vara president (måste vara kristen maronit), premiärminister (sunnimuslim) och talman (shiiamuslim). Jag ser fram emot att den arabiska världen demokratiseras.
Jag tror att människor i framtiden kommer att dra paralleller mellan Iran 1979 och den arabiska världen 2011, just för att de var revolutioner som inspirerades av islamisk anda - vilket är att aldrig ge upp. Anledningen till att sionisterna har misslyckats med att styra muslimer är för att vi muslimer har en integritet som inte går att bryta. Vi har en styrka som ingen tyrann eller bomb kan skaka. Jag brukar alltid påminna folk om palestiniernas tålamod. I mer än 60 år har palestinierna stått ut med sionisternas förtryck. Ändå står de ännu idag på egna ben, och slår ibland även tillbaka mot sionisterna mörka hjärta.
Det är väldigt viktigt för omvärlden, i synnerhet för västvärlden, att acceptera denna process i arabvärlden. I 65 år har västvärldens supermakter nekat muslimerna deras rättigheter. Nu vittnar vi en ny epok där arabstaterna vinner mer självständighet. Med denna nyvunna självständighet kan successivt börja lösa sina problem. Förhoppningsvis leder det till att ockupationerna tar slut, men om sionisterna vägrar att acceptera denna utveckling kommer vi säkerligen se fler och intensiva krig. Men å andra sidan har Hizbollah och Hamas visat hela världen hur maktfördelningen verkligen ser ut. När Mubarak-dynastin väl har tagit slut är wahhabiternas Saudi Arabien näst på tur. Inom 2-3 år får Iran kanske stöd från Egypten och Saudi Arabien.
Inlägg
