Många människor som är emot president Bashar al-Assad brukar argumentera om att han och hans fader har styrt landet "med järnhand" i ungefär 40 år. Det kan man faktiskt säga om fadern Hafez al-Assad. Men sonen Bashar har lyckats bygga ett Syrien som väldigt få arabledare kunnat göra under den moderna historien. Han har gett det syriska folket gratis sjukvård och utbildning. Lönerna är dock väldigt låga, men i överlag har jag förstått att syrierna är väldigt nöjda med det nuvarande systemet. Men när det kommer till politiska friheter finns det flera brister, och det är just de friheterna folk demonstrerade för. Och de har fått resultatet.
Det repressiva systemet har delvis levt på grund av konservatismens hårda grepp om landet, och givetvis om hela regionen. Här spelar både religion och kultur roll. Och inte bara Islam, utan flera andra religioner också. Givetvis går repressiva system inte hand i hand med någon religion i överhuvudtaget. Snarare har detta system i Syrien formats under flera århundraden av ockupation och krig. Väl när det Ottomanska riket tog kontroll över arabvärlden blev förfallet ödesdigert för alla länder i regionen.
Idag skakas världen av ett uppvaknande. En del av uppvaknandet är falskt. Ett exempel är Occupy Wall-Street, som ockuperar snarare 'verktyget' än de 'människor som använder verktyget'. OWS rapporteras redan plågas av inre motsättningar. I arabvärlden är splittringen redan i full gång. Och skiljelinjen är just Syrien. Även bland hängivna anti-sionister och Israel-kritiker finns det motsättningar i Syrien-frågan. En del står på Bashar al-Assads sida, andra är emot. Men det uppvaknandet är inte falskt, utan på riktigt. Ja, Libyen har förlorats till al-Qaida terrorister som med hjälp av väst kommer att få bilda regering för att säkra oljeflödet till väst. Så fungerar världen. Men i andra länder, främst i Egypten och Tunisien, ser vi inte bara arabiska revolutioner utan även islamiska revolutioner. Likt den iranska revolutionen år 1979.
Frågan som uppstår är följande; vad är en islamisk revolution? Mitt svar är att den bygger på Koranen och att det revolterande folket kommer överens i tolkningen av den. Så var fallet i Iran. Egyptiernas revolution är lite annorlunda då den kristna minoriteten måste få vara en del av dialogen mot det nya politiska systemet. I Syrien är det dock väldigt annorlunda. Det styrande Baath-partiet är ett strikt sekulärt parti som utestänger religiösa krafter från politiken. Det intressanta är att Iran och Hizbollah, som hängivet stödjer Bashar al-Assad ändå inte kräver en förändring på det. Även de mest religiösa männen och kvinnorna brukar tycka att religion hör hemma mellan jaget och Gud, och inte i politiken. Och om detta är vad som är bäst för ett land, som Syrien, då bör det helt enkelt vara så.
Men detta handlar inte om religion. Det handlar om Israel, vilket jag förmodligen sagt ett tusen gånger förr. Konflikten, och splittringen, handlar om huruvida Bashar al-Assad ska få sitta kvar eller ej. Hans framtid är starkt kopplad till Israels framtid i den existentiella termen. President al-Assad har nämligen gjort sig väldigt känd som Israel-kritiker. Inte för att han krigat mot Israel, vilket han faktiskt inte har gjort. Men hans allians med Iran, Hizbollah och Hamas har bidragit till Libanons seger mot den tyranniska regimen i Tel-Aviv i kriget i juli 2006. Hans stöd till motståndskrafterna i Palestina har lett till att Hamas har fått ett övertag mot den israeliska armén, ett övertag som växer för varje dag. Detta är väldigt intressant då Hamas har nära relationer med Muslimska Brödraskapet som i sin tur har nära relationer med Saudiarabien. Muslimska Brödraskapet och deras wahhabitiska sekt anklagas av Syrien för att vara delaktiga i terrorn i landet. Men trots det avviker inte Bashar al-Assad från sitt stöd till Hamas.
Det är viktigt att alla människor förstår att världen inte är svart och vit. Det syriska folket står fortfarande på Bashar al-Assads sida. Ja, det finns en opposition. Men hur stor är den? Är en miljon syrier emot honom? Fem miljoner? Men då är ju ändå 20 miljoner syrier på hans sida. Demokratin har talat. Det syriska folket har talat. När de protesterar mot Arabförbundets beslut att utestänga Syrien.[1] Och när det varje dag kommer rapporter om NATO:s roll i våldet.[2] Jag kan redan idag konstatera att det första statskuppförsöket mot Syrien har misslyckats. Den syriska armén besegrade de våldsamma militanta grupperna. Men det är inte allt. Syrien gränsar mot fyra länder som alla är instabila på olika sätt. På samma sätt som Iran gränsar mot tre länder som är instabila på olika sätt. Vågar du påstå att västvärldens intresse av Syrien är allt annat än geopolitiskt, och för Israels säkerhet?
Under de senaste två veckorna har USA och Israel ännu en gång skruvat upp sina hot mot Iran. För oss vanliga medborgare börjar hoten bli lite långtråkiga misstänker jag. De har ju hotat Iran sedan jag gick i grundskolan. Hoten är inte av en militär karaktär utan snarare av en mer politisk. De handlar om att tvinga Iran till förhandlingsbordet och för att dra bort uppmärksamheten från rådande skandaler som till exempel USA:s vägran att erkänna Palestina som självständig stat. Vilket är ironiskt då USA i många årtionden pressat palestinierna att erkänna Israel!
Men så fungerar världen som sagt. Samtidigt upplever många att denna gång kan det vara på riktigt. Testet i Libyen fungerade för NATO, som nu siktar lite högre. Inte mot Iran, men mot Syrien. Ett krig mot Syrien är därför väldigt troligt inom en tidsspann på 3-6 månader. Men ett krig mot Syrien betyder bara världskrig. Ett anfallskrig mot Syrien måste först inkludera Libanon, och ett sådant krig kommer att inkludera även Iran. Det tar inte många steg innan Ryssland och Kina, vilka upplever att land efter land faller på sin kontinent efter USA:s och EU:s krig, börjar aktivt stödja de invaderade länderna militärt. Dessutom är Syrien och Iran en het potatis i den globala politiken. Syrien är inte som Libyen, har jag tidigare sagt. Invaderar man Syrien tror jag därför att minst 50 miljoner muslimer kommer att mobiliseras. Bara Iran har 20 miljoner reservister som står på högsta beredskap.
Framtidsutsikten låter pessimistiskt. Men jag kan konstatera att det kriget skulle vara i en vecka, högst tio dagar. I alla fall de strider som äger rum i Mellanöstern. Förlusterna skulle ligga på mellan en miljon och två miljoner soldater på NATO:s sida, förmodligen lika många civila i de invaderade länderna. För det är alltid civila som faller offer i USA:s och EU:s krig. Men det kanske inte blir krig. Högst sannolikt blir det en ny statskupp i Syrien, där wahhabiter tar makten. Som tidigare påpekat är dessa militanta grupper wahhabiter som får stöd från Saudiarabien. Och jag repeterar igen, i den libyska övergångsregeringen NTC finns det flera wahhabiter med lång historia i al-Qaida. Det är de västvärlden stödjer i Syrien idag. Därmed handlar det inte om att skapa demokrati i Syrien, vilket syrierna ändå lyckats göra med dialog. All denna utländsk hets mot Syrien handlar om Israels framtid. Därför är Israels största dröm att Bashar al-Assad ersätts av en ledare som är Israelvänlig.[3]
Något annat som är intressant är att jag sedan kanske 5-6 år tillbaka har hört förutsägelser om en wahhabitisk statskupp i Syrien. Jag har också hört att en person med namnet as-Sufiyani kommer att styra landet i framtiden. Huruvida detta kommer att hända återstår att se. Det som är allra viktigast under tiden är att stå på rätt sida om sanningen. Jag vittnar historiska lögner i många medier för tillfället. Medier som än idag vägrar att återge den sanna bilden av det som sker i Syrien. För mig är detta inget nytt. Jag startade ju denna blogg i samband med konflikten i Beirut i maj 2008, då den väststödda Framtidsrörelsen med Saad al-Hariri i topp ledde 300 militanta män in i Beirut i syfte att starta ett inbördeskrig. Men medierna i västvärlden påstod att Hizbollah försökte genomföra en statskupp. Och rapporterade inget mer än det. Det finns ett hat mot alla som är emot Israel. Även här hemma i Sverige upplevs detta hat väldigt starkt. Minns du när Gina Dirawi fick utstå den massvisa kritiken för att ha likställt Israel med Nazityskland? Jag råkade på en väldigt intressant artikel mitt under massuppståndelsen.[4] Men denna nyhet ignorerades helt av de västerländska massmedierna. Jag kunde inte hitta en enda artikel skriven av en västerländsk journalist i att Israel återigen deklarerats som en apartheidregim av en internationell tribunal.
Västvärlden måste välja sida idag. Det finns två sidor. Israel (med Saudiarabien och resten av det wahhabitiska gänget) eller den muslimska världen (inkluderat religiösa och kulturella minoriteter som lever i harmoni med muslimska majoriteter). Jag tror att folket vill vara på muslimernas sida, men att deras politiker, journalister och experter vill vara på Israels sida. Det är därför jag fortfarande är osäker på om OWS kan göra skillnad för västvärlden. Särskilt när rykten spreds om att OWS finansierats av George Soros, en riktig Israelvän. Men å andra sidan ser jag också att wahhabismen har blivit självlevande, och inte längre politisk beroende av USA och Storbritannien. Det var ju exempelvis Saudiarabien och Qatar som uppmanade till blockad av Libyen när Ghaddafi fortfarande satt vid makten. Israel är inte längre det stora problemet för muslimerna, utan snarare wahhabismen.
Fler intressanta artiklar:
Inlägg
