Sedan slutet av mars pågår det en maktkamp mellan den syriske presidenten Bashar al-Assad och militanta grupper främst i städer nära gränserna mot Jordanien, Libanon och Turkiet. Amnesty International rapporterar att nästan 3.000 människor mist livet i striderna. Dödssiffran som släppts av den syriska regeringen är ungefär hälften så stor. Nyhetsrapporteringen från Syrien har varit väldigt polariserad och snarare speglat mediernas egna åsikter än det som verkligen händer i Syrien, för det vet faktiskt ingen.
Syrien har sedan ett tiotal år tillbaka utsatts för statskuppförsök och terrorattentat - samtliga orkestrerade av USA och Israel. När den förre presidenten, Hafez al-Assad (Bashars fader) avled år 2000 försökte Abdul Halim Khaddam ta över makten. Men Bashar al-Assad vann valet samma år och lyckades hålla kvar makten inom familjen. Khaddam anklagades senare för att samarbeta med USA och Israel. Strax efter mordet på den förre libanesiske premiärministern Rafik al-Hariri i februari 2005 riktade flera privatpersoner och partier, inklusive Khaddam, anklagelser mot den syriska regeringen. Anklagelsernas syfte var att skapa en politisk kris mellan Libanon och Syrien, vilket Israel skulle tjäna på under invasionen året senare var det tänkt. Den amerikanske frilansjournalisten Seymour Hersh avslöjade mitt under 34-dagars kriget sommaren 2006 att USA och Israel planerade att invadera Libanon någon gång under september-oktober samma år, för att senare invadera Syrien.[1] Från Bekaa-dalen i östra Libanon är det mindre än 30 km till Damaskus, vilka israeliska långdistans-artilleripjäser med lätthet kan nå.
Khaddam förutspådde slutet på al-Assads regim i slutet av 2006, då Israel efter kriget i Libanon sommaren 2006 tänkte invadera Syrien. Men det blev aldrig av. Efter 34 dagar av krig kapitulerade den israeliska armén från Libanon vilket innebar att Syrien var säker. USA och Israel bestämde sig för att störta regimen i Damaskus på annat vis. Försmaken på det fick vi i juni 2009 när USA-vänliga politiker i Iran påstod att presidentvalet (i vilket president Ahmadinejad vann) var riggat. Detta var början på åtta månader av strider mellan de iranska säkerhetsagenterna och de USA-stöttade huliganerna som plågade de iranska städerna. Den elfte februari 2010 dog den "gröna rörelsen" när 15 miljoner iranier demonstrerade till stöd för regimen i Teheran. Ett år senare startade den arabiska våren först i Tunisien och Egypten, och senare i Bahrain och Jemen. Samtidigt började Nato planera en bombkampanj mot Mouammar Ghaddafi i Libyen, vilket många i arabvärlden såg som en förberedelse på ett invasionskrig i Syrien.
Syftet med att invadera Syrien har egentligen ingenting med demokrati att göra, oavsett vad Nato eller andra påstår. Det finns främst två anledningar till att invadera Syrien; (1) Damaskus har en nära relation med Ryssland, vilket därmed ger Ryssland (och även Kina, som motståndare mot väst i Mellanöstern) företräde i många arabländer och (2) Syriens fientliga inställning mot Israel. Rysslands allians med Syrien och Iran har i många år gäckat de västerländska stormakterna, som söker maktskifte i Mellanöstern i syfte att säkra oljetillgångarna. Dessutom upplever Israel sig alltmer isolerad, i synnerhet sedan Hosni Mubaraks fall i Egypten tidigare i år. Mubarak var en hängiven Israelvän, vilket också bidrog till att hålla Hamas i Gaza-remsan i schack. Regimskiftet i Kairo har lett till mycket osäkerhet vid Israels västra gräns. Dessutom har israelerna länge misstänkt ett likadant regimskifte i Jordanien, vilket kan vara på gång i skrivande stund. Därmed kommer Israel snart hamna i en situation där alla sina grannar förutom Cypern utgör ett direkt hot mot landet, och det bör poängteras att år 1948 var väldigt länge sedan. Idag finns Hizbollah i Libanon (vilket har besegrat den israeliska armén två gånger), Syrien som får mycket militärt stöd från Iran som gör stora framsteg inom den modern vapenteknologin och den egyptiska armén som än idag inspireras av Abdul Gamal Nasser, som befriade Sinai-halvön och besegrade den israeliska armén i Oktoberkriget år 1973.
Sannerligen, hetsen mot Syrien har inget med demokrati att göra. Lika lite som med det som hände i Iran sommaren 2009. Bakom ordet "demokrati" döljer sig de två riktiga syftena - att utplåna Rysslands inflytande i regionen och att garantera Israels säkerhet. Medan majoriteten av massmedierna i väst anklagar den syriska regeringen för mordet på civila människor, anklagar majoriteten av massmedierna i arabvärlden de USA- och Israelstöttade huliganerna. Här dominerar ord mot ord, just för att USA och Israel förlorat kontrollen i Syrien samtidigt när de syriska soldaterna nästan panikartat stridit mot huliganer. Huliganernas vapen skriver man givetvis inget om i väst. Skjutvapen är som tidigare nämnt i denna blogg strikt förbjudet att äga i Syrien, och till skillnad från de flesta araberna i regionen har syrierna väldigt liten tillgång till skjutvapen. Syrien har upplevt stabilitet så pass länge att regeringen i Damaskus har kunnat utöva vapenlagarna i flera årtionden, många år före Berlinmurens fall och Sovjetunions kollaps. I Libanon, vars regeringen i Beirut misslyckades med att kontrollera vapenflödet i landet äger många människor vapen, även militärklassade vapen som förutom i en enstaka amerikanska delstater inte tillåts att ägas av civila i hela västvärlden.
Libanesiska soldater har tillsammans med syriska soldater beslagtagit tusentals skjutvapen och ofantliga mängder av ammunition.[2] Även handgranater och andra granater (som avfyras från granatkastare, som bland annat RPG-7) har beslagtagits. Trots det har många vapen funnit sin väg till de militanta männen som i ett halvt år destabiliserat landet på USA:s och Israels begäran. Men återigen, det gillar man att inte rapportera om i väst. Därmed har massmedierna i västvärlden lyckats övertyga en stor skara människor om att Syrien också drabbats av den arabiska revolutionsvågen, vilket givetvis inte stämmer. Den 21:a juni i år demonstrerade 1½ miljon människor till stöd för Bashar al-Assad i Damaskus, den största demonstrationen hittills. Samtidigt har "oppositionen" bara samlat en enstaka tusen demonstranter som bara demonstrerar i skydd av nattmörkret. Oppositionen är inte bara rädd för regimen, utan i stort av hela befolkningen. Många demonstranter har uppvisat rädsla av att bli identifierade av vanliga medborgare, än mer av att bli identifierade av säkerhetsagenterna.
Ord står mot ord. Frågan är vem man ska tro på, om man nu väljer att tro på en av de. Tycker du att västerländska medier har bättre förståelse av situationen än de arabiska medierna? Gör du det har du förmodligen köpt de västerländska massmediernas prat om demokrati. Det är bara prat som inte alls leder till någon demokrati - vare sig i Mellanöstern eller i västvärlden. Vid det här laget kanske du kommer ihåg bojkotten mot Hamas efter det palestinska valet i januari 2006, ett val som var fullständigt demokratiskt. Demokrati är bara ett ord som används i de kontexter där det passar vissa människors politiska intressen.
Mer intressant läsning:
Inlägg
2 kommentarer:
Bra skrivet, tyvärr vissa nöjer sig med att läsa första sidan på aftonblade eller metro.
Det som oroar mig mest är tystnaden. Västerlänska medier håller tyst om saker som händer just nu i medelhavet. Det känns som en överenskommelse om att inte skriva om vissa saker. Det gäller samtliga tidningar och nyhetskanaler över hela europa. Ryska kanalen Russia today vissar en annan bild, mer centrerat av situationen. Tyvärr finns det inte längre journalistik utan allt är politik och sanningen kommer aldrig fram. Vad behöver en valing svensson veta om att rysska krigsfartyg är på väg mot Syrien.
Tack.
De större medierna i västvärlden är alla med i hetsen mot Syrien. De må använda sig av "demokrati"-perspektivet i deras kritik mot regimen i Damaskus, men det hela är en kamp för västvärldens, och Israels, fortsatta militära hegemoni i hela världen.
Jag vet inte varför de ignorerar Rysslands roll. För mig verkar de vara korkade helt enkelt, att bråka med Ryssland samtidigt när man ignorerar de. Men jag misstänker att massmedierna är blodtörstiga helt enkelt. De vill ha krig.
Skicka en kommentar