Politik och mellanöstern: november 2011

27 november 2011

Färska bevis på terrorister på syrisk mark

Den som tidigare läst denna blogg känner redan till min inställning gentemot våldet i Syrien. Jag erkänner den syriska oppositionen som med fredliga medel söker reformer i sitt land. Men jag erkänner inte de våldsamma terroristerna som en del av denna legitima opposition eller som en del av det syriska folkets inställning gentemot president Bashar al-Assad - vore majoriteten på hans sida eller ej.

Det är dessa terrorister som blivit skiljelinjen för hela världen. Medan halva världen påstår att dessa terrorister inte existerar, väljer den andra hälften att påpeka dessa som problemet. Jag tillhör den andra hälften, och jag i egenskap som bloggare vill gärna dela med mig bevis på deras existens och deras våldsamma handlingar. Jag är en ledsen vittne till massmediernas historiska svek mot de demokratiska principerna, respekt till de mänskliga rättigheterna och respekten till den nationella suveräniteten - den syriska nationella suveräniteten. Suveräniteten som ger ledaren för landet, presidenten, oavsett om han vore populär eller ej rätten och plikten att bekämpa terrorismen utan att hindras av den hypokritiska hälften av denna värld.

Med det sagt röstade 19 av de 22 medlemmarna i Arabförbundet för sanktioner mot Syrien. Endast Libanon och Irak var emot sanktionerna, men valde snarare att lägga ner sina röster. Den 22:a medlemmen är Syrien, som idag insåg att den har 19 arabiska fiender. Jag som har arabisk bakgrund upplever mig sviken av de arabiska ledarna för att de fortfarande springer Israels ärenden, istället för att visa solidaritet med det syriska folket mot de väst-finansierade terroristerna.

Jag tror att tid är den mäktigaste förstöraren i vår universum. Tid förstör allt. Med tiden dör stjärnor och planeter. Men på vår Jord är ignorans den största förstöraren idag. Trots beviset, ignorerar stora massor människor dessa terroristers existens. Men det hindrar inte mig. Jag är inte frustrerad över våldet mot Syrien. Våldet i Syrien har förutsetts i hundratals år. Men jag är frustrerad över hur pass hypokritiska vissa människor kan bli, att de ignorerar och vänder bort från sanningen. Sanningen om att wahhabitiska terrorister med bas i det strikt wahhabist-dominerade Saudiarabien sprider våld runt om i regionen. Det är dessa al-Qaida terrorister västvärlden, inklusive Sverige, nu stödjer. Samma terrorister som man för bara några få år sedan sade sig "slåss mot". Men jag insåg dessa lögner väldigt tidigt, för jag vet att om västvärlden verkligen ville slåss mot al-Qaida hade man invaderat Saudiarabien och inte Afghanistan. Saudiarabien är västvärldens närmaste allierad efter Israel. Två regimer som bygger på terrorism är den "demokratiska" västvärldens bästa vänner.

Man behöver inte stödja den syriska regeringen bara för att deras fiende är al-Qaida. Men det minsta man kan göra är att sprida ordet. Om terroristerna stoppas kan Syrien genomgå fredliga reformer, vilka redan äger rum i skuggan av terrorn. Som tidigare påpekat i denna blogg får Syrien en ny konstitution tidigt i nästa år, vilken är ett resultat av en dialog mellan den legitima och fredliga oppositionen och president al-Assad. Anledningen till att så många ledare stödjer terroristerna är för att de vill störta Bashar al-Assad med våld i syfte att säkra Israels säkerhet. Det är vad detta handlar om. Israel.

Västvärldens och Israels stöd till terroristerna:


Hycklande ledare i Bahrain uppmanar sina medborgare att lämna Syrien samtidigt som deras egen befolkning torteras och mördas hemma:


Allt fler amerikanska politiker vill stödja terroristorganisationen MKO:


USA öppnar sina al-Qaida-fängelser och släpper terrorister för att slåss mot Syrien:


Nato rekryterar wahhabiter:


Befolkningen i Bahrain protesterar mot Arabförbundets dubbelmoral, men ignoreras som vanligt:


Och fortfarande växer stödet till Bashar al-Assad:

22 november 2011

Den arabiska vintern drar igång

Medier rapporterar att tretton personer miste livet i de senaste protesterna i Egypten. Egyptierna demonstrerar för att snabba på de rättsliga processerna mot de poliser och soldater som dödade och skadade demonstranter i den första vågen av protester då Hosni Mubaraks styre föll tidigare i år. Tusentals människor har fortsatt att demonstrera under sommaren och hösten för att de vill se honom bli avrättad. Egyptierna tror nämligen att det nuvarande militärstyret tänker mildra straffet för Mubarak och dessutom ta över makten i landet. Militärstyret har anklagats från flera håll både i Egypten och av analytiker i andra länder för att vara en fortsättning på Mubaraks regim.

Samtidigt rapporterar arabiska medier att två ungdomar mist livet sedan de skjutits av saudiska trupper i östra Saudiarabien. De två dödsskjutningarna ägde rum vid två olika tillfällen. Den andra mannen dödades under nattens oroligheter, som idag spekuleras kan vara början på en saudisk revolution. Protester mot den tyranniska regimen i huvudstaden Riyadh har pågått i samband med protesterna i de andra arabländerna, men var till en början väldigt små och koncentrerade till de östra provincerna i landet, som bebos till mesta delen av shiiamuslimer. Det wahhabitiska styret i Riyadh har försökt att närma sig sunnimuslimerna i syfte att skapa splittring mellan sunni- och shiiamuslimer i hela arabvärlden, vilket alltså resulterade i protester i de östra delarna av landet. Många shiiamuslimer klagar på att regimen marginaliserar de och försöker locka till sig stöd från sunnimuslimer genom splittring.

I grannlandet Kuwait, med en befolkning på bara 3,5 miljoner, har större protester ägt rum i mer än en vecka med tiotusentals demonstranter. Än så länge rapporteras inget våld från Kuwait, men det finns en oro över att det kan bli blodigt väldigt snart. Saudiska trupper stationerades i Bahrain och Jemen i syfte att försvara regimerna i de länderna, med mycket blodspillan som resultat. I Bahrain, med bara en miljon invånare har redan hundratals dödats och tusentals gripits och torterats. Trakasserier rapporteras varje dag i Bahrain.

Efter några månader i nedförsbacke verkar den arabiska revolutionen dra igång igen. Denna gång sker det mesta på den arabiska halvön, och jag tror att Saudiarabien kommer att drabbas av de största protesterna sett till antal demonstranter. Väl när Saudiarabien börjar skaka är Jordanien förmodligen nästa land. Det finns exempelvis klara bevis på att kungafamiljen i Amman stöttat och fortsätter att stödja terroristerna som försöker genomföra en statskupp i Syrien. Trots att den jordanska kungafamiljen är populär tror jag att protesterna i landet kommer att växa under de kommande månaderna.

19 november 2011

Önskad oljeledning bakom krigshetsen mot Syrien

Den före detta libanesiska ministern Nasser Qandil har gjort sig känd i arabvärlden för sina analyser av flera politiska händelser. I sin senaste intervju på den libanesiska TV-kanalen al-Manar igår förklarade Qandil ett av syftena bakom västvärldens krigshets mot Syrien. Han förklarade att USA och Europa sökte att störta regimerna i Damaskus och Teheran i syfte för att bygga en oljeledning (pipeline) från Afghanistan till östra Medelhavet, antingen Syrien eller Libanon.

Västvärlden konkurrerar med Ryssland och Kina om Asiens naturtillgångar, i synnerhet i Afghanistan. För västvärlden har den Persiska viken blivit allt för problematiskt då Irans flotta lätt kan blockera viken och strypa flödet av olja till väst. Därför insåg man Medelhavets strategiska läge, vilket man också kunde använda för att isolera Ryssland. Detta förklarar västvärldens ständiga försök till att destabilisera Libanon och dess hot om våld mot Syrien. Av samma skäl valde Ryssland att skicka krigsfartyg till Syriens kustvatten för att signalera till väst.[1]

Ryssland var snabb med att kritisera NATO:s flygangrepp mot Libyen. Men ryssarna var inte ensamma om det. Kina har allt eftersom dess ekonomi utvecklats begett sig in på den geopolitiska arenan och stöttat Ryssland i flertalet frågor, även i Libyen-frågan. Mellanöstern och Afrika är två regioner de två stormakterna alltid kommer överens om. Även i frågor som berör centrala Asien har de två makterna kommit närmre varandra på senare år.
Medan exempelvis Libanon valde att lägga ner sin röst i frågan om sanktioner mot grannlandet Syrien i FN:s Säkerhetsrådet (vilket den libanesiska regeringen fick mycket intern kritik för), röstade Ryssland och Kina emot sanktionerna. Då de båda länderna har veto-rätt, gick sanktionerna inte igenom.

Jag har tidigare påstått att ett västerländskt krig mot Syrien kan leda till ett nytt världskrig. I och med Rysslands växande militära närvaro i Medelhavet, bekräftas inte enbart de farhågor utan nu hamnar vi i en situation vi inte skådat på 20 år - sedan Kalla krigets slut. Att påstå att det snart blir krig mellan väst och Ryssland är fortfarande lite långsökt. USA och Europa har helt enkelt inte råd med fler krig, och det vet ju hela världen. Men som tidigare påpekat handlar det inte bara om naturtillgångar, utan även om Israels framtid - vilket ligger i de mäktiga Israel-lobbygruppernas händer. Flera saker står på spel. På global nivå handlar det om vilken stormakt som får legitimitet att stanna i Mellanöstern. I Mellanöstern innebär de kommande åren stora förändringar, även större förändringar än under de föregångna åren.


Qandil i intervju i slutet av oktober: http://www.almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=30386&cid=43&fromval=1&frid=43&seccatid=14&s1=0

En intressant artikel om Säkerhetsrådets sanktioner mot Syrien: http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=27344

17 november 2011

Kriget kommer, men först efter väst-sponsrad terrorism (del 2)

Många människor som är emot president Bashar al-Assad brukar argumentera om att han och hans fader har styrt landet "med järnhand" i ungefär 40 år. Det kan man faktiskt säga om fadern Hafez al-Assad. Men sonen Bashar har lyckats bygga ett Syrien som väldigt få arabledare kunnat göra under den moderna historien. Han har gett det syriska folket gratis sjukvård och utbildning. Lönerna är dock väldigt låga, men i överlag har jag förstått att syrierna är väldigt nöjda med det nuvarande systemet. Men när det kommer till politiska friheter finns det flera brister, och det är just de friheterna folk demonstrerade för. Och de har fått resultatet.

Det repressiva systemet har delvis levt på grund av konservatismens hårda grepp om landet, och givetvis om hela regionen. Här spelar både religion och kultur roll. Och inte bara Islam, utan flera andra religioner också. Givetvis går repressiva system inte hand i hand med någon religion i överhuvudtaget. Snarare har detta system i Syrien formats under flera århundraden av ockupation och krig. Väl när det Ottomanska riket tog kontroll över arabvärlden blev förfallet ödesdigert för alla länder i regionen.

Idag skakas världen av ett uppvaknande. En del av uppvaknandet är falskt. Ett exempel är Occupy Wall-Street, som ockuperar snarare 'verktyget' än de 'människor som använder verktyget'. OWS rapporteras redan plågas av inre motsättningar. I arabvärlden är splittringen redan i full gång. Och skiljelinjen är just Syrien. Även bland hängivna anti-sionister och Israel-kritiker finns det motsättningar i Syrien-frågan. En del står på Bashar al-Assads sida, andra är emot. Men det uppvaknandet är inte falskt, utan på riktigt. Ja, Libyen har förlorats till al-Qaida terrorister som med hjälp av väst kommer att få bilda regering för att säkra oljeflödet till väst. Så fungerar världen. Men i andra länder, främst i Egypten och Tunisien, ser vi inte bara arabiska revolutioner utan även islamiska revolutioner. Likt den iranska revolutionen år 1979.

Frågan som uppstår är följande; vad är en islamisk revolution? Mitt svar är att den bygger på Koranen och att det revolterande folket kommer överens i tolkningen av den. Så var fallet i Iran. Egyptiernas revolution är lite annorlunda då den kristna minoriteten måste få vara en del av dialogen mot det nya politiska systemet. I Syrien är det dock väldigt annorlunda. Det styrande Baath-partiet är ett strikt sekulärt parti som utestänger religiösa krafter från politiken. Det intressanta är att Iran och Hizbollah, som hängivet stödjer Bashar al-Assad ändå inte kräver en förändring på det. Även de mest religiösa männen och kvinnorna brukar tycka att religion hör hemma mellan jaget och Gud, och inte i politiken. Och om detta är vad som är bäst för ett land, som Syrien, då bör det helt enkelt vara så.

Men detta handlar inte om religion. Det handlar om Israel, vilket jag förmodligen sagt ett tusen gånger förr. Konflikten, och splittringen, handlar om huruvida Bashar al-Assad ska få sitta kvar eller ej. Hans framtid är starkt kopplad till Israels framtid i den existentiella termen. President al-Assad har nämligen gjort sig väldigt känd som Israel-kritiker. Inte för att han krigat mot Israel, vilket han faktiskt inte har gjort. Men hans allians med Iran, Hizbollah och Hamas har bidragit till Libanons seger mot den tyranniska regimen i Tel-Aviv i kriget i juli 2006. Hans stöd till motståndskrafterna i Palestina har lett till att Hamas har fått ett övertag mot den israeliska armén, ett övertag som växer för varje dag. Detta är väldigt intressant då Hamas har nära relationer med Muslimska Brödraskapet som i sin tur har nära relationer med Saudiarabien. Muslimska Brödraskapet och deras wahhabitiska sekt anklagas av Syrien för att vara delaktiga i terrorn i landet. Men trots det avviker inte Bashar al-Assad från sitt stöd till Hamas.

Det är viktigt att alla människor förstår att världen inte är svart och vit. Det syriska folket står fortfarande på Bashar al-Assads sida. Ja, det finns en opposition. Men hur stor är den? Är en miljon syrier emot honom? Fem miljoner? Men då är ju ändå 20 miljoner syrier på hans sida. Demokratin har talat. Det syriska folket har talat. När de protesterar mot Arabförbundets beslut att utestänga Syrien.[1] Och när det varje dag kommer rapporter om NATO:s roll i våldet.[2] Jag kan redan idag konstatera att det första statskuppförsöket mot Syrien har misslyckats. Den syriska armén besegrade de våldsamma militanta grupperna. Men det är inte allt. Syrien gränsar mot fyra länder som alla är instabila på olika sätt. På samma sätt som Iran gränsar mot tre länder som är instabila på olika sätt. Vågar du påstå att västvärldens intresse av Syrien är allt annat än geopolitiskt, och för Israels säkerhet?

Under de senaste två veckorna har USA och Israel ännu en gång skruvat upp sina hot mot Iran. För oss vanliga medborgare börjar hoten bli lite långtråkiga misstänker jag. De har ju hotat Iran sedan jag gick i grundskolan. Hoten är inte av en militär karaktär utan snarare av en mer politisk. De handlar om att tvinga Iran till förhandlingsbordet och för att dra bort uppmärksamheten från rådande skandaler som till exempel USA:s vägran att erkänna Palestina som självständig stat. Vilket är ironiskt då USA i många årtionden pressat palestinierna att erkänna Israel!

Men så fungerar världen som sagt. Samtidigt upplever många att denna gång kan det vara på riktigt. Testet i Libyen fungerade för NATO, som nu siktar lite högre. Inte mot Iran, men mot Syrien. Ett krig mot Syrien är därför väldigt troligt inom en tidsspann på 3-6 månader. Men ett krig mot Syrien betyder bara världskrig. Ett anfallskrig mot Syrien måste först inkludera Libanon, och ett sådant krig kommer att inkludera även Iran. Det tar inte många steg innan Ryssland och Kina, vilka upplever att land efter land faller på sin kontinent efter USA:s och EU:s krig, börjar aktivt stödja de invaderade länderna militärt. Dessutom är Syrien och Iran en het potatis i den globala politiken. Syrien är inte som Libyen, har jag tidigare sagt. Invaderar man Syrien tror jag därför att minst 50 miljoner muslimer kommer att mobiliseras. Bara Iran har 20 miljoner reservister som står på högsta beredskap.

Framtidsutsikten låter pessimistiskt. Men jag kan konstatera att det kriget skulle vara i en vecka, högst tio dagar. I alla fall de strider som äger rum i Mellanöstern. Förlusterna skulle ligga på mellan en miljon och två miljoner soldater på NATO:s sida, förmodligen lika många civila i de invaderade länderna. För det är alltid civila som faller offer i USA:s och EU:s krig. Men det kanske inte blir krig. Högst sannolikt blir det en ny statskupp i Syrien, där wahhabiter tar makten. Som tidigare påpekat är dessa militanta grupper wahhabiter som får stöd från Saudiarabien. Och jag repeterar igen, i den libyska övergångsregeringen NTC finns det flera wahhabiter med lång historia i al-Qaida. Det är de västvärlden stödjer i Syrien idag. Därmed handlar det inte om att skapa demokrati i Syrien, vilket syrierna ändå lyckats göra med dialog. All denna utländsk hets mot Syrien handlar om Israels framtid. Därför är Israels största dröm att Bashar al-Assad ersätts av en ledare som är Israelvänlig.[3]

Något annat som är intressant är att jag sedan kanske 5-6 år tillbaka har hört förutsägelser om en wahhabitisk statskupp i Syrien. Jag har också hört att en person med namnet as-Sufiyani kommer att styra landet i framtiden. Huruvida detta kommer att hända återstår att se. Det som är allra viktigast under tiden är att stå på rätt sida om sanningen. Jag vittnar historiska lögner i många medier för tillfället. Medier som än idag vägrar att återge den sanna bilden av det som sker i Syrien. För mig är detta inget nytt. Jag startade ju denna blogg i samband med konflikten i Beirut i maj 2008, då den väststödda Framtidsrörelsen med Saad al-Hariri i topp ledde 300 militanta män in i Beirut i syfte att starta ett inbördeskrig. Men medierna i västvärlden påstod att Hizbollah försökte genomföra en statskupp. Och rapporterade inget mer än det. Det finns ett hat mot alla som är emot Israel. Även här hemma i Sverige upplevs detta hat väldigt starkt. Minns du när Gina Dirawi fick utstå den massvisa kritiken för att ha likställt Israel med Nazityskland? Jag råkade på en väldigt intressant artikel mitt under massuppståndelsen.[4] Men denna nyhet ignorerades helt av de västerländska massmedierna. Jag kunde inte hitta en enda artikel skriven av en västerländsk journalist i att Israel återigen deklarerats som en apartheidregim av en internationell tribunal.

Västvärlden måste välja sida idag. Det finns två sidor. Israel (med Saudiarabien och resten av det wahhabitiska gänget) eller den muslimska världen (inkluderat religiösa och kulturella minoriteter som lever i harmoni med muslimska majoriteter). Jag tror att folket vill vara på muslimernas sida, men att deras politiker, journalister och experter vill vara på Israels sida. Det är därför jag fortfarande är osäker på om OWS kan göra skillnad för västvärlden. Särskilt när rykten spreds om att OWS finansierats av George Soros, en riktig Israelvän. Men å andra sidan ser jag också att wahhabismen har blivit självlevande, och inte längre politisk beroende av USA och Storbritannien. Det var ju exempelvis Saudiarabien och Qatar som uppmanade till blockad av Libyen när Ghaddafi fortfarande satt vid makten. Israel är inte längre det stora problemet för muslimerna, utan snarare wahhabismen.





Fler intressanta artiklar:



16 november 2011

Kriget kommer, men först efter väst-sponsrad terrorism

Svenska medier rapporterar idag att "desertörer" har attackerat en syrisk militärbas, vilket givetvis är lika sann som den att månen skulle vara helt gjord i ost. Det finns desertörer inom den syriska armén, men de har varit extremt få och därför inte klarar av att attackera en hel bas på egen hand. Därför är angriparna inga desertörer utan snarare militanta grupper. Medan denna händelse uppmärksammas, skriver den iranska tidningen Fars News att Saudiarabien, Qatar och Turkiet finansierat och tränat de militanta grupperna som nu är aktiva i Syrien.[1]

Dessutom rapporterar den iranska tidningen att Black Water, som nu heter Xe Services, vaktar de "baser" där de militanta grupperna tränas upp. Det skandalomsusade säkerhetsföretaget anklagades först för brott mot krigslagarna i Irak kort efter invasionen av landet. Efter skandalerna tvingades företaget flytta sin verksamhet till Abu Dhabi och byta namn. Black Water rapporteras vakta flera sådana "baser", varav en sägs vara i Beirut. Jag har tidigare skrivit mycket om vapensmugglingen från Libanon till Syrien. Då de militanta grupperna ockuperade städer i västra Syrien är det logiskt att utgå från att de tog sig till Syrien från Libanon.

När jag först i början var osäker på vad som sker i Syrien, är jag idag istället stensäker på vad som pågår i landet. President Bashar al-Assad har gett de fredliga demonstranterna vad de vill ha - reformer. Men trots det trummar västvärldens ledare på krigstrummorna. Massmedierna, likväl de i väst samt ett antal stycken i arabvärlden, är nyckeln bakom krigshetsen mot Syrien. Det är de som föder befolkningen med lögnerna om att Syrien behöver en utländsk intervention. Som i Libyen. Vad Syrien egentligen behöver är ett internationellt samfund som fryser tillgångarna till dessa terrorister som tar sig in i landet. Men istället stödjer många länder de!

Du som är van med mina påståenden om att västvärlden alltid varit allierad med al-Qaida har nu ett gyllene tillfälle att försöka koppla ihop dessa olika aktörer i krigshetsen mot Syrien. De militanta grupperna är nämligen wahhabiter varav många direkt involverade i al-Qaidas verksamhet. Det intressanta är att samma hände i Libyen - övergångsregeringen (NTC) består av ett antal al-Qaida medlemmar.[2] Al-Qaida har gjort sig känd för att ha attackerat nästan samtliga muslimska länder i världen, men samtidigt skonat Israel. Därmed, Israelsympatisörer stödjer al-Qaida då det är ett verktyg som försvagar muslimer samtidigt som det stärker Israel. Och Israel är vad allting handlar om. Det är därför man vill invadera Syrien.

Fler händelser som ignoreras är demonstrationen till stöd för Bashar al-Assad som ägde rum på Medborgarplatsen i Stockholm den senaste helgen. Jag hann tyvärr inte delta själv, men jag har fått höra att mellan 700 och 800 personer deltog i demonstrationen. Med tanke på att 8.000 personer demonstrerade samma dag som israeliska soldater bordade Mavi Marmara på internationellt vatten ifjol, är 700 personer väldigt mycket. Här i Sverige finns det ingen demonstrationskultur tror jag. Så, 8.000 personer är exceptionellt mycket. Och när 700 personer demonstrerar för Bashar al-Assad när hela västvärlden till synes är emot honom blir jag imponerad. För mig är det en form av bekräftelse på det folkliga stödet till honom.

Men återigen, ledarna vill ha krig. Kanske är detta ett sätt att dra bort uppmärksamheten från EMU:s misslyckanden. Kanske är detta ett sätt att få folk att glömma bort faktum att USA:s ekonomi är ett sjunkande skepp. För presidentkandidaterna inför det amerikanska presidentvalet är hetsen mot Syrien och Iran kanske ett sätt för de mäktiga Israelgrupperna att sålla ut sina favoriter för att ge de stöd i valet nästa år. Men vad jag vet säkert, tack vare en artikel, är att ledaren för den iranska "oppositionen" Sayyed Mohammed Khatami, som blev populär här i väst i samband med konflikten över det iranska presidentvalet 2009 själv har sagt att han kommer att stödja den iranska regeringen om landet blir attackerat.[3]

Sannerligen, iranierna är väldigt patriotiska. Och jag vågar tro att syrierna är lika mycket patriotiska som iranierna. I fall Syrien blir attackerad kommer Bashar al-Assad att få stöd från alla medborgare, bortsett från de militanta grupperna som tränats i Black Water's baser. Den dagen kommer. Israel är väldigt pressat och behöver ett nytt krig. Men först kommer vi att se fler terrorattentat. Då får vi se hur västvärldens befolkningen verkligen förhåller sig till al-Qaida.



12 november 2011

Arabförbundet ett steg närmare kollaps

Idag fick man höra att Arabförbundet bestämde sig för att stänga av Syrien i kritik mot landets populära president Bashar al-Assad. Arabförbundet har, likväl flera västländer, en agenda som bygger på att stärka Israels makt i arabvärlden. Demonstrationerna till stöd för Bashar al-Assad fortsätter samtidigt inte bara i Syrien men även på flera håll i världen. Imorgon är det demonstration till stöd för al-Assad och det syriska folket på Medborgarplatsen i Stockholm. Jo då, det finns många människor som synat det västerländska statskuppförsöket i Syrien.

I förra veckan utlyste den syriska regeringen amnesti till alla militanta grupper inom landets gränser. De militanta, som får vapen och pengar från flera pro-israeliska länder världen över, fick en vecka på sig att lämna ifrån sig sina vapen i utbyte mot immunitet från åtal för deltagandet i våldet. Medan ett antal arabländer hyllade Syriens diplomati med både den legitima oppositionen och den illegala "oppositionen" som konstruerades i Turkiet, valde då USA att uppmana de militanta grupperna att inte lägga ner sina vapen!

USA:s dubbelmoral lyser starkare än vår egen sol mitt på dagen då USA:s president Barack Obama talar varmt om sina relationer med den muslimska världen. President Obama har utgett sig för att vilja stödja demokratisk utveckling i regionen. Den legitima oppositionen har lyckats få igång reformer efter dialog med president al-Assad, och som jag tidigare rapporterade har flera nya lagar redan trätt i kraft. Den nya konstitutionen väntas att träda i kraft i början av nästa år. Därmed har reformeringsprocessen gått väldigt bra trots terroristernas aktivitet i flera städer och byar runt om i landet. Men där ligger inte problemet. Problemet är att västvärlden plus de arabländer som allierar sig med Saudiarabien vill få bort Bashar al-Assad för att stärka Israels makt i regionen. Det är hela historien bakom statskuppförsöket i Syrien.

Arabförbundet, vilket Dagens Nyheter beskriver som "mäktigt",[1] har sedan dess första dagar i sin existens anklagats för att föra USA:s och Storbritanniens talan i arabvärlden. Då USA och Storbritannien helst ser Saudiarabien leda arabvärlden (och Arabförbundet) är anklagelserna inte främmande. Det bör då också poängteras att när israelerna bombade Gaza-remsan och mördade mer än 1.000 civila människor för snart tre år sedan kunde Arabförbundet inte göra något mer än att "fördöma" våldet. Precis som västvärldens ledare inte gör något annat än att "fördöma" den israeliska terroristapparaten.

Arabförbundet har fått utstå med så pass mycket kritik att det aldrig fått en officiell roll i arabernas liv. Förbundet är snarare mer ceremoniell än det multinationella organ som sägs fatta viktiga beslut som rör arabvärlden. Och dess roll har alltid reflekterat Saudiarabiens agenda, vilket egentligen är USA:s, Storbritanniens och Israels agenda. Att förbundet utesluter Syrien men samtidigt inte valde att utesluta Libyen, Tunisien, Egypten, Jemen eller Bahrain är en riktig frågeställare. Som jag tidigare skrev är Syrien annorlunda än de andra nämnda länderna. Arabförbundets beslut bekräftar bara mitt påstående. Samtidigt kan jag bara konstatera att förbundets senaste beslut bara försvagar dess legitimitet bland araberna. Ett förbund som förespråkar en amerikansk invasion av Syrien kan inte kallas för "Arabförbundet".


01 november 2011

Sveriges nej-röst i UNESCO om palestinskt medlemskap ifrågasätts - men inte av alla

Igår röstade en överväldigande majoritet av världens länder för ett palestinskt medlemskap i UNESCO. Endast 14 länder röstade emot eller avstod från att rösta. Sverige röstade nej, något som nu ifrågasätts av oppositionen. Men Fredrik Reinfeldt försvarar nej-rösten. UD menar samtidigt att de hoppades på att Sverige skulle avstå från att rösta. Det som gör detta extra känsligt är att de länder som röstade emot är länder som USA, Kanada och Israel. Vi talar om länder som alltid fokuserar på Israels "säkerhet" i sin Mellanösternpolitik. Idag är Sverige ett av de länderna. Eller..?

Sveriges ståndpunkt har, sedan Alliansens valseger 2006, varit att stödja tvåstatslösningen. Den politiken bygger till viss del på det Arabiska Initiativet från 2002, då Arabförbundet officiellt gick ut med att de representerade arabländerna är villiga att erkänna Israel som "judisk stat" på villkoret att palestinierna också får en självständig stat. Initiativet har inte löst några konflikter alls, utan har varit mer av en extra-nyttig föda för västvärldens Israelvänliga politiker som nu kunde säga något i stil med; "men se där, även araberna vill ha tvåstatslösningen".

Även om detta är en svår kompromiss för arabländerna har Israel vägrat att diskutera initiativet. Istället planerade Israel (tillsammans med USA) fler krig vilka skulle äga rum kort efter USA:s invasion av Irak i mars 2003. Men trots det försvarar Sverige och många länder dagens metod att lösa konflikten. Problemet ligger därför inte i arabernas kompromissvilja (eller ovilja, skulle vissa kanske tycka) utan snarare i faktum att Israel ständigt söker mer konflikter, och att väst fortsätter att stödja Israel trots det. Därför är Reinfeldts argument om att man måste låta båda parterna komma överens inte verklighetsförankrad. För den delen lät Israel idag demolera ytterligare fem hus i östra Jerusalem. Ytterligare 60 barn blev hemlösa idag. Låter det för dig som om Israel vill ha fred? Den frågan skulle jag vilja ställa till Fredrik Reinfeldt.

Sveriges position, liksom den övriga världens, borde vara att ställa sig på palestiniernas sida just för att Israel vägrar att diskutera fred. Och då menar jag inte de gamla vanliga "fredssamtalen" som har varit många i antal men totalt meningslösa. Jag menar, fredsdiskussioner på riktigt. Där västvärlden inte tar israelernas sida och där de fem miljoner palestinierna som tvingats leva i exil får en central roll i diskussionerna. Jag tror att det finns rätt många israeler som vill ha tvåstatslösningen idag. Men militarismen och krigshetsen dominerar fortfarande i den israeliska politiken. Ge de inte plats. Annars har vi inte uppnått någonting.