Tunisien utmanar etablerade fördomar

Efter söndagens val i Tunisien, det första demokratiska valet någonsin i regionen, är det uppenbart att det islamistiska partiet al-Nahda kommer att vinna en jordskredsseger med omkring 40 % av rösterna. Det är särskilt intressant att påpeka att det är en jordskredsseger då väljarna fick rösta på omkring 11.000 personer och på över 80 partier. Al-Nahda profilerar sig som moderna islamister som kombinerar progressivitet med traditioner. Därmed gör sig partiet populär bland majoriteten av landets muslimer. Många medier jämför även al-Nahda med AKP i Turkiet, som också blivit en framgångssaga i sitt land. Den progressiva muslimska grenen är en av grenarna som växer fram på den politiska arenan i den muslimska världen. Jag återkommer till de övriga grenarna senare i artikeln.

Många människor, främst i västvärlden, har trots revolutionerna i arabvärlden inte sett positivt på utvecklingen. De har argumenterat att diktaturer helt enkelt kommer att ersättas av nya diktaturer - att muslimer är inkapabla att skapa demokrati. Visst har Turkiet alltid varit ett undantag, som inte alls nämns. Då har man istället menat att det är araber som är inkapabla att skapa demokrati. Återigen, demokratianhängare i exempelvis Libanon har ignorerats. Särskilt med tanke på att USA och Saudi Arabien har motverkat demokratin i landet för en viss politisk vinning i regionen. Även den akademiska världen har ställts förundrande inför utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern, något som varit en gråzon i många årtionden i den demokratiska diskursen. Nu försöker man förklara hur detta hade kunnat hända, och hur muslimer kombinerar demokrati med Islam.

Det viktigaste man måste ta hänsyn till är muslimernas vilja att öppna sig till den övriga världen. Bilden av muslimer som isolationistiska är inte sann. Återigen, Turkiet. En väldig stor del av Turkiets befolkning vill vara med i den Europeiska Unionen, och något lika viktigt, samtidigt som Turkiet fortsätter att ha bra relationer med grannarna i öst. Denna politiska gren har vuxit sig allt starkare allt eftersom medelklassen växt fram i regionen under de senaste årtiondena. Medelklassen vill ha nära ekonomiska samarbeten med andra länder. Samtidigt upprätthåller många familjer konservativa livsstilar i hemmet.

Av vad jag har sett har en hel del människor i västvärlden haft för sig att demokratin bara kommer med hela paketet. Då menar jag, tillsammans med liberalismen. För västvärlden är liberalismen fortfarande den bästa formen av demokrati. Men inte för den övriga världen. Jag förutspår att demokratiseringen i den muslimska världen därför inte kommer att förbättra relationerna mellan öst och väst så länge som väst fortsätter att kräva en liberalisering av öst. Sannerligen, i sådana fall har relationerna inte förändrats alls. Liberalismen kräver också reformering av hemmet, och inte bara av de politiska processerna på gator och torg. Men jag ser inte att muslimer kommer att acceptera någon liberalisering.

Liberalismen har förvisso stöd bland vissa muslimer, men dessa är väldigt få. En annan politisk gren som har lika lite stöd i den muslimska världen är den wahhabism-influerade doktrinen. Hit hör Saudi Arabien, al-Qaida, självmordsbombare, islamofober och så vidare. Wahhabismen står för mord på oliktänkande, plundring av heliga byggnader och platser och den värsta formen av diktatoriskt styre. Men trots det extremt lilla stödet wahhabiter åtnjuter har de ändå lyckats bilda ett antal regimer i den muslimska världen. Det är dessa wahhabitiska influenserna i Libyens nationella övergångsrådet (NTC) som jag har varit negativ till.

Många av mina läsare har säkerligen ställt sig frågande över min otydliga ståndpunkt vad gäller Libyen, men sanningen är att båda sidorna är lika dåliga. I Libyen finns det inga inflytelserika partier eller organisationer som vill ta vara på Libyens nationella suveränitet. Den nya regimen i Libyen kommer att sälja sitt land till utländska intressen på samma sätt som Mouammar Ghaddafi gjorde det. Visst, Ghaddafi var lite smått mer nationalistisk och modig nog att nationalisera landets naturresurser. Men det kommer den nya regimen inte våga att göra då den är infiltrerad av västerländska agenter med licens att mörda oliktänkande.

Det mest intressanta är att det finns många al-Qaida medlemmar i NTC och att dessa samarbetar öppet med väst. Detta är inget nytt. Jag har i många år påpekat västvärldens nära relationer med Saudi Arabien, som öppet finansierar al-Qaidas verksamhet. Al-Qaidas terrorattentat mot irakier, iranier, syrier, libaneser, palestinier, turkar, kurder och så vidare har alltid gått hand i hand med Israels dröm om "Eret'z Israel" (Storisrael) och USA:s imperialistiska planer, något de på senare år har kallat för "The New Middle East" (Det nya Mellanöstern). Därmed överraskades jag inte av alla nyheter om plundringar i Libyen. Wahhabiter älskar att plundra moskéer och gravar. Det är deras kod. Om någon plundrar gravar nära ditt hem kan du vara säker på att wahhabiter finns i din närhet. Men jag vill inte skrämmas, då wahhabiter specialiserar sig på att plundra Islam. Sverige är därmed inte av intresse för de...

En annan politiskt gren som växt fram i den muslimska världen började först med den Islamiska revolutionen i Iran 1979. Den har likheter med dagens revolutioner, som också är islamiska. Men iranierna är lite mer konservativa. Den iranska revolutionen var inte främst i demokratins namn, som dagens revolutioner, men snarare i självständighetens namn - från USA:s inflytande och från Storbritanniens inflytande. Visst, revolutionen 1979 kan jämföras med dagens revolutioner då enbart väststödda diktaturer i arabvärlden har drabbats. På sätt och vis protesterar också araberna för självständighet. Men en viktig fråga som uppstår är varför detta inte hände i samband med eller kort efter revolutionen i Iran. Kanske var araberna inte redo just då. Detta är något jag ännu inte har greppat. Jag kan inte förklara detta, annat än att påpeka att relationerna mellan Iran och arabvärlden var lite sämre på den tiden. Idag är Iran väldig populär bland araberna, men populariteten växte fram en tid efter att människor började förstå iraniernas vilja att ta tillvara på Islams principer. Då var det kanske för sent att starta revolutioner i arabvärlden?

Den islamiska revolutionen 1979 kan ses som våg nummer ett och dagens revolutioner som den andra vågen i denna process mot mer självständighet. Vissa länder väljer demokratiska system i likhet med västerländska modeller, medan andra inte gör det. Iran gjorde inte det på grund av de iskalla relationerna med västvärlden. Men idag väljer vissa arabländer västerländska modeller, men på ett villkor - att västvärlden håller sig utanför de politiska processerna. Därför hade västvärlden svårt att påverka valresultatet i Tunisien. Egypten kommer högst sannolikt följa samma väg som Tunisien. Libyen får sannolikt ett politiskt system väldigt likt det i Saudi Arabien, om inte folket börjar demonstrera på nytt. Väljer folket att göra det kommer al-Qaida att börja utföra terrorattentat i landet. Så, om västvärlden är intresserad av att jaga al-Qaida terrorister får de chansen att visa vad de går för. Men jag tror inte att väst är intresserad av att jaga terrorister. De vill ju ha oljan.

Snart är det val i Egypten. Fram tills dess kan fler diktaturer ha fallit, och Libyens framtid kanske blivit klarare.

"Jo, demokrati och Islam kan förenas". Hade man kunnat förutspå detta för bara några år sedan?
http://www.aftonbladet.se/ledare/article13827222.ab