Hormuzsundet i ny upptrappande konflikt

Iran har återigen börjat utöva tryck på de västerländska ledarna efter tisdagens hot om att blockera Hormuzsundet som länkar den Persiska viken med den Arabiska sjön och till de sju haven. Hoten kommer i samband med en iransk militärövning till havs som inkluderar toppmoderna vapen som få krigsfartyg kan skydda sig från. Samtidigt diskuterar EU nya sanktioner mot Iran, denna gång avseende landets energisektor och i synnerhet försäljningen av råolja till de europeiska länderna.

Iran har tidigare varnat att stänga sundet som förser världen med ungefär en tredjedel av den dagliga globala konsumtionen av råolja. Skillnaden är att Iran nu kräver ett slut på alla konspirationer mot landet. Iranierna är noga med att säkerställa att de söker vänskap med omvärlden, men att de helt enkelt också har tröttnat på att ständigt bli attackerade.

Irans senaste hot verkar också handla om mycket mer än bara sanktionerna, och därmed handlar också om de pågående förändringarna i dess omgivning. Den arabiska våren har försvagat Israels ställning i regionen samtidigt som de väst-allierade arabiska kungadömen upplever instabilitet på grund av revolutionerna. Det senaste hotet om att stänga sundet handlar även om Syrien, som sedan slutet av mars upplevt våld sedan extremistiska wahhabitiska grupper tagit sig in i landet för att störta regimen i Damaskus.

Iran har förstått mycket väl att västvärlden, Israel och de korrupta arabiska kungadömen söker att störta Bashar al-Assad i syfte att installera en pro-israelisk regim i Syrien. Detta är en av de många anledningarna bakom Irans senaste politiska manöver - att flytta fokuset från Syrien till Iran. Genom att flytta fokus från Syrien försvagar man rebellernas (de i Syrien) inflytande då västvärlden också måste fokusera på Iran. Och det är just det de kommer att göra.

Västvärldens ekonomi är idag i spillror. Det går rykten om att EMU, den europeiska valutaunionen, riskerar att kollapsa väldigt snart vilket vore lika omskakande som att EU:s samlade ekonomi backade 10-15 år tillbaka. Samtidigt upplever USA en kris som för var dag blir mer och mer verklig för en amerikansk befolkning som också samtidigt i allt större utsträckning överger termen och idén "den amerikanska drömmen". Drömmen har alltid varit en dröm, och verklighetens skulder har försatt landet i en kris som åtminstone jag inte tror att amerikanerna kan lösa på 50 år.

Att Iran nu på riktigt varnar om att de kan tänka sig stänga Hormuzsundet handlar också om att utöva ekonomiskt tryck på de västerländska ledarna som nu tvingas välja mellan att antingen fortsätta anklaga Iran för en massa konstigheter och därför att riskera en fördjupning av de ekonomiska kriserna eller att lägga ner sanktionerna mot landet - då en blockering av Hormuzsundet kan mycket möjligt pressa upp råoljepriset till de priser vi upplevde under 2007-08. Vi talar om priser på 150 USD per fat, och mycket troligt högre än så.

Den senaste manövern har därmed gett Iran ett övertag, som nu själv kan införa sanktioner riktad specifikt mot västvärlden. Det här betyder att Iran upplever sig säker och redo att konfrontera alla former av repressalier. Det är inte särskilt troligt att väst klarar av ett krig mot Iran, men väljer de att ta det steget har Iran haft 30 år på sig att förbereda sig - och som nu står redo att slåss både mot sionisterna och wahhabiterna.

Mest troligt kommer vi att se en verbal upptrappning under de kommande veckorna. Men samtidigt upplever jag att iranierna nu är redo för att förändra världspolitiken och sätta ett slut på USA:s Mellanösternpolitik och dessutom ge israelerna en väldig bra anledning till att börja packa sina väskor och lämna Palestina. Vi lever i en tid hundratals miljoner människor världen över har väntat på i många årtionden. Vi lever i en tid späckad av Palestinas befrielse och korruptionens massdöd i Mellanöstern. Det här är förmodligen den absolut sista chansen för västvärldens ledare att lägga ner hoten mot Iran och inleda en vänskaplig närmande till landet.

http://almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=39716&cid=22&fromval=1&frid=22&seccatid=146&s1=1

Jerusalem i Knessets sikte

Det israeliska parlamentet Knesset planerar snart att diskutera frågan om att göra Jerusalem till den "judiska statens" huvudstad, och även för alla judar i hela världen. Detta avslöjande kommer efter flera årtionden av vräkningar av palestinier i den heliga staden. Än så länge räknas Tel-Aviv som regimens huvudstad då tre miljoner människor bor i stadens närhet där även flera myndigheter och finansiella center är belägna.

Vissa palestinier avfärdar idén om att göra Jerusalem till en judisk huvudstad efter avslöjandet då de tycker att Knesset inte är berättigat att besluta i sådana frågor, men många människor befarar nu att vräkningarna kan bli fler och ännu våldsammare när Jerusalem får en officiell status som en "judisk huvudstad med en judisk majoritet", vilka vräkningarna ursprungligen syftade till - att göra judarna till en majoritet i Jerusalem.

Judar och judar, de flesta är faktiskt khazarer och inte särskilt troende. Snarare icke-troende. Det här har därför mer med politik än religion att göra. Israels syfte till att ta över Jerusalem är att göra slut på det palestinska folket som gjort Jerusalem till sin symbol för det väpnade motståndet mot den 64 år långa ockupationen av deras land. Klippdomen (al-Quds) och al-Aqsa moskén har blivit de palestinska muslimernas symbol för denna kamp.

Bortsett från Klippdomen har även kyrkor utsatts för vandalisering under åren. Muslimer har varit de främsta kritikerna av denna vandalisering, vilket har resulterat i frågan; var är de kristna kritikerna?

De kristna har alltid varit splittrade i frågan om "Israel", där de pro-israeliska kristna svarat med att mörda Israel-kritiska kristna som i Libanon, Syrien och Irak. Det syriska fallet är det senaste i raden där wahhabitiska extremister, med stöd från västvärlden, mördar kristna som stödjer president Bashar al-Assad och hans kamp för Palestinas befrielse.

Den libanesiska TV-kanalen och nättidningen al-Manar, som följer nyheten, riktar kritik mot Arabförbundet som ännu en gång ignorerar sionisternas ambitioner om att göra Jerusalem deras. Arabförbundet är redan upptagen med att störta regeringen i Damaskus, naturligtvis på västvärldens och Israels begäran. Det är uppenbart att även denna gång står palestinierna ganska ensamma och att de får nöja sig med att endast ett fåtal länder stödjer de även i denna frågan. Samtidigt fortsätter Israel att gräva precis under Klippdomen, vilket de fortfarande får kritik för från palestinskt håll.

http://almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=39316&cid=23&fromval=1&frid=23&seccatid=18&s1=1


(OBS! att den här bloggen gör skillnad på judar och sionister och att den anser att judar följer den heliga skriften Toran (det Gamla Testamentet) medan sionister följer Talmuden vilken är en rasistisk och sekteristisk skrift, och medger därför om att det finns judar som tar avstånd från den sionistiska regimens (Israels) politik och ideologi) 

Terrordåd skakar Damaskus

Två bilbomber exploderade igår vid byggnader tillhörande Syriens säkerhetstjänster i Damaskus. 55 personer uppges ha mist livet, bland annat många civila, i det första självmordsattentatet i huvudstaden Damaskus sedan wahhabitiska extremister, med stöd från västvärlden samt Turkiet, Qatar och Israel, förklarade krig mot Syrien i våras. Medierna i arabvärlden rubricerar attentatet som ett "terroristdåd" eller "självmordsdåd", medan majoriteten av de västerländska medierna använder beteckningen "bombdåd", vilket är betydligt mindre dramaturgiskt laddat än de två andra. De syriska myndigheterna pekar på al-Qaida som skyldig till dådet.

Dådet i Damaskus ägde rum två dygn efter att 16 rapporterade bomber exploderade runt om i Irak, främst i Bagdad som skördade omkring 70 människoliv. De två attackerna har många likheter, med den enda skillnaden att bomberna i Damaskus riktades främst mot säkerhetsapparaten som spenderat de senaste nio månaderna med att jaga al-Qaida terrorister. I torsdags, en dag före dådet, greps eller dödades mer än 100 terrorister kopplade till al-Qaida rapporterade syriska armékällor. Våldet har därmed åter trappats upp efter månader av massgripanden av terrorister som försvagat deras verksamhet i Syrien.

I mitt senaste inlägg skrev jag om splittringen som äger rum inte bara i Syrien, utan i hela arabvärlden. Jag nämnde för flera veckor sedan att människor i regionen ställs idag inför två alternativ som de måste välja mellan - antingen att stödja Saudiarabiens allians vilken omfattar de korrupta arabledarna, al-Qaida, Israel och västvärldens axelmakter, eller det andra alternativet Iran, Syrien och Hizbollah vilket inte sällan kallas för "motståndets allians", motståndet mot USA och Israel vill det säga. Saudiarabien och dess allierade är nämligen inte intresserade av att göra motstånd mot USA och Israel. Tvärtom, Saudiarabiens allra bästa vän på den internationella arenan är USA, och gång på gång bekräftar wahhabitiska och salafitiska grupper deras strävan att närma sig Israel.[1,2]

Detta bör förklara för dig varför jag förkastar Saudiarabiens, USA:s och al-Qaidas politiska linje. Denna linje har inget med mänskliga rättigheter att göra, eller med demokrati att göra. Inte heller om palestiniernas lidande. Wahhabiter som talar om demokrati söker endast tillfälligt stöd från en förvirrad väljarkår. Men detta tillfälliga stöd räcker för att skapa en wahhabitisk regim, och i detta fall verkar Egypten vara det bästa exemplet just idag. I Egypten pågår det nu revolution nummer två, just för att revolution nummer ett gav militären, som är allierad med USA, makten.

Målet med Syrien är inte att skapa demokrati - president Bashar al-Assad har som många gånger tidigare nämnt i denna blogg redan genomfört reformer, och mer är på väg. Målet är istället att skapa en wahhabitisk regim som allierar sig med det israeliska projektet, en regim som alltså blir emot Iran och Hizbollah. Allt som har hänt de senaste nio månaderna handlar om just detta, och inget annat. Därför har Turkiet och Qatar tränat wahhabitiska extremister och skickat de till Syrien.

Västerländska medier rapporterar väldigt sällan om sanningen, en sanning som blivit som ett arabiskt uttryck säger "en gaffel i sionisternas ögon", precis som när Hizbollah besegrade den israeliska armén i 33-dagars kriget sommaren 2006, en seger förödmjukat sionisterna. Sanningen i Syrien är att det syriska folket står på Bashar al-Assads sida. Jag har upptäckt att Aftonbladet och Dagens Nyheter ofta påstår att det pågår massiva demonstrationer mot Bashar al-Assad. Några bilder visar de sällan, just för att samtliga större protester i Syrien domineras av stora porträtter på presidenten Bashar al-Assad. Så, man visar hellre bilder på några tiotals demonstranter och ger de krigsrubriker.

Senast igår påstod DN att stora demonstrationer skulle hållas mot presidenten i Damaskus som var planerade att äga rum bara några få timmar efter terrordådet. Senare på kvällen publicerade man ingen artikel om demonstrationerna. På arabisk TV fick jag dock höra att en halv miljon syrier samlades i Damaskus för att visa deras stöd till Bashar al-Assad. Det var kanske därför DN struntade i att publicera en artikel. I onsdags samlades miljontals människor i Damaskus för att demonstrera FÖR Bashar al-Assad. Inte skrev man något om de heller. När tio personer demonstrerar mot någon, blir det krigsrubriker. Men när miljoner demonstrerar för, tittar man hellre bort.

Här är onsdagens demonstrationer i Damaskus:

1)http://english.alarabiya.net/articles/2011/12/20/183626.html

2)http://www.haaretz.com/news/exiled-syrian-opposition-leader-to-visit-knesset-next-month-1.221499

Misslyckat statskuppförsök i Irak och landets nya politiska linje

I veckan lämnade de sista amerikanska trupperna Irak, och därmed avslutade USA officiellt sin nio år långa ockupation av landet. Dock ska 800 amerikanska säkerhets-"experter" stanna kvar i enlighet med överenskommelsen som också ledde till ockupationens slut. Men bara ett dygn efter ockupationens slut utfärdades en arresteringsorder mot landets vice president Tariq al-Hashemi för påstått deltagande i politiska mord i Irak.[1] Al-Hashimi flydde till Arbil i den kurdiska regionen i norr.

Samtidigt har ett antal ministrar valt att bojkotta parlamentet, vilket förargat al-Maliki som nu kräver ett slut på bojkotten. Igår exploderade minst nio bomber runt om i Bagdad vilka krävde minst 70 människors liv. Redan nu spekuleras det om att dådet genomfördes av utländska agenter.[2] I och med al-Malikis nya politiska linje, som bland annat består av otvivelaktigt stöd till den syriska presidenten Bashar al-Assad, är det högst sannolikt att USA och Israel söker att återigen destabilisera Irak för att ge en mer pro-israelisk ledare chans att ta över makten i landet.

När USA invaderade Irak i mars 2003 sade den dåvarande amerikanska presidenten George Bush den yngre att hans land var redo att "kriga mot terrorismen" i 100 år, och att ockupationen av Irak kunde pågå så länge det behövdes. År 2007 gick det rykten om att USA byggde en massiv underjordisk bas under Bagdad, en bas vars syfte att ge USA ett starkt fäste i underrättelsekriget i Mellanöstern. Det var sannolikt också tänkt att den basen skulle fungera som en huvudcentral i framtida krig mot Iran och Syrien.

USA:s dröm om att få ockupera Irak på obestämd tid gick i graven under de senaste 2-3 åren som varit fullspäckade av framgångsrikt väpnat motstånd mot de amerikanska trupperna stationerade i Irak. Trots att Mahdi-armén, den mest inflytelserika organisationen, hade en tillfällig vapenvila. Varningarna om att denna organisation snart skulle ta till vapnen på nytt skrämde slag på amerikanerna. Det senaste årets utveckling i Syrien fick Obama-administrationen att tänka nytt, och valde därför så småningom att dra hem trupperna från Irak i enlighet med den bilaterala överenskommelsen med Irak.

Det här nämns inte i västerländsk media, men jag kan garantera mina läsare att nästan samtliga presidenter och premiärministrar i västvärlden är djupt oroade över Iraks nya politiska linje, i synnerhet landets stöd till Syrien. I synnerhet är USA, Storbritannien, Frankrike och Israel oroade. I samma grupp kan även Saudiarabien tilläggas. I ett västerländskt försök att störta Bashar al-Assad, har Irak åter stärkt sitt politiska inflytande i regionen och använt detta till att ställa sig emot destabiliseringen i Syrien. Irak har inofficiellt anslutit sig till Irans allians, vilken också omfattar Syrien och Hizbollah.

Mellanöstern är på väg att splittras i två läger - där den ena tillhör Irans allians och den andra Saudiarabiens. Den saudiska alliansen styrs från Riyadh, Saudiarabiens nuvarande huvudstad. Men under tiden Israel existerar kommer Riyadh i sin tur att styras från Tel-Aviv. Väl när Palestina befrias, vilket nästan till synes hela världen tror är väldigt snart, kommer Riyadh att stå ensamt. Men idag kan vi tydligt se en trend där de som är lojala till Riyadh sträcker en hand till Israel.[3,4]

Vad som kommer att hända i Irak framöver är fortfarande delvis oklart. Irakierna vill stå på motståndets sida, motståndet mot sionismen. Men de kommer att möta fler terrorister som försöker leda landet in i ett inbördeskrig istället. Men ur askan växer en ny allians som ger Satans smutsarbetare på Jorden en väldig svår framtid.

1)http://www.presstv.ir/detail/216620.html

2)http://www.presstv.ir/detail/217138.html

3)http://www.haaretz.com/news/exiled-syrian-opposition-leader-to-visit-knesset-next-month-1.221499

4)http://english.alarabiya.net/articles/2011/12/20/183626.html

Från Irak till Syrien - ett krig från pansarvagnar och flygplan till oprofessionell journalistik

I fredags avslutades officiellt USA:s nästan nio år långa ockupation i Irak. President Obama höll ett tal till flera amerikanska soldater i delstaten North Carolina där han "välkomnade" hem trupperna. Samtidigt hölls en ceremoni i Bagdad som den sista basen under amerikansk kontroll. Just nu rapporteras det att omkring 4.000 amerikanska soldater befinner sig på irakisk mark, men att dessa kommer att lämna landet under de kommande dagarna.

USA krävde tidigt att inga bilder visades på de trupperna som lämnade landet. Precis som i början av kriget råder det även idag totalt mörker över USA:s verksamhet i landet. Flera multinationella nyhetsbolag världen över har valt att inte rapportera något alls om USA:s reträtt. Irakkriget har format de senaste årens globala politik och lett till vad många idag anser början på ett nytt Kallt krig. Att nyhetsbolagen ignorerar reträtten kan förklaras på alla möjliga sätt, men förutom på det journalistiska sättet.

Samtidigt flyttas fokuset till Syrien. Syrien har under de senaste nio månaderna utsatts för en hemsk attack från flera nyhetsbolag, som varit drivkraften bakom den illegala "oppositionens" terror mot både obeväpnade medborgare och soldater i Syrien. Lögnerna är uppenbara då det påstås febrilt att flertalet syriska soldater deserterat och startat ett uppror mot regimen när det redan finns obestridlig bevis på att majoriteten av rebellerna är tränade av andra än den syriska armén, främst av den turkiska armén och även av israeliska soldater i enskilda fall.

De som nu kallas av de oprofessionella medierna för "Syriens befolkning" är inte det syriska folket alls, utan Turkiet-baserade demonstranter som hyllar terrorn mot Syrien. Låt mig exemplifiera med ett citat av den Syriska människorättsobservatoriet, baserat i London och som styrs av al-Qaida-fanatiker:

"Alla är totalt frustrerade över Rysslands agerande, säger Moussab Azzawi från London-baserade Syriska människorättsobservatoriet."[1]

Verkligheten är annorlunda då det sedan oktober hållits dussintals demonstrationer där miljontals människor hyllat Rysslands och Kinas vägran att införa sanktioner mot Syrien i FN:s Säkerhetsråd.[2] Ryssland är en av Syriens allra närmaste allierade, och det säger mycket när en London-baserad organisation försöker attackera just dessa relationer mellan Damaskus och Moskva. Det säger mig att västvärlden är orolig över denna allians.

Det sättet som medierna ljuger på om situationen i Syrien är inte bara oprofessionellt. Jag anser att det är i likhet med högförräderi, som än idag straffas med döden i dussintals länder världen över. Förräderi mot mänskligheten och de mänskliga rättigheterna. Lögnerna om Syrien är så pass uppenbara att jag misstänker att varenda påläst person faktiskt känner till de wahhabitiska terroristernas verksamhet på syrisk mark. Det handlar därför inte bara om okunskap, utan även om ignorans.

Världen är på väg att delas upp i tre läger. Två av de lägren kommer att bestå av wahhabiter/salafiter på ena sidan och troende muslimer på den andra sidan. Samtidigt delas världen återigen upp mellan väst och öst, med USA och EU inriktad på krig mot Afrika och Asien samtidigt när de asiatiska stormakterna alltmer protesterar mot västvärldens våld. Som tidigare rapporterat på denna blogg har Ryssland skickat ett 60-tal krigsfartyg till syriskt territorialvatten och dessutom levererat toppmoderna vapensystem både mot avancerade stridsflygplan som flyger på över 20 km höjd och mot krigsfartyg hundratals kilometer från kusten.

Den syriska armén har besvarat den väststödda terrorismen med våld, och numera sitter hundratals terrorister i fängelse, de flesta med risken att dömas till döden. Till skillnad från de oprofessionella nyhetsbolagens påståenden har terroristernas verksamhet försvagats avsevärt. Den syriska armén är enad, till skillnad från dessa påståenden. Utöver det, något samma medier valt att inte rapportera, har USA:s och Frankrikes ambassadörer återvänt till Damaskus vilket visar att dessa två länder har förlorat hoppet om att störta Bashar al-Assad.

Turkiet som abrupt valde att inta en fientlig ställning mot regimen i Damaskus efter flera år av vänskapliga närmanden mellan de två länderna, förlorar dessutom idag ekonomiskt då Syrien har stängt gränsen för de turkiska entreprenörerna som nu tvingas att stänga ner sina fabriker på grund av minskad försäljning. Den turkiska premiärministern Recep Tayyip Erdogan som blev omåttligt populär i samband med den israeliska massakern på fartyget Mavi Marmara i maj 2010, kritiseras idag hårt av demonstranter i flertalet städer runt om i Mellanöstern. Att gå från att vara en Israelkritiker till att stödja terrorister som mördar oskyldiga människor har visat sig vara ödesdigert för Erdogan, som nu dock åter vunnit stöd från västvärldens ledare. Men samtidigt har Irak alltmer visat stöd till Syrien, och den amerikanska reträtten har stärkt irakiernas självförtroende. Medan Turkiets relationer till Damaskus tynat bort har Irak visat sina sympatier med det syriska folket som upplever samma sorts terror irakierna fick uppleva sedan USA invaderade deras land.

Sedan behöver jag inte ens skriva om Syrien. Det räcker med att skriva om Bahrain, vars befolkning torteras och mördas av saudiska trupper, brittiska agenter och av Bahrains egna säkerhetsapparat för att visa denna dubbelmoral som dominerar dessa massmedier ifråga. I denna grupp finnes även flertalet arabiska medier, där i synnerhet al-Jazeera framstår som en hypokritisk media. Inte nog med att al-Jazeera nyligen avslöjades för att ha kommit överens med den amerikanska armén om att inte rapportera om allt från Irak... al-Jazeera har också drabbats av interna konflikter på grund av behandlingen av Bahrain och revolutionen i huvudstaden Manama. Många har sagt upp sig från den Qatar-baserade TV-stationen.

Bahrain, till skillnad från Syrien, styrs av wahhabiter. Wahhabiter som allierar sig med det israeliska projektet och västvärldens massmordspolitik i Mellanöstern. Det gör inte Syrien, men Bahrains nuvarande regim gör det. Västvärldens ledare har avslöjat sig för att stödja dessa wahhabiter som sympatiserar med al-Qaida. Behöver man säga mer?

1)http://www.dn.se/nyheter/varlden/hundratusentals-pa-gatorna-i-syrien

2)http://www.presstv.ir/detail/213652.html

Hur syrierna upplever sig idag:

http://www.presstv.ir/detail/214867.html

Putin anklagar USA för valprotesterna i Ryssland

Kort efter att det preliminära valresultatet från helgens val i Ryssland offentliggjordes drabbades demonstranter samman med kravallpolis i Moskva. Såvitt jag har förstått av situationen blev det rätt våldsamt, men att det senare blev lugnare när ett antal demonstranter greps av polisen.

Demonstranterna anklagade premiärminister Vladimir Putin för valfusk, vilket han nekade till. Västerländska medier, och även USA:s utrikesministern Hillary Clinton hakade på anklagelserna och attackerade det ryska valet. Vilket senare fick Putin att slå tillbaka mot Clinton för att ha legat bakom demonstrationerna mot det ryska valet.

För mig, som mest är intresserad av Mellanöstern-politik, påminner detta om det iranska presidentvalet i juni 2009 då den väststödda gröna rörelsen anklagade den omåttligt populäre presidenten Mahmoud Ahmadinejad för valfusk. Putin är själv populär i sitt eget land och representerar en stor nationalistisk front i Ryssland. Ett land som före Putins tid styrdes av korrupta ledare som av det ryska folket sågs som knähundar till västvärlden.

Liksom i Iran-fallet, hakade västerländska medier alltså på anklagelserna om valfusk i Ryssland helt ointresserade av att själva undersöka om fusk verkligen har ägt rum. Givetvis råder det osäkerhet, och därför måste man söka efter bevis. Men så gjorde man inte i Iran-fallet och naturligtvis inte i Ryssland idag.

Clintons attack ter sig vara mer av en världspolitisk sort än en intern rysk angelägenhet, då USA väldigt gärna skulle vilja se kaos på Moskvas gator för att tvinga ryssarna att fokusera på sitt eget land i dagarna när hela västvärlden planerar ett regimskifte i Syrien, ett land Ryssland nu ger de allra modernaste vapensystemen för att avskräcka de västerländska krigsivrarna.

Hur som helst, då det har varit svårt att följa detta på grund av sin natur avslutar jag inlägget med ett youtube-klipp som visar de amerikanska TV-kanalerna Fox News och CNN begå väldigt intressanta misstag. RT (Russia Today) står för videoklippet.


Putin anklagar USA för att lägga näsan i blött

http://www.presstv.ir/detail/214477.html

Iran visar bilder på den tillfångatagna "drönaren"

I förra veckan avslöjade iranska källor att landets armé tillfångatagit en så kallad "drönare" eller ett obemannat spaningsflygplan. Källorna utgav att drönaren var amerikansk och av typen RQ-170, som har "stealth"-teknologi och som sattes i tjänst så sent som 2007. Källorna utgav också att planet var i "gott skick", vilket många först tolkade som sarkasm efter "nedskjutningen" av flygplanet - en fullträff resulterar i att flygplanet exploderar i många bitar och kan då knappast anses vara i gott skick. Iransk humor, kanske?

USA dementerade först uppgifterna, men medgav om att man har mist kontakten med samma flygplan några dagar senare. Idag valde den iranska militären att visa upp flygplanet för hela världen, och sannerligen är det i gott skick. Militären uppgav att man helt enkelt tog över flygplanet på elektroniskt vis och landade det på iransk mark. Det intressanta är att det var den första gången det flygplanet flög över Iran, så med andra ord har Iran visat att den har kompetensen att kapa ett obemannat flygplan elektroniskt på första försöket, och inget gammalt flygplan utan ett splitternytt.

RQ-170 uppges av inofficiella amerikanska militärkällor inte vara den allra mest avancerade i amerikanernas arsenal. Då flygplanet bara har en motor, vilket i fall av haveri resulterar i krasch, valde det amerikanska flygvapnet att skippa att installera de mest avancerade teknologierna i flygplanet i rädsla för att de skulle hamna i fiendens händer. Men ett flygplan som saknar utrustning är värdelöst, så RQ-170 bygger på den mest avancerade stealth-teknologin och är i stort sett osynlig för all radar. Dessutom är flygplanet fullspäckat med de senaste spanings-teknologierna.

Iran har därmed besegrat USA:s mest avancerade stealth-teknologi och förnedrat den amerikanska militären genom att hacka igenom brandväggen och låta den amerikanska markbaserade piloten hemma i USA maktlöst se sitt flygplan landa på en iransk flygfält för att senare tas om hand av iranierna. Detta samtidigt när de amerikanska presidentkandidaterna försöker visa sin duglighet inför de israeliska lobbyorganisationerna inför presidentvalet i nästa år. Det finns bara ett sätt att visa sin duglighet - genom att hota att invadera Iran.

USA i synnerhet förlitar sig helt och hållet på sitt flygvapen i början av fullskaliga invasioner. Genom att med sina flygplan angripa luftvärnsbatterier och bepansrade fordon öppnar man dörren för sina markbaserade kollegor för att promenera in i landet. Så blev det med Irak i mars 2003. Iran har idag teknologin att hacka drönare, och högst sannolikt även konventionella, bemannade stridsflygplan. I fall av en amerikansk attack mot Iran är risken stor att Iran landar de amerikanska flygplanen på sina flygfält utan att orsaka några som helst skador. De amerikanska piloter som ofrivilligt landar i Iran grips, och deras öden hamnar i händerna på de amerikanska politikerna. Och ja visst, i de israeliska lobbyorganisationernas händer också.

Hizbollahledare hyllar Iraks befrielse

Igår var det den tionde dagen i Ashura', då Imam Hussein (frid vare med honom), profeten Muhammeds (frid vare med honom, hans familj och hans följeslagare) dotterson, mördades och föll martyr av Yazids arméer. Efter att han mördades kidnappades hans familj. Sedan den förskräckliga händelsen har muslimer hållit ceremonier kallade för Ashura' för att minnas och uttrycka ånger över det som hände, ånger att nästan inga muslimer kom till imamens undsättning. För miljontals muslimer sedan massakern på Imam Husseins familj har Ashura' varit viktig i deras liv. Yazid är numera sedd som en förrädare av den värsta sorten.

Varje år högtidshålls Ashura', men för varje år samlar ceremonin också allt fler människor. I Beirut samlades nästan 1,5 miljon människor i förorten Dahiye strax söder om huvudstaden på tisdagen. Vid lunchtid kom Hizbollahledaren Sayyed Hassan Nasrallah förbi fotbollsstadion som var en samlingsplats för dagen och han blev hyllad av de tiotusentals människor som var på plats. Senare höll han ett TV-sänt tal där han talade om Imam Hussein och om de händelser som plågar dagens värld. Nasrallah repeterade organisationens motivation att försvara Libanon mot alla inkräktare, och varnade mot alla utländska komplotter mot landet och övriga länder i regionen.

Nasrallah talade även om något hela världen har ignorerat på senare tid; USA:s reträtt från Irak något Hizbollahledaren ser som en amerikansk krigsförlust. Han påminde åhörarna om att USA planerade att stanna i Irak för all evighet, och George W. Bush talade själv om att "kriget mot terrorismen" kan pågå i 100 år. Men motståndsorganisationerna i Irak lät detta inte hända, och idag finns det bara 9.000 amerikanska soldater kvar i Irak. Innan årets slut ska alla stridande soldater ha lämnat landet, och bara 800 "experter" vara kvar.

Medan massmedierna, västvärldens liksom arabvärldens, bara har två länder i minnet - nämligen Syrien och Iran - drar USA sig ut ur ett land som sionister har drömt om att ockupera sedan hundratals år tillbaka. Detta är ett historiskt nederlag väldigt likt Vietnamkrigets slut. Men fortfarande pratar medierna bara om Syrien och Iran. Syrien och Iran...Syrien och Iran. Ibland också om Hizbollah. De tre aktörerna, och även Hamas har slagit hål i sionisternas dröm om världsherravälde. Irak är idag en med i gänget.

Nasrallah sade att Hizbollah besegrade den mäktigaste armén i Mellanöstern, Israel, men att Irak besegrade den mäktigaste armén i hela världen! I Ashura' i år fick irakierna uppleva en seger mot de som representerar Yazid.

http://almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=37176&cid=23&fromval=1&frid=23&seccatid=14&s1=1

Färska bevis på terrorister på syrisk mark

Den som tidigare läst denna blogg känner redan till min inställning gentemot våldet i Syrien. Jag erkänner den syriska oppositionen som med fredliga medel söker reformer i sitt land. Men jag erkänner inte de våldsamma terroristerna som en del av denna legitima opposition eller som en del av det syriska folkets inställning gentemot president Bashar al-Assad - vore majoriteten på hans sida eller ej.

Det är dessa terrorister som blivit skiljelinjen för hela världen. Medan halva världen påstår att dessa terrorister inte existerar, väljer den andra hälften att påpeka dessa som problemet. Jag tillhör den andra hälften, och jag i egenskap som bloggare vill gärna dela med mig bevis på deras existens och deras våldsamma handlingar. Jag är en ledsen vittne till massmediernas historiska svek mot de demokratiska principerna, respekt till de mänskliga rättigheterna och respekten till den nationella suveräniteten - den syriska nationella suveräniteten. Suveräniteten som ger ledaren för landet, presidenten, oavsett om han vore populär eller ej rätten och plikten att bekämpa terrorismen utan att hindras av den hypokritiska hälften av denna värld.

Med det sagt röstade 19 av de 22 medlemmarna i Arabförbundet för sanktioner mot Syrien. Endast Libanon och Irak var emot sanktionerna, men valde snarare att lägga ner sina röster. Den 22:a medlemmen är Syrien, som idag insåg att den har 19 arabiska fiender. Jag som har arabisk bakgrund upplever mig sviken av de arabiska ledarna för att de fortfarande springer Israels ärenden, istället för att visa solidaritet med det syriska folket mot de väst-finansierade terroristerna.

Jag tror att tid är den mäktigaste förstöraren i vår universum. Tid förstör allt. Med tiden dör stjärnor och planeter. Men på vår Jord är ignorans den största förstöraren idag. Trots beviset, ignorerar stora massor människor dessa terroristers existens. Men det hindrar inte mig. Jag är inte frustrerad över våldet mot Syrien. Våldet i Syrien har förutsetts i hundratals år. Men jag är frustrerad över hur pass hypokritiska vissa människor kan bli, att de ignorerar och vänder bort från sanningen. Sanningen om att wahhabitiska terrorister med bas i det strikt wahhabist-dominerade Saudiarabien sprider våld runt om i regionen. Det är dessa al-Qaida terrorister västvärlden, inklusive Sverige, nu stödjer. Samma terrorister som man för bara några få år sedan sade sig "slåss mot". Men jag insåg dessa lögner väldigt tidigt, för jag vet att om västvärlden verkligen ville slåss mot al-Qaida hade man invaderat Saudiarabien och inte Afghanistan. Saudiarabien är västvärldens närmaste allierad efter Israel. Två regimer som bygger på terrorism är den "demokratiska" västvärldens bästa vänner.

Man behöver inte stödja den syriska regeringen bara för att deras fiende är al-Qaida. Men det minsta man kan göra är att sprida ordet. Om terroristerna stoppas kan Syrien genomgå fredliga reformer, vilka redan äger rum i skuggan av terrorn. Som tidigare påpekat i denna blogg får Syrien en ny konstitution tidigt i nästa år, vilken är ett resultat av en dialog mellan den legitima och fredliga oppositionen och president al-Assad. Anledningen till att så många ledare stödjer terroristerna är för att de vill störta Bashar al-Assad med våld i syfte att säkra Israels säkerhet. Det är vad detta handlar om. Israel.

Västvärldens och Israels stöd till terroristerna:

http://www.presstv.ir/detail/212224.html

http://www.presstv.ir/detail/211887.html

Hycklande ledare i Bahrain uppmanar sina medborgare att lämna Syrien samtidigt som deras egen befolkning torteras och mördas hemma:

http://www.almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=36286&cid=23&fromval=1&frid=23&seccatid=20&s1=1

Allt fler amerikanska politiker vill stödja terroristorganisationen MKO:

http://www.presstv.ir/detail/212420.html

USA öppnar sina al-Qaida-fängelser och släpper terrorister för att slåss mot Syrien:

http://english.farsnews.com/newstext.php?nn=9007274429&mid=5359

Nato rekryterar wahhabiter:

http://www.islamtimes.org/vdcj8yevauqeyyz.92fu.html

Befolkningen i Bahrain protesterar mot Arabförbundets dubbelmoral, men ignoreras som vanligt:

http://www.almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=35236&cid=23&fromval=1&frid=23&seccatid=27&s1=1

Och fortfarande växer stödet till Bashar al-Assad:

http://www.presstv.ir/detail/211112.html

Den arabiska vintern drar igång

Medier rapporterar att tretton personer miste livet i de senaste protesterna i Egypten. Egyptierna demonstrerar för att snabba på de rättsliga processerna mot de poliser och soldater som dödade och skadade demonstranter i den första vågen av protester då Hosni Mubaraks styre föll tidigare i år. Tusentals människor har fortsatt att demonstrera under sommaren och hösten för att de vill se honom bli avrättad. Egyptierna tror nämligen att det nuvarande militärstyret tänker mildra straffet för Mubarak och dessutom ta över makten i landet. Militärstyret har anklagats från flera håll både i Egypten och av analytiker i andra länder för att vara en fortsättning på Mubaraks regim.

Samtidigt rapporterar arabiska medier att två ungdomar mist livet sedan de skjutits av saudiska trupper i östra Saudiarabien. De två dödsskjutningarna ägde rum vid två olika tillfällen. Den andra mannen dödades under nattens oroligheter, som idag spekuleras kan vara början på en saudisk revolution. Protester mot den tyranniska regimen i huvudstaden Riyadh har pågått i samband med protesterna i de andra arabländerna, men var till en början väldigt små och koncentrerade till de östra provincerna i landet, som bebos till mesta delen av shiiamuslimer. Det wahhabitiska styret i Riyadh har försökt att närma sig sunnimuslimerna i syfte att skapa splittring mellan sunni- och shiiamuslimer i hela arabvärlden, vilket alltså resulterade i protester i de östra delarna av landet. Många shiiamuslimer klagar på att regimen marginaliserar de och försöker locka till sig stöd från sunnimuslimer genom splittring.

I grannlandet Kuwait, med en befolkning på bara 3,5 miljoner, har större protester ägt rum i mer än en vecka med tiotusentals demonstranter. Än så länge rapporteras inget våld från Kuwait, men det finns en oro över att det kan bli blodigt väldigt snart. Saudiska trupper stationerades i Bahrain och Jemen i syfte att försvara regimerna i de länderna, med mycket blodspillan som resultat. I Bahrain, med bara en miljon invånare har redan hundratals dödats och tusentals gripits och torterats. Trakasserier rapporteras varje dag i Bahrain.

Efter några månader i nedförsbacke verkar den arabiska revolutionen dra igång igen. Denna gång sker det mesta på den arabiska halvön, och jag tror att Saudiarabien kommer att drabbas av de största protesterna sett till antal demonstranter. Väl när Saudiarabien börjar skaka är Jordanien förmodligen nästa land. Det finns exempelvis klara bevis på att kungafamiljen i Amman stöttat och fortsätter att stödja terroristerna som försöker genomföra en statskupp i Syrien. Trots att den jordanska kungafamiljen är populär tror jag att protesterna i landet kommer att växa under de kommande månaderna.

http://www.almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=35746&cid=23&fromval=1&frid=23&seccatid=28&s1=1

http://www.presstv.ir/detail/211259.html

http://www.almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=35636&cid=23&fromval=1&frid=23&seccatid=19&s1=1

Önskad oljeledning bakom krigshetsen mot Syrien

Den före detta libanesiska ministern Nasser Qandil har gjort sig känd i arabvärlden för sina analyser av flera politiska händelser. I sin senaste intervju på den libanesiska TV-kanalen al-Manar igår förklarade Qandil ett av syftena bakom västvärldens krigshets mot Syrien. Han förklarade att USA och Europa sökte att störta regimerna i Damaskus och Teheran i syfte för att bygga en oljeledning (pipeline) från Afghanistan till östra Medelhavet, antingen Syrien eller Libanon.

Västvärlden konkurrerar med Ryssland och Kina om Asiens naturtillgångar, i synnerhet i Afghanistan. För västvärlden har den Persiska viken blivit allt för problematiskt då Irans flotta lätt kan blockera viken och strypa flödet av olja till väst. Därför insåg man Medelhavets strategiska läge, vilket man också kunde använda för att isolera Ryssland. Detta förklarar västvärldens ständiga försök till att destabilisera Libanon och dess hot om våld mot Syrien. Av samma skäl valde Ryssland att skicka krigsfartyg till Syriens kustvatten för att signalera till väst.[1]

Ryssland var snabb med att kritisera NATO:s flygangrepp mot Libyen. Men ryssarna var inte ensamma om det. Kina har allt eftersom dess ekonomi utvecklats begett sig in på den geopolitiska arenan och stöttat Ryssland i flertalet frågor, även i Libyen-frågan. Mellanöstern och Afrika är två regioner de två stormakterna alltid kommer överens om. Även i frågor som berör centrala Asien har de två makterna kommit närmre varandra på senare år.

Medan exempelvis Libanon valde att lägga ner sin röst i frågan om sanktioner mot grannlandet Syrien i FN:s Säkerhetsrådet (vilket den libanesiska regeringen fick mycket intern kritik för), röstade Ryssland och Kina emot sanktionerna. Då de båda länderna har veto-rätt, gick sanktionerna inte igenom.

Jag har tidigare påstått att ett västerländskt krig mot Syrien kan leda till ett nytt världskrig. I och med Rysslands växande militära närvaro i Medelhavet, bekräftas inte enbart de farhågor utan nu hamnar vi i en situation vi inte skådat på 20 år - sedan Kalla krigets slut. Att påstå att det snart blir krig mellan väst och Ryssland är fortfarande lite långsökt. USA och Europa har helt enkelt inte råd med fler krig, och det vet ju hela världen. Men som tidigare påpekat handlar det inte bara om naturtillgångar, utan även om Israels framtid - vilket ligger i de mäktiga Israel-lobbygruppernas händer. Flera saker står på spel. På global nivå handlar det om vilken stormakt som får legitimitet att stanna i Mellanöstern. I Mellanöstern innebär de kommande åren stora förändringar, även större förändringar än under de föregångna åren.

1)http://www.almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=35466&cid=23&fromval=1&frid=23&seccatid=20&s1=1

Qandil i intervju i slutet av oktober: http://www.almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=30386&cid=43&fromval=1&frid=43&seccatid=14&s1=0

En intressant artikel om Säkerhetsrådets sanktioner mot Syrien: http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=27344

Kriget kommer, men först efter väst-sponsrad terrorism (del 2)

Många människor som är emot president Bashar al-Assad brukar argumentera om att han och hans fader har styrt landet "med järnhand" i ungefär 40 år. Det kan man faktiskt säga om fadern Hafez al-Assad. Men sonen Bashar har lyckats bygga ett Syrien som väldigt få arabledare kunnat göra under den moderna historien. Han har gett det syriska folket gratis sjukvård och utbildning. Lönerna är dock väldigt låga, men i överlag har jag förstått att syrierna är väldigt nöjda med det nuvarande systemet. Men när det kommer till politiska friheter finns det flera brister, och det är just de friheterna folk demonstrerade för. Och de har fått resultatet.

Det repressiva systemet har delvis levt på grund av konservatismens hårda grepp om landet, och givetvis om hela regionen. Här spelar både religion och kultur roll. Och inte bara Islam, utan flera andra religioner också. Givetvis går repressiva system inte hand i hand med någon religion i överhuvudtaget. Snarare har detta system i Syrien formats under flera århundraden av ockupation och krig. Väl när det Ottomanska riket tog kontroll över arabvärlden blev förfallet ödesdigert för alla länder i regionen.

Idag skakas världen av ett uppvaknande. En del av uppvaknandet är falskt. Ett exempel är Occupy Wall-Street, som ockuperar snarare 'verktyget' än de 'människor som använder verktyget'. OWS rapporteras redan plågas av inre motsättningar. I arabvärlden är splittringen redan i full gång. Och skiljelinjen är just Syrien. Även bland hängivna anti-sionister och Israel-kritiker finns det motsättningar i Syrien-frågan. En del står på Bashar al-Assads sida, andra är emot. Men det uppvaknandet är inte falskt, utan på riktigt. Ja, Libyen har förlorats till al-Qaida terrorister som med hjälp av väst kommer att få bilda regering för att säkra oljeflödet till väst. Så fungerar världen. Men i andra länder, främst i Egypten och Tunisien, ser vi inte bara arabiska revolutioner utan även islamiska revolutioner. Likt den iranska revolutionen år 1979.

Frågan som uppstår är följande; vad är en islamisk revolution? Mitt svar är att den bygger på Koranen och att det revolterande folket kommer överens i tolkningen av den. Så var fallet i Iran. Egyptiernas revolution är lite annorlunda då den kristna minoriteten måste få vara en del av dialogen mot det nya politiska systemet. I Syrien är det dock väldigt annorlunda. Det styrande Baath-partiet är ett strikt sekulärt parti som utestänger religiösa krafter från politiken. Det intressanta är att Iran och Hizbollah, som hängivet stödjer Bashar al-Assad ändå inte kräver en förändring på det. Även de mest religiösa männen och kvinnorna brukar tycka att religion hör hemma mellan jaget och Gud, och inte i politiken. Och om detta är vad som är bäst för ett land, som Syrien, då bör det helt enkelt vara så.

Men detta handlar inte om religion. Det handlar om Israel, vilket jag förmodligen sagt ett tusen gånger förr. Konflikten, och splittringen, handlar om huruvida Bashar al-Assad ska få sitta kvar eller ej. Hans framtid är starkt kopplad till Israels framtid i den existentiella termen. President al-Assad har nämligen gjort sig väldigt känd som Israel-kritiker. Inte för att han krigat mot Israel, vilket han faktiskt inte har gjort. Men hans allians med Iran, Hizbollah och Hamas har bidragit till Libanons seger mot den tyranniska regimen i Tel-Aviv i kriget i juli 2006. Hans stöd till motståndskrafterna i Palestina har lett till att Hamas har fått ett övertag mot den israeliska armén, ett övertag som växer för varje dag. Detta är väldigt intressant då Hamas har nära relationer med Muslimska Brödraskapet som i sin tur har nära relationer med Saudiarabien. Muslimska Brödraskapet och deras wahhabitiska sekt anklagas av Syrien för att vara delaktiga i terrorn i landet. Men trots det avviker inte Bashar al-Assad från sitt stöd till Hamas.

Det är viktigt att alla människor förstår att världen inte är svart och vit. Det syriska folket står fortfarande på Bashar al-Assads sida. Ja, det finns en opposition. Men hur stor är den? Är en miljon syrier emot honom? Fem miljoner? Men då är ju ändå 20 miljoner syrier på hans sida. Demokratin har talat. Det syriska folket har talat. När de protesterar mot Arabförbundets beslut att utestänga Syrien.[1] Och när det varje dag kommer rapporter om NATO:s roll i våldet.[2] Jag kan redan idag konstatera att det första statskuppförsöket mot Syrien har misslyckats. Den syriska armén besegrade de våldsamma militanta grupperna. Men det är inte allt. Syrien gränsar mot fyra länder som alla är instabila på olika sätt. På samma sätt som Iran gränsar mot tre länder som är instabila på olika sätt. Vågar du påstå att västvärldens intresse av Syrien är allt annat än geopolitiskt, och för Israels säkerhet?

Under de senaste två veckorna har USA och Israel ännu en gång skruvat upp sina hot mot Iran. För oss vanliga medborgare börjar hoten bli lite långtråkiga misstänker jag. De har ju hotat Iran sedan jag gick i grundskolan. Hoten är inte av en militär karaktär utan snarare av en mer politisk. De handlar om att tvinga Iran till förhandlingsbordet och för att dra bort uppmärksamheten från rådande skandaler som till exempel USA:s vägran att erkänna Palestina som självständig stat. Vilket är ironiskt då USA i många årtionden pressat palestinierna att erkänna Israel!

Men så fungerar världen som sagt. Samtidigt upplever många att denna gång kan det vara på riktigt. Testet i Libyen fungerade för NATO, som nu siktar lite högre. Inte mot Iran, men mot Syrien. Ett krig mot Syrien är därför väldigt troligt inom en tidsspann på 3-6 månader. Men ett krig mot Syrien betyder bara världskrig. Ett anfallskrig mot Syrien måste först inkludera Libanon, och ett sådant krig kommer att inkludera även Iran. Det tar inte många steg innan Ryssland och Kina, vilka upplever att land efter land faller på sin kontinent efter USA:s och EU:s krig, börjar aktivt stödja de invaderade länderna militärt. Dessutom är Syrien och Iran en het potatis i den globala politiken. Syrien är inte som Libyen, har jag tidigare sagt. Invaderar man Syrien tror jag därför att minst 50 miljoner muslimer kommer att mobiliseras. Bara Iran har 20 miljoner reservister som står på högsta beredskap.

Framtidsutsikten låter pessimistiskt. Men jag kan konstatera att det kriget skulle vara i en vecka, högst tio dagar. I alla fall de strider som äger rum i Mellanöstern. Förlusterna skulle ligga på mellan en miljon och två miljoner soldater på NATO:s sida, förmodligen lika många civila i de invaderade länderna. För det är alltid civila som faller offer i USA:s och EU:s krig. Men det kanske inte blir krig. Högst sannolikt blir det en ny statskupp i Syrien, där wahhabiter tar makten. Som tidigare påpekat är dessa militanta grupper wahhabiter som får stöd från Saudiarabien. Och jag repeterar igen, i den libyska övergångsregeringen NTC finns det flera wahhabiter med lång historia i al-Qaida. Det är de västvärlden stödjer i Syrien idag. Därmed handlar det inte om att skapa demokrati i Syrien, vilket syrierna ändå lyckats göra med dialog. All denna utländsk hets mot Syrien handlar om Israels framtid. Därför är Israels största dröm att Bashar al-Assad ersätts av en ledare som är Israelvänlig.[3]

Något annat som är intressant är att jag sedan kanske 5-6 år tillbaka har hört förutsägelser om en wahhabitisk statskupp i Syrien. Jag har också hört att en person med namnet as-Sufiyani kommer att styra landet i framtiden. Huruvida detta kommer att hända återstår att se. Det som är allra viktigast under tiden är att stå på rätt sida om sanningen. Jag vittnar historiska lögner i många medier för tillfället. Medier som än idag vägrar att återge den sanna bilden av det som sker i Syrien. För mig är detta inget nytt. Jag startade ju denna blogg i samband med konflikten i Beirut i maj 2008, då den väststödda Framtidsrörelsen med Saad al-Hariri i topp ledde 300 militanta män in i Beirut i syfte att starta ett inbördeskrig. Men medierna i västvärlden påstod att Hizbollah försökte genomföra en statskupp. Och rapporterade inget mer än det. Det finns ett hat mot alla som är emot Israel. Även här hemma i Sverige upplevs detta hat väldigt starkt. Minns du när Gina Dirawi fick utstå den massvisa kritiken för att ha likställt Israel med Nazityskland? Jag råkade på en väldigt intressant artikel mitt under massuppståndelsen.[4] Men denna nyhet ignorerades helt av de västerländska massmedierna. Jag kunde inte hitta en enda artikel skriven av en västerländsk journalist i att Israel återigen deklarerats som en apartheidregim av en internationell tribunal.

Västvärlden måste välja sida idag. Det finns två sidor. Israel (med Saudiarabien och resten av det wahhabitiska gänget) eller den muslimska världen (inkluderat religiösa och kulturella minoriteter som lever i harmoni med muslimska majoriteter). Jag tror att folket vill vara på muslimernas sida, men att deras politiker, journalister och experter vill vara på Israels sida. Det är därför jag fortfarande är osäker på om OWS kan göra skillnad för västvärlden. Särskilt när rykten spreds om att OWS finansierats av George Soros, en riktig Israelvän. Men å andra sidan ser jag också att wahhabismen har blivit självlevande, och inte längre politisk beroende av USA och Storbritannien. Det var ju exempelvis Saudiarabien och Qatar som uppmanade till blockad av Libyen när Ghaddafi fortfarande satt vid makten. Israel är inte längre det stora problemet för muslimerna, utan snarare wahhabismen.

1)http://www.presstv.ir/detail/209753.html

2)http://www.islamtimes.org/vdcj8yevauqeyyz.92fu.html

3)http://www.almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=35246&cid=31&fromval=1&frid=31&seccatid=81&s1=1

4)http://www.presstv.ir/detail/208966.html

Fler intressanta artiklar:

http://www.presstv.ir/detail/209156.html

http://www.presstv.ir/detail/210143.html

http://english.pravda.ru/hotspots/crimes/10-11-2011/119583-IAEA_report_on_Iran_BIG_fraud-0/

http://www.almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=35236&cid=23&fromval=1&frid=23&seccatid=27&s1=1

Kriget kommer, men först efter väst-sponsrad terrorism

Svenska medier rapporterar idag att "desertörer" har attackerat en syrisk militärbas, vilket givetvis är lika sann som den att månen skulle vara helt gjord i ost. Det finns desertörer inom den syriska armén, men de har varit extremt få och därför inte klarar av att attackera en hel bas på egen hand. Därför är angriparna inga desertörer utan snarare militanta grupper. Medan denna händelse uppmärksammas, skriver den iranska tidningen Fars News att Saudiarabien, Qatar och Turkiet finansierat och tränat de militanta grupperna som nu är aktiva i Syrien.[1]

Dessutom rapporterar den iranska tidningen att Black Water, som nu heter Xe Services, vaktar de "baser" där de militanta grupperna tränas upp. Det skandalomsusade säkerhetsföretaget anklagades först för brott mot krigslagarna i Irak kort efter invasionen av landet. Efter skandalerna tvingades företaget flytta sin verksamhet till Abu Dhabi och byta namn. Black Water rapporteras vakta flera sådana "baser", varav en sägs vara i Beirut. Jag har tidigare skrivit mycket om vapensmugglingen från Libanon till Syrien. Då de militanta grupperna ockuperade städer i västra Syrien är det logiskt att utgå från att de tog sig till Syrien från Libanon.

När jag först i början var osäker på vad som sker i Syrien, är jag idag istället stensäker på vad som pågår i landet. President Bashar al-Assad har gett de fredliga demonstranterna vad de vill ha - reformer. Men trots det trummar västvärldens ledare på krigstrummorna. Massmedierna, likväl de i väst samt ett antal stycken i arabvärlden, är nyckeln bakom krigshetsen mot Syrien. Det är de som föder befolkningen med lögnerna om att Syrien behöver en utländsk intervention. Som i Libyen. Vad Syrien egentligen behöver är ett internationellt samfund som fryser tillgångarna till dessa terrorister som tar sig in i landet. Men istället stödjer många länder de!

Du som är van med mina påståenden om att västvärlden alltid varit allierad med al-Qaida har nu ett gyllene tillfälle att försöka koppla ihop dessa olika aktörer i krigshetsen mot Syrien. De militanta grupperna är nämligen wahhabiter varav många direkt involverade i al-Qaidas verksamhet. Det intressanta är att samma hände i Libyen - övergångsregeringen (NTC) består av ett antal al-Qaida medlemmar.[2] Al-Qaida har gjort sig känd för att ha attackerat nästan samtliga muslimska länder i världen, men samtidigt skonat Israel. Därmed, Israelsympatisörer stödjer al-Qaida då det är ett verktyg som försvagar muslimer samtidigt som det stärker Israel. Och Israel är vad allting handlar om. Det är därför man vill invadera Syrien.

Fler händelser som ignoreras är demonstrationen till stöd för Bashar al-Assad som ägde rum på Medborgarplatsen i Stockholm den senaste helgen. Jag hann tyvärr inte delta själv, men jag har fått höra att mellan 700 och 800 personer deltog i demonstrationen. Med tanke på att 8.000 personer demonstrerade samma dag som israeliska soldater bordade Mavi Marmara på internationellt vatten ifjol, är 700 personer väldigt mycket. Här i Sverige finns det ingen demonstrationskultur tror jag. Så, 8.000 personer är exceptionellt mycket. Och när 700 personer demonstrerar för Bashar al-Assad när hela västvärlden till synes är emot honom blir jag imponerad. För mig är det en form av bekräftelse på det folkliga stödet till honom.

Men återigen, ledarna vill ha krig. Kanske är detta ett sätt att dra bort uppmärksamheten från EMU:s misslyckanden. Kanske är detta ett sätt att få folk att glömma bort faktum att USA:s ekonomi är ett sjunkande skepp. För presidentkandidaterna inför det amerikanska presidentvalet är hetsen mot Syrien och Iran kanske ett sätt för de mäktiga Israelgrupperna att sålla ut sina favoriter för att ge de stöd i valet nästa år. Men vad jag vet säkert, tack vare en artikel, är att ledaren för den iranska "oppositionen" Sayyed Mohammed Khatami, som blev populär här i väst i samband med konflikten över det iranska presidentvalet 2009 själv har sagt att han kommer att stödja den iranska regeringen om landet blir attackerat.[3]

Sannerligen, iranierna är väldigt patriotiska. Och jag vågar tro att syrierna är lika mycket patriotiska som iranierna. I fall Syrien blir attackerad kommer Bashar al-Assad att få stöd från alla medborgare, bortsett från de militanta grupperna som tränats i Black Water's baser. Den dagen kommer. Israel är väldigt pressat och behöver ett nytt krig. Men först kommer vi att se fler terrorattentat. Då får vi se hur västvärldens befolkningen verkligen förhåller sig till al-Qaida.

1)http://www.almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=35126&cid=23&fromval=1&frid=23&seccatid=20&s1=1

2)http://uk.ibtimes.com/articles/156505/20110602/why-are-the-libyan-rebels-seeking-israel-s-support.htm

3)http://www.almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=34986&cid=23&fromval=1&frid=23&seccatid=32&s1=1

Arabförbundet ett steg närmare kollaps

Idag fick man höra att Arabförbundet bestämde sig för att stänga av Syrien i kritik mot landets populära president Bashar al-Assad. Arabförbundet har, likväl flera västländer, en agenda som bygger på att stärka Israels makt i arabvärlden. Demonstrationerna till stöd för Bashar al-Assad fortsätter samtidigt inte bara i Syrien men även på flera håll i världen. Imorgon är det demonstration till stöd för al-Assad och det syriska folket på Medborgarplatsen i Stockholm. Jo då, det finns många människor som synat det västerländska statskuppförsöket i Syrien.

I förra veckan utlyste den syriska regeringen amnesti till alla militanta grupper inom landets gränser. De militanta, som får vapen och pengar från flera pro-israeliska länder världen över, fick en vecka på sig att lämna ifrån sig sina vapen i utbyte mot immunitet från åtal för deltagandet i våldet. Medan ett antal arabländer hyllade Syriens diplomati med både den legitima oppositionen och den illegala "oppositionen" som konstruerades i Turkiet, valde då USA att uppmana de militanta grupperna att inte lägga ner sina vapen!

USA:s dubbelmoral lyser starkare än vår egen sol mitt på dagen då USA:s president Barack Obama talar varmt om sina relationer med den muslimska världen. President Obama har utgett sig för att vilja stödja demokratisk utveckling i regionen. Den legitima oppositionen har lyckats få igång reformer efter dialog med president al-Assad, och som jag tidigare rapporterade har flera nya lagar redan trätt i kraft. Den nya konstitutionen väntas att träda i kraft i början av nästa år. Därmed har reformeringsprocessen gått väldigt bra trots terroristernas aktivitet i flera städer och byar runt om i landet. Men där ligger inte problemet. Problemet är att västvärlden plus de arabländer som allierar sig med Saudiarabien vill få bort Bashar al-Assad för att stärka Israels makt i regionen. Det är hela historien bakom statskuppförsöket i Syrien.

Arabförbundet, vilket Dagens Nyheter beskriver som "mäktigt",[1] har sedan dess första dagar i sin existens anklagats för att föra USA:s och Storbritanniens talan i arabvärlden. Då USA och Storbritannien helst ser Saudiarabien leda arabvärlden (och Arabförbundet) är anklagelserna inte främmande. Det bör då också poängteras att när israelerna bombade Gaza-remsan och mördade mer än 1.000 civila människor för snart tre år sedan kunde Arabförbundet inte göra något mer än att "fördöma" våldet. Precis som västvärldens ledare inte gör något annat än att "fördöma" den israeliska terroristapparaten.

Arabförbundet har fått utstå med så pass mycket kritik att det aldrig fått en officiell roll i arabernas liv. Förbundet är snarare mer ceremoniell än det multinationella organ som sägs fatta viktiga beslut som rör arabvärlden. Och dess roll har alltid reflekterat Saudiarabiens agenda, vilket egentligen är USA:s, Storbritanniens och Israels agenda. Att förbundet utesluter Syrien men samtidigt inte valde att utesluta Libyen, Tunisien, Egypten, Jemen eller Bahrain är en riktig frågeställare. Som jag tidigare skrev är Syrien annorlunda än de andra nämnda länderna. Arabförbundets beslut bekräftar bara mitt påstående. Samtidigt kan jag bara konstatera att förbundets senaste beslut bara försvagar dess legitimitet bland araberna. Ett förbund som förespråkar en amerikansk invasion av Syrien kan inte kallas för "Arabförbundet".

1)http://www.dn.se/nyheter/varlden/arabforbundet-stanger-av-syrien

http://www.almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=34786&cid=23&fromval=1&frid=23&seccatid=20&s1=1

Sveriges nej-röst i UNESCO om palestinskt medlemskap ifrågasätts - men inte av alla

Igår röstade en överväldigande majoritet av världens länder för ett palestinskt medlemskap i UNESCO. Endast 14 länder röstade emot eller avstod från att rösta. Sverige röstade nej, något som nu ifrågasätts av oppositionen. Men Fredrik Reinfeldt försvarar nej-rösten. UD menar samtidigt att de hoppades på att Sverige skulle avstå från att rösta. Det som gör detta extra känsligt är att de länder som röstade emot är länder som USA, Kanada och Israel. Vi talar om länder som alltid fokuserar på Israels "säkerhet" i sin Mellanösternpolitik. Idag är Sverige ett av de länderna. Eller..?

Sveriges ståndpunkt har, sedan Alliansens valseger 2006, varit att stödja tvåstatslösningen. Den politiken bygger till viss del på det Arabiska Initiativet från 2002, då Arabförbundet officiellt gick ut med att de representerade arabländerna är villiga att erkänna Israel som "judisk stat" på villkoret att palestinierna också får en självständig stat. Initiativet har inte löst några konflikter alls, utan har varit mer av en extra-nyttig föda för västvärldens Israelvänliga politiker som nu kunde säga något i stil med; "men se där, även araberna vill ha tvåstatslösningen".

Även om detta är en svår kompromiss för arabländerna har Israel vägrat att diskutera initiativet. Istället planerade Israel (tillsammans med USA) fler krig vilka skulle äga rum kort efter USA:s invasion av Irak i mars 2003. Men trots det försvarar Sverige och många länder dagens metod att lösa konflikten. Problemet ligger därför inte i arabernas kompromissvilja (eller ovilja, skulle vissa kanske tycka) utan snarare i faktum att Israel ständigt söker mer konflikter, och att väst fortsätter att stödja Israel trots det. Därför är Reinfeldts argument om att man måste låta båda parterna komma överens inte verklighetsförankrad. För den delen lät Israel idag demolera ytterligare fem hus i östra Jerusalem. Ytterligare 60 barn blev hemlösa idag. Låter det för dig som om Israel vill ha fred? Den frågan skulle jag vilja ställa till Fredrik Reinfeldt.

Sveriges position, liksom den övriga världens, borde vara att ställa sig på palestiniernas sida just för att Israel vägrar att diskutera fred. Och då menar jag inte de gamla vanliga "fredssamtalen" som har varit många i antal men totalt meningslösa. Jag menar, fredsdiskussioner på riktigt. Där västvärlden inte tar israelernas sida och där de fem miljoner palestinierna som tvingats leva i exil får en central roll i diskussionerna. Jag tror att det finns rätt många israeler som vill ha tvåstatslösningen idag. Men militarismen och krigshetsen dominerar fortfarande i den israeliska politiken. Ge de inte plats. Annars har vi inte uppnått någonting.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ud-overkort-om-palestinabeslut_6599898.svd

Arabförbundet fördömer ej terroristerna i Syrien

Arabförbundet gick i veckan ut och fördömde våldet i Syrien och krävde att president Bashar al-Assad "slutar utöva våld och börja genomföra reformer". Men det vet du redan. Men det Arabförbundet inte verkar känna till är att reformer pågått i Syrien sedan i juni, vilket är för fyra månader sedan. Men detta är ingen större besvikelse i jämförelse med förbundets vägran att fördöma de utländsk-stödda terroristerna som mördat tusentals människor, de flesta soldater och polismän.

Arabförbundets mörka historia fläckas också av vägran att fördöma USA:s illegala krig i Irak och Israels massmordspolitik. Sannerligen, Arabförbundet representerar inte arabernas vilja utan snarare USA:s (och dess allierades) vilja. Detta är glasklart idag.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/arabledare-varnar-al-assad

När jag ändå kan passa på vill jag tipsa på en artikel skriven av Franklin Lamb, som är politisk analytiker bosatt i Beirut sedan 20 år tillbaka. I sin senaste artikel kritiserar Lamb den världsomspännande organisationen Amnesty International för att sprida lögner om att regimkritiker inte tas emot på de statliga sjukhusen i Syrien. Enligt honom har de intervjuade nekat till Amnesty's senaste anklagelser, som bygger helt och hållet på al-Jazeeras och al-Arabiyyas rapporter.

Sannerligen, Amnesty har baserat sin senaste rapport om Syrien på två arabiska medier som mest kritiserats för partiskhet i arabvärlden. Al-Jazeera avslöjades tidigare i höst för att ha samarbetat med den amerikanska militären i Irak, i syfte att forma vilken information som senare förmedlas vidare till tittarna. Al-Arabiyya har sedan många år tillbaka fått öknamnet "al-Ebriyya" (hebreiska, på svenska) för att den manipulerar nyheter till Israels fördel, och arabvärldens nackdel. Amnesty kunde ha valt andra medier att basera sin rapport på, men det gjorde den inte. Ligger den mänskliga faktorn bakom misstaget, eller är deras kritik bara en del av en växande skara länder, massmedier och experter som vill se att Bashar al-Assad störtas?

http://www.almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=33216&cid=41&fromval=1&frid=41&seccatid=101&s1=0

Fångväxling mellan Egypten och Israel

Knappt två veckor efter att fångväxlingen mellan Hamas och Israel gick i hamn har Israel släppt 25 egyptiska medborgare i utbyte mot en israelisk spion som greps i Egypten i juni tidigare i år.

http://www.almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=32976&cid=23&fromval=1&frid=23&seccatid=19&s1=1

Det tysta mediekriget i Storbritannien

Konflikten om yttrandefriheten har nått nya höjder i Storbritannien, där den Iran-baserade TV-kanalen och nättidningen PressTV har förbjudits från att verka. Förbudet mot PressTV kom efter kraftig lobbying från de Israelvänliga intressegruppernas sida, vilka som uppfattade kanalen som hotfull mot Storbritanniens nära relationer med ockupationsregimen Israel. Förbudet slogs även fast av landets myndighet OFCOM, som reglerar massmediernas verksamhet. Inte nog med det växer nu uppslutningen bakom förbudet mot PressTV. Inte mindre än den kungliga familjen i Storbritannien uppges stödja förbudet mot den iranska TV-kanalen. De som stödjer förbudet argumenterar att kanalen bryter mot OFCOM:s regler, men PressTV nekar till anklagelserna och menar att beslutet bakom förbudet är politiserat.

PressTV:s popularitet har växt explosionsartat både i Mellanöstern och i Europa under de senare åren och anses ofta vara ett bra alternativ till de etablerade och dominerande medierna som finns idag. Jag själv använder ofta PressTV som källa då den vågar rapportera om händelser som andra medier inte vågar att göra. PressTV har under de senaste månaderna presenterat en bild av Syrien som västvärlden vägrar erkänna sig vid, vilket är att president Bashar al-Assad fortfarande är populär i sitt land. PressTV har därmed utmanat de europeiska medierna som aktivt förvrängt nyheter från Syrien i syfte att få al-Assad att se ut som en diktator, allt detta för att garantera Israels säkerhet.

För några år sedan förbjöds även libanesiska al-Manar och palestinska al-Quds i flera västländer efter att Israelvänliga grupper lobbat för att stoppa de två kanalernas sändningar över Europa och Nordamerika. De som stödde förbudet mot de kanalerna menade att de "glorifierade terrorism", när de egentligen stödde den (av det internationella samfundet) rättfärdigade kampen mot den israeliska ockupationen av Palestina, Libanon och Syrien. Detta innebär att Israelvänliga organisationer arbetar aktivt för att stänga ner TV-stationer som utmanar den sionistiska dominansen i medievärlden i väst. Därmed existerar det ingen yttrandefrihet i väst, då dessa organisationer tydligen vinner i sin kamp för att tysta ner oliktänkande.

En sak är säker, och det är om (bland annat) Aftonbladet och Dagens Nyheter väljer att ignorera beslutet som rör PressTV:s verksamhet i Storbritannien, har vi ingen yttrandefrihet här i Sverige heller. Låt mig förklara: Om AB och DN upplever oro över beslutet i Storbritannien kommer de att rapportera om det för att låta den stora massan läsare få ta del av nyheten. Men om de inte upplever någon oro alls ignorerar de nyheten och låter den gå obemärkt förbi de flesta läsare. Om de inte upplever en oro alls måste det betyda att de håller med i beslutet om att förbjuda PressTV:s verksamhet, vilket i slutändan också måste betyda att de stödjer de israeliska organisationernas kamp mot de alternativa medierna.

Egentligen är detta inte så viktigt. Läsarna har ändå tillgång till Internet och tusentals om inte tiotusentals medier. Men det här är en principiell fråga som belyser konflikten om Palestina som nu också äger rum på europeisk mark. Dels handlar detta också om Iran, som många västländer ständigt inför nya sanktioner mot baserade på vaga övertygelser om att "Iran bygger kärnvapen". Vi som minns dagarna före Irakkriget minns också pinsamheten Bush-administrationen fick uppleva när inga massförstörelsevapen hittades i Irak, trots "övertygande" rapporter från bland annat CIA, vilka är en 'big shots' i USA för sina rapporter. Men för mig själv är utfrysningen av PressTV en bekräftelse på att de står på rätt, och ömma, tår. Min starkaste rekommendation till mina läsare som vill begripa sig på de politiska konflikterna i Mellanöstern är att läsa nyheter från de medier som avskys av sionisterna. Ju mer de avskys, desto bättre.

http://www.presstv.ir/section/BritainAgainstPressTV.html

Ny demonstration i Damaskus

Mer än en miljon människor deltog i dagens demonstration i den syriska huvudstaden Damaskus, där representanter för Arabförbundet samlats för att hålla möten mellan den syriska regeringen och oppositionen. Demonstranterna höll upp bilder på den nuvarande ledaren president Bashar al-Assad och hans fader Hafez al-Assad, och krävde ett slut på utländska interventioner i landets interna angelägenheter.

Arabförbundet har i flera månader pressat den syriska regeringen för att "stoppa våldet", men däremot har ett antal representanter i förbundet kritiserat förbundets ståndpunkt gentemot Syrien. I den pågående debatten har en växande skara kritiker menat att Arabförbundet går USA:s och Israels vägnar i Syrien-fallet, och att förbundet istället måste stödja regimen i kampen mot beväpnade grupper som destabiliserar landet.

http://www.almanar.com.lb/english/adetails.php?eid=32806&cid=23&fromval=1&frid=23&seccatid=20&s1=1

Tunisien utmanar etablerade fördomar

Efter söndagens val i Tunisien, det första demokratiska valet någonsin i regionen, är det uppenbart att det islamistiska partiet al-Nahda kommer att vinna en jordskredsseger med omkring 40 % av rösterna. Det är särskilt intressant att påpeka att det är en jordskredsseger då väljarna fick rösta på omkring 11.000 personer och på över 80 partier. Al-Nahda profilerar sig som moderna islamister som kombinerar progressivitet med traditioner. Därmed gör sig partiet populär bland majoriteten av landets muslimer. Många medier jämför även al-Nahda med AKP i Turkiet, som också blivit en framgångssaga i sitt land. Den progressiva muslimska grenen är en av grenarna som växer fram på den politiska arenan i den muslimska världen. Jag återkommer till de övriga grenarna senare i artikeln.

Många människor, främst i västvärlden, har trots revolutionerna i arabvärlden inte sett positivt på utvecklingen. De har argumenterat att diktaturer helt enkelt kommer att ersättas av nya diktaturer - att muslimer är inkapabla att skapa demokrati. Visst har Turkiet alltid varit ett undantag, som inte alls nämns. Då har man istället menat att det är araber som är inkapabla att skapa demokrati. Återigen, demokratianhängare i exempelvis Libanon har ignorerats. Särskilt med tanke på att USA och Saudi Arabien har motverkat demokratin i landet för en viss politisk vinning i regionen. Även den akademiska världen har ställts förundrande inför utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern, något som varit en gråzon i många årtionden i den demokratiska diskursen. Nu försöker man förklara hur detta hade kunnat hända, och hur muslimer kombinerar demokrati med Islam.

Det viktigaste man måste ta hänsyn till är muslimernas vilja att öppna sig till den övriga världen. Bilden av muslimer som isolationistiska är inte sann. Återigen, Turkiet. En väldig stor del av Turkiets befolkning vill vara med i den Europeiska Unionen, och något lika viktigt, samtidigt som Turkiet fortsätter att ha bra relationer med grannarna i öst. Denna politiska gren har vuxit sig allt starkare allt eftersom medelklassen växt fram i regionen under de senaste årtiondena. Medelklassen vill ha nära ekonomiska samarbeten med andra länder. Samtidigt upprätthåller många familjer konservativa livsstilar i hemmet.

Av vad jag har sett har en hel del människor i västvärlden haft för sig att demokratin bara kommer med hela paketet. Då menar jag, tillsammans med liberalismen. För västvärlden är liberalismen fortfarande den bästa formen av demokrati. Men inte för den övriga världen. Jag förutspår att demokratiseringen i den muslimska världen därför inte kommer att förbättra relationerna mellan öst och väst så länge som väst fortsätter att kräva en liberalisering av öst. Sannerligen, i sådana fall har relationerna inte förändrats alls. Liberalismen kräver också reformering av hemmet, och inte bara av de politiska processerna på gator och torg. Men jag ser inte att muslimer kommer att acceptera någon liberalisering.

Liberalismen har förvisso stöd bland vissa muslimer, men dessa är väldigt få. En annan politisk gren som har lika lite stöd i den muslimska världen är den wahhabism-influerade doktrinen. Hit hör Saudi Arabien, al-Qaida, självmordsbombare, islamofober och så vidare. Wahhabismen står för mord på oliktänkande, plundring av heliga byggnader och platser och den värsta formen av diktatoriskt styre. Men trots det extremt lilla stödet wahhabiter åtnjuter har de ändå lyckats bilda ett antal regimer i den muslimska världen. Det är dessa wahhabitiska influenserna i Libyens nationella övergångsrådet (NTC) som jag har varit negativ till.

Många av mina läsare har säkerligen ställt sig frågande över min otydliga ståndpunkt vad gäller Libyen, men sanningen är att båda sidorna är lika dåliga. I Libyen finns det inga inflytelserika partier eller organisationer som vill ta vara på Libyens nationella suveränitet. Den nya regimen i Libyen kommer att sälja sitt land till utländska intressen på samma sätt som Mouammar Ghaddafi gjorde det. Visst, Ghaddafi var lite smått mer nationalistisk och modig nog att nationalisera landets naturresurser. Men det kommer den nya regimen inte våga att göra då den är infiltrerad av västerländska agenter med licens att mörda oliktänkande.

Det mest intressanta är att det finns många al-Qaida medlemmar i NTC och att dessa samarbetar öppet med väst. Detta är inget nytt. Jag har i många år påpekat västvärldens nära relationer med Saudi Arabien, som öppet finansierar al-Qaidas verksamhet. Al-Qaidas terrorattentat mot irakier, iranier, syrier, libaneser, palestinier, turkar, kurder och så vidare har alltid gått hand i hand med Israels dröm om "Eret'z Israel" (Storisrael) och USA:s imperialistiska planer, något de på senare år har kallat för "The New Middle East" (Det nya Mellanöstern). Därmed överraskades jag inte av alla nyheter om plundringar i Libyen. Wahhabiter älskar att plundra moskéer och gravar. Det är deras kod. Om någon plundrar gravar nära ditt hem kan du vara säker på att wahhabiter finns i din närhet. Men jag vill inte skrämmas, då wahhabiter specialiserar sig på att plundra Islam. Sverige är därmed inte av intresse för de...

En annan politiskt gren som växt fram i den muslimska världen började först med den Islamiska revolutionen i Iran 1979. Den har likheter med dagens revolutioner, som också är islamiska. Men iranierna är lite mer konservativa. Den iranska revolutionen var inte främst i demokratins namn, som dagens revolutioner, men snarare i självständighetens namn - från USA:s inflytande och från Storbritanniens inflytande. Visst, revolutionen 1979 kan jämföras med dagens revolutioner då enbart väststödda diktaturer i arabvärlden har drabbats. På sätt och vis protesterar också araberna för självständighet. Men en viktig fråga som uppstår är varför detta inte hände i samband med eller kort efter revolutionen i Iran. Kanske var araberna inte redo just då. Detta är något jag ännu inte har greppat. Jag kan inte förklara detta, annat än att påpeka att relationerna mellan Iran och arabvärlden var lite sämre på den tiden. Idag är Iran väldig populär bland araberna, men populariteten växte fram en tid efter att människor började förstå iraniernas vilja att ta tillvara på Islams principer. Då var det kanske för sent att starta revolutioner i arabvärlden?

Den islamiska revolutionen 1979 kan ses som våg nummer ett och dagens revolutioner som den andra vågen i denna process mot mer självständighet. Vissa länder väljer demokratiska system i likhet med västerländska modeller, medan andra inte gör det. Iran gjorde inte det på grund av de iskalla relationerna med västvärlden. Men idag väljer vissa arabländer västerländska modeller, men på ett villkor - att västvärlden håller sig utanför de politiska processerna. Därför hade västvärlden svårt att påverka valresultatet i Tunisien. Egypten kommer högst sannolikt följa samma väg som Tunisien. Libyen får sannolikt ett politiskt system väldigt likt det i Saudi Arabien, om inte folket börjar demonstrera på nytt. Väljer folket att göra det kommer al-Qaida att börja utföra terrorattentat i landet. Så, om västvärlden är intresserad av att jaga al-Qaida terrorister får de chansen att visa vad de går för. Men jag tror inte att väst är intresserad av att jaga terrorister. De vill ju ha oljan.

Snart är det val i Egypten. Fram tills dess kan fler diktaturer ha fallit, och Libyens framtid kanske blivit klarare.

"Jo, demokrati och Islam kan förenas". Hade man kunnat förutspå detta för bara några år sedan?
http://www.aftonbladet.se/ledare/article13827222.ab

Mouammar Ghaddafi är död

Sedan det att det pågått strider mellan Ghaddafi-anhängare och rebellerna i och utanför staden Sirte i flera veckor fylldes gårdagen av överraskande bilder på den nu döde Mouammar Ghaddafi. Ledaren, som styrt landet med järnhand i 42 år avrättades av rebellerna bara kort efter hans gripande. Det är uppenbart att det finns de som inte vill se honom lämna staden levande.

Redan nu diskuteras det om huruvida detta var rätt eller fel. FN har krävt en utredning för att ta reda på vad som hände igår. Men det är viktigt att respektera libyernas känslor tycker jag, särskilt i dessa dagar. Ghaddafi vägrade att lämna ifrån sig makten trots att många libyer krävde hans avgång. Han vägrade till och med förhandlingar som eventuellt hade lett till reformer och en övergångsperiod där han lämnar ifrån sig makten, vilket hade kunnat pågå i allt från en vecka till några år. Hans vägran att erkänna kritikerna en plats i kontexten av förhandlingar var förmodligen den avgörande faktorn bakom inbördeskriget. Men visst, man kan fortfarande diskutera utländska påtryckningar.

Än idag pågår det konflikter i Egypten just för att deras forna ledare Hosni Mubarak fortfarande är i livet och att han har ställts inför rätta, något många egyptier misstänker kommer att utmynna i ett orättvist straff för Mubarak. Att avrätta honom på gatan hade förmodligen varit bättre för Egypten, då det hade inneburit ett avslutat kapitel, och allra viktigast, ett nytt kapitel för landet. Det egyptierna aldrig fick, har libyerna nu fått. Med Ghaddafi död har landets nationella oppositionella råd därmed segrat och har numera i uppgift att ena landets medborgare för att skapa en politisk plattform som gynnar alla.

Därmed är det allra viktigast att libyerna får göra det på egen hand, utan utländska påtryckningar. Landet ska inte pressas till att bli en liberal stat, och inte heller till en wahhabitisk stat. Det är väldigt viktigt att poängtera att västvärlden i skrivande stund samarbetar med al-Qaida i Libyen. Libyen ska inte heller pressas till privatisering och fullständig frihandel. Det har ju som de flesta säkert känner till gått rykten om att västerländska stormakter söker att utvinna landets råolja till extra låga priser för att hålla igång det förfallna västerländska maskineriet, orsakat av bankirernas girighet att ackumulera löjliga summor pengar.

När jag igår fick nyheten om Ghaddafis död tänkte jag direkt på vad som kan komma att hända härnäst. Nato har ju fått luft under vingarna, och västerländska massmedier och politiker har inte visat att de tänker sluta smutskasta den syriska presidenten Bashar al-Assad. Jag argumenterade redan under senvåren att Libyen och Syrien är annorlunda de andra arabländerna som drabbats av protester. Libyen hade, som jag skrev då, övergått till ett inbördeskrig som västvärlden spenderar sina sista dollar- och eurosedlar på medan Syrien drabbats av väststödda terrorister i likhet med det som hände i Iran under sommaren 2009. Och de som har följt denna blogg har säkerligen insett att när ett hundratals våldsamma huliganer demonstrerar kallas de för "demokratiaktivister" av västerländska massmedier samtidigt när miljontals människor demonstrerar för Bashar al-Assad ignoreras demonstrationerna helt och hållet. De får inte ens en liten spalt längst bak i tidningarna!

Igår demonstrerade en och en halv miljon människor för president al-Assad i Aleppo. Men jag misstänker att detta inte räcker till, precis som när Gaza-remsan bojkottades av väst efter att palestinierna röstade fram Hamas i valet i januari 2006. Men om Nato upplever att de vill invadera fler länder rekommenderar jag varmt Jemen och Bahrain, för där har tusentals människor mördats och kidnappats av saudiska trupper bara för att dessa människor inte vill ha kvar sina ledare. Till skillnad från syrierna, som gång på gång visar att de vill ha kvar Bashar al-Assad. Men västerländska krigsivrare har tidigare visat sig vara inkapabla att leva upp till de demokratiska principerna, så jag förväntar mig inget...

De som är intresserade av att förstå mer om hetsen mot Syrien rekommenderas starkt att studera USA:s relationer med Saudi Arabien, ett land vars dominerande ideologi, wahhabismen, sprids med hjälp av våld över hela Mellanöstern. Det är just därför Libyen högst sannolikt inte kommer att bli en islamisk stat, just för att de först måste föra krig mot västerländska intressen. Libyen kommer antingen bli en liberal stat eller en wahhabitisk stat. Hur som helst - en väststödd stat. De som vill lära sig mer om hetsen mot Syrien bör därmed ta detta i beaktelse, då Syrien är ingetdera och snarare en Israelfientlig stat. Saudi Arabien är en Israelvänlig stat, och även wahhabiter är väldigt Israelvänliga. Därmed deras goda vänskap med USA. Nu när Israel misslyckats med att ta över den muslimska världen, låter väst wahhabiterna göra grovarbetet. Därför hjälpte Nato till att störta Ghaddafi, då han var emot wahhabismen. Därför siktar man nu mot Syrien, och inte mot Saudi Arabiens grannar.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13813178.ab

Exempel på fortsatt hets mot Syrien. Notera att gårdagens miljondemonstration i Aleppo inte nämns:

http://www.dn.se/nyheter/varlden/khaddafis-dod-spar-pa-syrienprotester