Under den senaste veckan har den politiska krisen i Libanon till synes förändrats radikalt. Kritiken mot 14 mars-blockets vägran att diskutera de 'falska vittnena' har nått en ny nivå. Oppositionen, som innehar en tredjedel av regeringens mandat, har länge krävt att de falska vittnena diskuteras på regeringsnivå. Dessa vittnen har bevisligen givit felaktig information rörande mordet på Rafik al-Hariri. Den internationella specialdomstolen för Libanon (STL) förväntas fatta ett beslut baserat på de felaktiga yttranden som gjordes inför libanesiska och internationella utredare.
Parlamentets talman, Nabih Berri (partiledare för Amal-rörelsen och del av oppositionen), riktade idag ytterligare kritik mot det 14 mars-blocket för dettas vägran att diskutera de falska vittnena.[1] Ledare av majoritetsblocket anser att det inte ligger i deras händer att diskutera något som är STL:s arbetsuppgifter. De är också rädda för att hamna i skottlinjen mellan Hizbollah och dem som sponsrar STL, nämligen USA, Storbritannien och Israel. Israel har länge ansetts vara nyckelspelaren bakom politiseringen av STL. Det finns också en rädsla för att STL:s misslyckande kan komma att starta ett nytt krig mellan de båda länderna. De provästerliga ledarna är alltså influerade utifrån.
Samtidigt uttrycker västvärlden ständig oro över den framtida utvecklingen i Libanon, igår ännu en gång.[2] De klarar ofta av att relatera situationen till den övriga Mellanöstern, vilket jag tycker är rättfärdigat. STL har ju blivit ett mäktigt vapen mot Israels fiender. Men västerlänningarnas oro är obefogad och högst misstänkt. De två länder som lämnar STL störst finansiellt stöd är just USA och Storbritannien. De blandar sig ofta i STL:s arbetsuppgifter och talar alltid om en situation där "Hizbollah kommer att ta makten i hela Libanon". För dem är detta ett skrämmande scenario. Men detta kan bli ett tillfälle som aldrig återkomma att ansätta Hizbollah på politisk nivå.
Situationen idag är en förlängning av 33-dagarskriget sommaren 2006, då Israel misslyckades med att uppnå ens något av sina mål, vilka bl.a. var:
- Att utplåna Hizbollah.
- Att ockupera all mark söder om Litani-floden samt Bekaa-dalen mot den syriska gränsen.
- Att använda segern över Libanon i ett politiskt utspel mot Syrien och Iran.
- Att förbereda för en möjlig amerikansk och israelisk invasion Syrien och Iran under hösten och vintern 2006-07.
Israels motiv kan alltså ignoreras. Dess inflytande kan inte heller ignoreras. Men situationen i Libanon beror inte enbart på denna faktor, utan på ett inrikesproblem vilket ofta är associerat med just det landet - den stora och känsliga religiösa mångfalden. Politiken i landet har urartat så pass illa under de senaste åren att religiös representation oftast är knuten till vissa personligheter, som exempelvis sunnimuslimernas representation av den nuvarande premiärministern Saad al-Hariri. Sunnimuslimerna har, liksom de övriga religiösa grupperna, oftast varit måltavla för sionistisk aggression, som tagit sig uttryck i allt ifrån politiska mord och terrordåd till infiltration och ryktespridning.
Under de senaste månaderna i synnerhet, och även sedan den nya regeringen bildades i november 2009, har denna religiösa känslighet kunnat bearbetas på ett positivt och konstruktivt sätt. Även om lojaliteten till dessa personligheter förblir stark, är folket i sin helhet mindre villigt att ta till våld. För första gången sedan krisens början i februari 2005 är Libanon enat under en president och en regering som är de starkaste sedan inbördeskrigets början 1975.
Klagomålen runt STL har varit till stor hjälp i detta enande. Detta har bara stärkt känslan av att hotet mot Libanon inte kommer inifrån (läs: Hizbollah) utan från Israel, vilket många gånger angripit landet. USA och Storbritannien har länge försökt övertyga libaneserna om att Israel vill Libanon "gott". Det är därför de ständigt "oroar" sig över de inre konflikterna i landet, säger de. Västvärlden har aldrig pekat ut Israel som anstiftaren till splittringen i landet, enligt det välkända mottot "Söndra och Härska". Västvärlden, och dess "internationella" domstol har bara intresserat sig för att hitta några muslimer att skylla på. Först Syrien. Nu Hizbollah.
STL har rent tekniskt sett redan under början av 2009 misslyckats med sitt uppdrag. Den enda anledningen till att den fortfarande har inflytande är denna oerhörda rädsla vanligt folk upplever. Själv har jag mött personer som uppvisar onormal nivå av rädsla för befarade krig. Bor man i Mellanöstern, bör man ju vara van vid krig. Man bör ju också känna till Israels våldsamma natur, och faktum att Israel är ett företag som är beroende av krig - för det är i krig det vinner på sin offermentalitet. Att STL också beter sig som allt annat än en uppriktig och ärlig domstol underlättar kritiken mot dess juridiska legitimitet.
Hizbollah å andra sidan har vunnit mycket stöd tack vare sitt professionella beteende och hantering av ärendet. Hizbollah har försökt stödja STL genom att få utredarna att arbeta utifrån väl beprövade juridiska metoder. I kontrast mot detta ökar missnöjet mot USA och Israel för deras fula spel. Storbritannien lär ju också lida av det. Om ni frågar mig tycker jag att situationen i Libanon är den bästa på många år. Det finns obefogad rädsla, men så småningom lär även 14 mars-blocket uppmärksamma grunden till krisen - de falska vittnena och västvärldens försök att dominera landets inrikespolitik.
Massmedierna och de dekadenta ledarna i väst kommer troligtvis fortsätta att sprida befängd propaganda rörande krisen i Libanon. Som tjänare av det sionistiska Israel arbetar de ju i syfte att försvaga Libanons suveränitet. Det handlar inte bara om spioneri och ständiga överflygningar över libanesiskt territorium. Detta är en kamp mot Hizbollahs växande inflytande, inte bara i den muslimska världen men i hela världen. Och Hizbollahs inflytande växer i takt med Syriens och Irans växande inflytande, vars inflytande bemöts med samma fula spel från Israels lakejer. Tack vare den ökade uppmärksamheten på STL egentligen sysslar med har krisen i Libanon för första gången på snart sex år åtminstone delvis kunnat lösas - inte bara av libaneserna själva utan även av andra arabiska och muslimska nationer.
Se gärna PressTV:s intervju med Hizbollahs biträdande generalsekreterare Sheik Naim Qassem:
Del 1:
Del 2:
Del 3:
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar