Under de senaste dagarna tog tre arabiska stater hem sina ambassadörer från Syrien i protest mot regimens hårda tag mot terrorister och våldsamma gäng, ibland även kallade "fredliga demonstranter" i en allt större skara länder. De tre länderna är Bahrain, Kuwait och Saudiarabien. Beslutet kom efter att USA försökte förmå arabstaterna att börja pressa regimen i Syrien. Den saudiska kungen Abdullah bin Abdel Aziz menade att regimens tillslag mot de militanta gängen "går emot Islams principer".
Det är onekligen även emot Islams principer att sprida lögner och stödja våldsamma människor som mördar andra människor. Det som är intressant är att det pågår protester även i Saudiarabien. De största protesterna ägde rum i de östra delarna av landet och då krävde demonstranterna bland annat ett tillbakadragande från Bahrain, där saudiska trupper stationerades i våras i syfte att stoppa protesterna mot regimen i landet. I den lilla nationen med ungefär en miljon medborgare har hittills mer än 1.000 personer mördats av regimen i Manama, vilket gör revolutionen i Bahrain till den blodigaste i hela arabvärlden, bortsett från det numera inbördeskriget i Libyen.
Utöver tidigare rapporter på utländska vapenleveranser till terroristerna som plågar det syriska folket, kommer det hela tiden nya bevis som pekar främst på USA:s, Israels och Saudiarabiens inblandning i våldet - något som kan och kanske även bör ses som en krigsförklaring mot Syrien. Att Saudiarabien, wahhabismens hemland och USA:s och Israels närmaste allierad i arabvärlden sätter käpparna i hjulet för de förbättrande relationerna mellan Riyadh och Damaskus måste enbart betyda en sak; att sionisterna och wahhabiterna börjar förlora kontrollen i Syrien och att de är redo att offra Saudiarabiens förtroende i syfte att säkra al-Assads fall. Saudiarabien placeras nu i linje mot Iran, vilket givetvis ligger i sionisternas intressen. Men även den korrupta regimen i Riyadh skulle göra allt för att undvika en direkt konfrontation.
Den ökade pressen på Syrien kommer inte enbart från Washington D.C, Tel-Aviv och Riyadh, utan även från New York, från FN:s högkvarter. Generalsekreteraren Ban Ki-Moon krävde nyligen att våldet upphör. Säkerhetsrådet diskuterade också fallet, men lyckades inte nå en enhetlig front. Trots det kan fallet Syrien splittra världens stormakter, med västvärlden på ena sidan och Ryssland och Kina på den andra. Det går fortfarande rykten om att Nato planerar ett anfallskrig mot Syrien, men det återstår att se hur villig Nato är att starta ett nytt världskrig vilket ett krig mot Syrien definitivt skulle resultera i.
Det mest intressanta är upploppen som dragit igång i Storbritannien. De påminner mycket om Paris under åren 2004-05, men de brittiska upploppen kan kopplas närmre till Grekland och de massiva protesterna mot regeringens besparingsprogram. Protesterna i främst Aten kan relateras till den växande kritiken mot EU-projektet vilket är en bidragande faktor bakom den stora skulden. Visserligen har många sydeuropeiska länder sedan årtionden tillbaka svårt att hushålla med sina resurser, men EU tillsammans med världsbanken IMF har pressat flertalet länder till att privatisera, vilket oftast leder till att ännu mer pengar försvinner. Det finns de som nu säkerligen och skämtsamt kan påpeka att Nato bör bomba den brittiska regimen för att den brukar våld mot sina kritiker. Det är högst intressant att Nato har blivit ett verktyg för offensiv i andra länder men blir en passiv observatör när ett västerländskt land hotas.
USA hjälpte till att bomba Huthi-befolkningen i norra Jemen tillsammans med de saudiska och jemenitiska arméerna. Trots det vägrar USA bomba Jemen idag till folkets fördel. Bahrain kommer inte ens på tal, för där har USA en bas tillhörande den amerikanska arméns femte sjöflotta. Egypten och Tunisien kom aldrig heller på tal. Det räckte med ickebindande fördömanden. Varför är Libyen och Syrien annorlunda? Ännu viktigare idag - varför fördömer väldigt få ledare de våldsamma gängen i brittiska och syriska städer? Om ingen tänker fördöma våldet under de kommande dagarna kan man fråga sig varför Storbritannien och Syrien behandlas så annorlunda.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar