Konsekvenserna av striden mellan Libanon och Israel på tisdagen

Under de drygt två år den här bloggen har varit aktiv har jag följt många nyheter från gränsen mellan Libanon och ockuperade Palestina. Den primära anledningen till att jag gjort det är för att nästan ingen annan uppmärksammar spänningarna i den regionen. Anledning nummer två är att väl när europeiska massmedier uppmärksammar väpnade konflikter i den regionen är det Israelkramare som berättar sin version, vilket alltid är en lögnaktig version.

Som jag skrev igår har Israel brutit mot FN-resolutionen 1701 mer än 7.000 gånger sedan den 14:e augusti 2006. Libanon har brutit mot den resolutionen en enda gång, genom att låta Hizbollah fortsätta vistas i södra Libanon. Men libaneserna anser att det inte är ett brott då Hizbollah försvarar landet mot israeliska aggressioner. Hur som helst, igår såg vi ingen reaktion från Hizbollah. Det var just det som ytterligare satte Israel ur spel, och som kan komma att förvärra situationen vid gränsen om omvärlden inte agerar.

Sayyed Hassan Nasrallah höll ett TV-sänt tal till minne av 33-dagars kriget sommaren 2006. P.g.a. att fastemånaden Ramadan drar igång bara om någon vecka bestämdes det att festerna skulle hållas på söndag. Men Qatars emir var på besök i helgen, så festerna sköts upp till igår i stället. Nasrallah förklarade varför Hizbollah inte agerade mot israelernas angrepp. Hade Hizbollah agerat hade israelerna och alla Israelkramare anklagat Hizbollah för att ha varit bakom striden igår. Hade Hizbollah agerat hade många libaneser anklagat Hizbollah för att ha lagt näsan i blött när det egentligen är libanesiska soldater som ska göra motstånd mot israelernas aggressioner. Dessutom finns det de som hade anklagat Iran, om Hizbollah hade agerat.

Så, israelerna ville se en reaktion från Hizbollah för att använda det i sitt psykologiska krig mot landet. Men de misslyckades. Inte nog med det, de libanesiska soldaterna var lika mycket förberedda som vanliga Hizbollah-soldater och slog ner den israeliska aggressionen med järnhand. Så fort israelerna avfyrade granater mot en libanesisk gränspostering sköt libaneserna tillbaka mot en israelisk armébas med samma vapen. Några minuter senare skrek israeliska soldater i megafoner om eldupphör.

Senare på eftermiddagen dök UNIFIL-trupperna upp. Men de kunde inte göra något. Trots att det är deras jobb att hålla ordning och reda vid gränsen klarar de inte av det. Tidigare i somras gick civila till angrepp mot UNIFIL-trupper när de försökte ta bilder på hus "misstänkta för att tillhöra Hizbollah". UNIFIL hade inte frågat om lov från den libanesiska regeringen. Dessutom kränkte de byborna. Under de senare åren har befolkningen i södra Libanon hamnat i liknande bråk med de utländska trupperna. Samtidigt får UNIFIL kritik av Israel för att inte trappa upp kampen mot Hizbollah, vilket sätter UNIFIL i en svår sits. En till kritik är att trupperna ur UNIFIL är placerade allt för långt från gränsen, där de egentligen ska vara stationerade. De sydkoreanska soldaterna som är stationerade i Libanon har byggt sin bas 20 km från gränsen.

Sayyed Hassan Nasrallah bad om ursäkt för att Hizbollah inte agerade mot den israeliska aggressionen igår. Han hänvisade återigen till den svåra situationen organisationen befann sig i. Men han lovade att nästa gång israelerna angriper libanesiska soldater, även om de bara skjuter ett enda skott, kommer Hizbollah att agera. "Vi kommer att kapa av den hand som riktas mot den libanesiska armén", sa Nasrallah.[1]

Detta innebär att Israel måste vara mer försiktig i fortsättningen. Men den allt mörkare mardrömmen för det israeliska statsprojektet skapar en desperat situation för landets expansionister, som i många år drömt om "Eretz Israel", Storisrael. Israel kan inte längre erövra mark i krig. Fredsavtalet med Egypten visar att det finns en svaghet, att Israel förhandlade med en arabstat för att slippa krig. Sen dess har de sparkats från Libanon, fått starkare motstånd från Damaskus och Gaza-remsan och hot om en tredje intifada även på Västbanken. Och USA:s allt mer tveksamma ekonomi gör det ännu mer osäkert för det israeliska projektet, vilket tvingar fram nya allianser med de ostasiatiska staterna, i synnerhet med Indien och Kina. Men inget är säkert i denna värld.

Många människor idag har fortfarande för sig att Israel har den starkaste armén i Mellanöstern. Detta trots reträtten från södra Libanon i maj 2000, trots 33-dagars kriget 2006 och trots att de inte lyckades stoppa raketerna under operation "Gjutet bly" vintern 2008/09. Israels enda vapen är massvält och kollektiv bestraffning, vilket på lång sikt skapar fler motståndsmän än tidigare generationer. Gårdagens angrepp mot Libanons suveränitet visar ännu en gång på Israels svaghet, vars styrka enbart ligger i manipulation av information. Både du och jag vet att det var israelerna som provocerade fram gårdagens konflikt. Vi behöver inte lura oss att tro att israelerna är en grupp människor som sitter snälla och tysta. Man behöver inte gå längre än till den 31:a maj i år, då 9 fredsaktivister mördades på internationellt vatten för att veta det.

Mellanöstern och hela världen marscherar till ett nytt krig, men detta krig är betydligt större än de allra flesta krig. Det är mycket möjligt att nästa krig är det tredje världskriget. Med den växande desperationen bland Israelkramare och sionister finns det absolut inget som hindrar ett till världskrig. När du förstår hur massmedier och politiker manipulerar hela befolkningar att stötta anfallskrig mot länder som Iran, så vet du detta. Inga oliktänkande länder går säkra från sionisternas tyranni.

1) http://www.tayyar.org/Tayyar/News/PoliticalNews/en-US/Nasrallah-accuses-Israel-Hariri-hn-2.htm

http://www.almanar.com.lb/newssite/NewsDetails.aspx?id=148968&language=en

http://e-jihad.se/index.php?option=com_content&view=article&id=2073:nasrullah-qisrael-aer-skoerare-aen-ett-spindelnaetq&catid=42:seyyed-nasrallah&Itemid=135

http://english.aljazeera.net/focus/2010/08/201083115627535963.html

http://www.almanar.com.lb/newssite/NewsDetails.aspx?id=148997&language=en